Den lille fyraårige pojken står bredvid mig i stum skräck och stirrar på de grova männen som siktar på honom med automatkarbiner. Hans gravida mamma ligger vid mina fötter. Den amerikanska gränspolisen skriker åt mig att gå ner på knä.
Med tanke på att det lär finnas över 4000 journalister på plats här i Cannes är det inte utan att det känns som en ynnest att få vara en av några hundra som får ta del av den mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus virtual reality-dramatisering av flyktingars umbäranden vid gränsen till USA.
I vanliga fall utmärker sig Cannesfestivalen av trängsel och köer men i morse när jag klev in till receptionen för ”Carne y Arena” (Kött och sand) var det bara en kollega till där. Vi skjutsas till en flyghangar i grannbyn Mandelieu där jag efter lite briefing leds in i ett väntrum. En skylt upplyser om att jag ska ta av mig skor och strumpor. I det kala rummet ligger en hög med dammiga och slitna skor som en gång suttit på folk som försökt fly över gränsen från Mexiko till USA.
En signal berättar att jag får gå in i arenan, ett nedtonat runt rum på kanske 60 kvadrat, med ett golv täckt av grov sand. Jag får på mig VR-utrustningen och befinner mig då i ett kargt ökenlandskap i skymningen. Vinden blåser i håret. Jag ser ett sällskap på tio-tolv individer som kommer emot mig, talar spanska. Barn, vuxna, gamlinggar. Alla ser slitna och härjade ut. Plötsligt dånar helikoptrar över våra huvuden, jag vänder mig om för att hitta en flyktväg men där stormar gränspolisen fram i sina jeepar. Det är ett jäkla oväsen, folk skriker, skott avlossas, en gammal man bredvid mig rasar ihop, poliserna ryter att vi ska ställa oss på knä och hålla händerna synliga. Jag gör som de säger.
Jag hade fått ett tips av en tjej i personalen vid hangaren att spela med så mycket som möjligt, och även att gå helt nära mina medflyktingar, eftersom det blir mer effektfullt så. Jag tog henne på orden vilket ledde till att jag vid några tillfällen råkade köra in huvudet inuti figurerna och där kunde se deras hjärtan pumpa. Udda.
Det är onekligen en intensiv upplevelse, inte minst som jag fått veta att alla de som är med i filmen/VR-happeningen själva gått igenom det jag får uppleva. Iñárritu och hans team har samlat ihop en massa olika berättelser och sedan rekonstruerat dem med de verkliga personerna.
Sanden under mina bara fötter är en smart detalj som förstärker illusionen. Helgjuten är den dock inte, och det på grund av att ”Carne y Arena”, trots att den är signerad en estet som Alejandro González Iñárritu, lider av samma sak som andra VR-upplevelser jag tagit del av: Den låga upplösningen.
Jag har stått på en plattform i rymden och skjutit aliens, suttit fast i en metallbur nedsänkt i ett stim av hajar och till och med varit ett rådjur i en skog och blivit beskjuten av jägare, men ingen av dessa scenarier har varit speciellt suggestiva, på grund av just den dåliga upplösningen – som om man jämför med vanliga filmeffekter befinner sig på typ tidigt 2000-tal. Även om ”Carne y Arena” är bäst hittills känns det som om den verkligt suggestiva VR:n tillhör framtiden. Tekniken verkar helt enkelt inte vara här ännu.
Likväl var det en påverkande upplevelse, inte minst på en empatisk nivå, eftersom jag efter den sex minuter långa VR-trippen kliver in i ytterligare ett rum och där får veta hur det gick för alla de som jag nyss träffat i öknen, som gör att de växer ut till hela människor med planer, drömmar och minnen. På så sätt är Alejandro González Iñárritus ambitiösa produktion en otvetydig framgång. Ett långfinger mot Trump, hans mur mot Mexiko och alla andra som jobbar hårt för att cementera Vi och Dem-tänkandet.
Och även om han var lågupplöst, följer den fyraårige pojken med mig i bilen tillbaka till Cannes.