”Romanen om den svenska oron”. Det är vad sviten om Kurt Wallander egentligen borde kallas.

Det kom författaren Henning Mankell på när han skrev den åttonde – och vad han då trodde skulle vara den sista – delen om sin slitna kommissarie Kurt Wallander (det blev tio).

 ”Pyramiden” som kom 1999 och var en dåförtiden så udda sak som en prequel – en berättelse om vad som hände innan Wallander blev den oroliga (”vart är Sverige på väg?”) brottsutredaren med skenande blodsockervärden och tunna relationer som världen kom att älska från första boken 1991.

Det är en fin undertitel som fångar känslorna Mankells läsare hade, och som de överöste författaren med, i brev och samtal som verkar ha legat nära dem som Astrid Lindgren fick, i både i förtroende och antal. Författaren som upplysningsgestalt och samhällskritiker, en kollektiv terapeut för vår oro.

En oro som alltid gestaltats i den lågvärderade deckargenren, och kanske var det Mankells djupt politiska serie som fick slut på genrens lågstatus i offentligheten. Inte bara för att han sålde som en gud – och blev startskottet och grundvarumärket för den svenska krim-vågen  – utan för att vem om helst kan se de glödande samhällsfrågorna i texten. Hela 90-talets rasism brinner i Wallanders vardag, och sviten fungerar utmärkt att läsa om för den som vill vet något om dagens Sverige, och krafterna som vill stänga gränserna igen.

Att Mankells barn- och ungdomsromaner, som sviten om Sofia som började med ”Eldens hemlighet” 1995, används i många skolor beror på det postkoloniala perspektivet, oron och den brutala tonen som samsas med hans lite violetta, blommiga sida.

Och alla vi som vandrat runt i den lite glåmiga Wallander-värld som bevarats från filmerna i Ystads filmmuseum Cineteket, minns hur den kulissartade polisstationen med sina bruna skrivbord och urmodiga interntelefoner bevarade en kärna i Henning Mankells författarskap. Att hans romaner i hög grad handlade om arbetet i våra liv.