Med Moderaterna och Sverigedemokraterna som de stora partierna i Ulf Kristerssons tänkta regeringsunderlag har en ny höger-pol formats i kulturpolitiken. Om en eventuell Kristersson-regering skulle lägga någon energi i kulturpolitiken finns det mycket som talar för att det blir en verklig förändringskraft, till skillnad från hur det blev under Reinfeldt-epoken när Lena Adelsohn-Liljeroth var kulturminister i två mandatperioder utan att göra någon grundläggande förändring av det kulturpolitiska systemet.
Både M och SD vill att den dominerande skattefinansieringen av kulturlivet på sikt ska brytas och blandas upp med kommersiella och ideella finansieringskällor. Moderaterna talar om att bryta kulturens bidragsberoende och samtidigt minska risken för olämplig politisk styrning. Sverigedemokraterna vill att samtida konstyttringar – som man menar skapar splittring i samhället – ska få klara sig på marknadens villkor.
För första gången sedan den moderna kulturpolitiken skapades på 70-talet, under socialdemokratisk ledning, finns här en front som ifrågasätter skattefinansieringen som norm för kultursektorn.
Det nya kulturpolitiska kraftcentret på högersidan märks också i mediepolitiken, där viktiga beslut ska fattas under mandatperioden.
Ett nytt mediestöd som ersätter presstödet ska börja gälla redan 2024. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna är kritiska till att ställa upp olika typer av ideologiska eller moraliska krav på medier för att komma i fråga för stöd.
Ett nytt sändningstillstånd för public service-medierna ska träda i kraft 2026. Alla de tre partier som på olika sätt vill ompröva public service är nu samlade i Ulf Kristerssons tänkta regeringsunderlag. De tre – M, SD, KD - är kritiska på ganska olika sätt, men den samlade politiska massan bakom en åtstramning kring public service är större än någonsin tidigare.
Liberalerna då? Ja, de ingår ju också i Kristerssons tänkta regeringsunderlag, men de är inte alls med på det här förändringståget – så Liberalernas agerande skulle kunna få avgörande betydelse för kulturpolitiken trots att de skulle vara den minsta parten i regeringsunderlaget. För det är ju som talmannen Andreas Norlén lär oss: kan man inte räkna in 175 ledamöter bakom sina förslag är det svårt att få dem igenom riksdagen.