Att det också nomineras böcker från Grönland, Färöarna, Åland och Sápmi syns knappt i vinnarstatistiken. Sedan starten 1962 har priset gått till Färöarna två gånger, till det samiska språkområdet en gång.

Förra årets vinnare, dansk- norska Kim Leines ”Profeterna vid evighetsfjorden” handlade om den danska kolonialismen på Grönland, och satte ljuset på Nordens laddade historia som vi sällan pratar om. Liksom årets vinnare också gör, finlandssvenska Kjell Westö vars roman ”Hägring 38” handlar om det finska inbördeskriget 1918, det som tidigare kallades ”frihetskriget” eller ”självständighetskriget” .

I samband med ryska revolutionen och slutet av Första världskriget fördes ett blodigt klasskrig mellan ”röda” och ”vita” med över 40.000 döda. Avrättningarna och koncentrationslägren som tog flest röda offer blev ett svart hål i finländsk historia. Men vinnartitelns hägring handlar om vad som skedde sedan i Finlands inre rum, om sommaren 1938 som ett brännglas där samtiden tar eld.

Advokaten Claes Thue anställer kontoristen Matilda Wiik, sörjer hustrun som lämnat honom och driver den politiska herrklubben Onsdagsklubben, där flera medlemmar beundrar Rikskanslern i Tyskland, medan den judiska medlemsbrodern blir inlagd på klinik.

Westö skildrar den otäcka normalisering som sker i de manliga mäktiga kretsarna, hur det plötsligt går att tala om undermänniskor och nationens renhet medan man groggar. Och likt årets nobelpristagare Patrick Modiano och Klas Östergren använder han thrillerns skuggrike när han beskriver vad tidsandan kan göra med människor.

För inuti Matilda Wiik pågår fortfarande det förra blodiga kriget: hon var en av dem som överlevde de vitas fångläger. Skadorna hon fick syns inte, men de arbetar inom henne. Liksom inom Claes Thune, borgerlighetens oroliga röst, som bär på så mycket mer avgörande problem än svenska medelklassromaner brukar handla om. Här finns ingen ironi, bara sorgset allvar i en suggestiv roman om självförakt och mod i en tid när föraktet för svaghet växer.