Kom ihåg ditt rätta namn, om du bor i Disneyland.
”Pang Boom Krasch”. En Thåströmlåt från 1989. Muren föll och det förtrollande Disneyland visste längre inga gränser.
”Snövit och de sju dvärgarna” (1937) var Disneys första långfilm. En gigantisk succé som la grunden till företagsimperiet vi känner i dag. 63 animerade biofilmer senare och med enorma nöjesparker i Los Angeles, Florida Paris, Tokyo, Hongkong och Shanghai är det så 2025 och premiär för spelfilmsversionen av ”Snövit” (dvärgarna har utelämnats ur titeln).
Jag har bott i Disneyland länge. Det har du också. För i vilket annat land kan det vara så att befolkningen bänkar sig vid tv:n framför Snövit och farbror Walts andra skapelser en gång om året, i den magiska skymningstimmen på julaftons eftermiddag dessutom?
Så för den svenska publiken är det förstås snopet att just den festliga scenen från Kalle Ankas jul (Åh, hum, vår sång är dum) är nedbantad till ett minimum i nya ”Snövit”.
Men det är inte det jag tänker på i biomörkret.
Jag tänker inte heller särskilt mycket på att min sjuåring kommer älska filmen. Eller att jag inte kommer protestera när min elvaåring under scenerna med Snövits kärlek Jonathan sträcker sig efter mobilen, eftersom de faktiskt är plattare än havsisen runt Elsas Arendal.
Mina funderingar kring bristande gestaltning och plastigheten i scenografin är inte särskilt djupa: tja, ofta ser det ut som man hamnat i en show på valfri ovan nämnd Disney resort. Skillnaden är att Snövit (Rachel Zegler) och Drottningen (Gal Gadot) sjunger bättre.
Men det tänker jag inte heller på (fast Zegler sjunger verkligen jättebra, mer än en gång påminns jag om ”Sound of music”). Eller att man blir mer Glader än Trötter av dvärgarnas dialog.
Kanske tror ni att jag tänker på debatten om filmen. Att man, för att inte trampa snett i den identitetspolitiska tid vi befann oss i när arbetet med filmen inleddes, bestämde sig för att CGI-animera Toker och hans sex gruvarbetarkollegor.
Men det gör jag inte.
Inte på den virala stormen om Zegler och Gadots meningsskiljaktigheter om kriget i Gaza heller.
Nej, det jag tänker är simplare än så.
Jag tänker på kampen mellan gott och ont.
Men så ska det vara. Det är ju en Disneyfilm, en barnfilm där allt som inte är svart blir vitt, och allt som inte är vitt blir svart.
Ganska mycket som i ”Sound of music” faktiskt (som man för övrigt kan se på Disney+).
Inte som på riktigt.
Så kom ihåg ditt rätta namn, om du bor i Disneyland