Framtiden har sällan porträtterats med samma grymhet som i George Millers ”Mad Max”-svit. Ett livlöst ökenlandskap där ditt enda val är att hänga med ett våldsamt motorcykelgäng eller en fascistisk sekt. Att döda eller dödas.
Det fantastiska med Millers dystra vision är att det alltid funnits ett oförutsägbart vansinne i den. Saker förklaras inte, de bara är. Någon spelar elgitarr på en stor, accelererande truck, någon åker i en romersk stridsvagn dragen av tre motorcyklar. Två mäktiga bröder heter Rictus Erectus och Scrotus. Vad en Piss Boy är vill du ändå inte veta.
”Mad Max: Fury Road” (2015) är filmseriens magnus opus. En förfining av Millers universum på alla sätt. Filmen introducerade Furiosa, spelad av en bister och enarmad Charlize Theron, som lastar en tank med fem barnavlande kvinnor och flyr från despoten Immortan Joe (Lachy Hulme).
Nio år senare förklarar ”Furiosa: A Mad Max Saga” varför. Hur hatet och vreden kom att ta över hennes hela väsen (och även hur hon förlorade armen).
Även om den estetiska upplevelsen är fulländad även här – från den ödesmättade miljön och de fantasieggande kläderna till de spektakulära, pulsdrivande actionscenerna – är det någonting som saknas.
Medan Furiosa kämpar för att ta ut sin egen personliga hämnd så slåss världens ”ledare” (despoter är väl ett bättre ord) för samma saker som de alltid slagits för: olja, ammunition och makt. Det är våldsamt och det är snyggt. Men det obegripliga och oberäkneliga är borta. Och i det försvinner också den obegripliga och oförutsägbara ondskan. För äkta ondska är ofta helt obegriplig.
Istället är ”Furiosa” ett klassiskt sagoberättande med hjälten som arketyp, kryddad med kristen symbolik och Mad Max-mytologi. Det känns som något av en eftergift.
”Furiosa: A Mad Max Saga”
Betyg:
Premiär: 22 maj 2024
Regi: George Miller
I rollerna: Anya Taylor-Joy, Chris Hemsworth, Tom Burke, Nathan Jones, m.fl
Speltid: 2h 28 min