Året är 1962 och fysikdoktoranden Johannes följer med sin handledare till en forskarkongress planerad att äga rum i de schweiziska alperna. Tanken är att Johannes också ska färdigställa sin avhandling, som hans lärare kritiserar bistert för att vara ”esoteriskt babbel”.

Men kongressen ställs in och Johannes stöter på Karin, en kvinna som han verkar ha sett förut. Hon känner till hans drömmer och vet saker från hans förflutna. En plötslig lavin och ett mord sker i de snötäckta bergen och Johannes börjar se dubbelgångare överallt. Håller han på att tappa förståndet? Eller har kosmiska strålar skapat en reva i verkligheten?

Kanske hade han kommit för nära sanningen kring komplexa frågor med sin avhandling, som var på väg att presentera en ”Universalteori” redo att utmana all fysisk teori.

Ordet ”multiversum” har fått barnsliga konnotationer de senaste åren efter att alla Marvelfilmer urvattnat tanken på parallella världar.

Men Alfred Hitchcock hade kunnat regissera mordmysteriet i ”Universalteorin”, åtminstone om han fått hjälp av Andrei Tarkovskij och David Lynch.

Filmen, som vann kritikerpriset på Venedigs filmfestival, lyckas med konststycket att snyggt väva ihop den klassiska noir-thrillern med metafysisk existentialism mot bakgrund av kalla kriget.

På pappret är det ett omöjligt uppdrag, men regissören Timm Kröger baxar projektet i mål med suggestivt svartvitt bildspråk och bombastisk musik – även när manuset är i det tunnaste laget. Det skadar inte noir-stämningen att cigaretter kedjekonsumeras i nästan varje bild.