Allen var en het man på 70-talet, som gjorde en slags sitdown-comedy från scen, alltid med en drink i handen. En av hans återkommande gimmickar var en sketch med Catherine och Heathcliff som irrar omkring på Yorkshires hedar, men som alltid på något sätt lyckas missa varandra i dimman. 

Alltså en slags humoristisk essensdragning av romanens unga tu som aldrig får varandra.

Man kan väl lugnt säga att även Andrea Arnold gjort en egen tolkning av denna klassiker, dock utan någon som helst tillstymmelse till humor eller enkla poänger. Det här är svart, skitigt och kompromisslöst.

En handhållen nervig kamera skildrad i 4:3-format skapar en närhet som vi inte är vana vid när det gäller brittisk kostymfilm – det här är hård punkfilm som får alla Jane Austen-filmatiseringar att framstå som schlagers.

Människan är en del av naturen, det idkas sex i det fria, man föder barn på heden, det är en hård och krävande omgivning, men Arnold menar att vi är en del av den, alla försök att göra oss eller djuren rumsrena är fruktlösa, ja, rent av skadliga. Så långt är det intressant och suggestivt berättat men den höga halten vacker naturlyrik blir efter ett tag lite kvävande.

Även om Andrea Arnolds förra hit ”Fish Tank”, är lysande drama på de allra flesta sätt kändes hästsymboliken (en vit häst får symbolisera frihet och andra fina tillstånd) lite pretentiös och banal. Det var emellertid bara en mild antydan jämfört med den fullständiga orgie i fåglar, fjärilar, blommande tistlar, vissna tistlar som vi möter här. Mot slutet, då Catherine har valt det borgerliga livet framför het passion med utböling, drämmer Arnold dessutom till med den gamla surdegen till metafor: fågel i bur – då är det nästan att skämskudden kommer fram. Fågel i bur är big nono, och har varit det sedan sena stumfilmstiden.

Det känns fullständigt kongenialt att göra Heathcliff svart istället för som i romanen romsk, det förstärker utanförskapet för en nutida publik. Men det var faktiskt en tillfällighet, enligt en intervju letade Arnold först bland romer, men fastnade inte för någon av de få skådespelare hon kunde hitta med rätt bakgrund, och började sedan därför söka förutsättningslöst.

Överhuvudtaget var det en strulig förproduktion. Arnold var den tredje i raden av regissören som anlitades för projektet, och ungefär lika många aktörer var påtänkta för respektive huvudroller. Bland annat Natalie Portman och Michael Fassbender, vilket återigen påminner oss om hur tillfälligheter skapar filmhistorien.

”Wuthering Heights” à la Andrea Arnold är stor och sevärd, hon är en av Storbritanniens hårdaste och hetaste regissör, men den där vurmen för naturlyrik har vuxit ut till en rejäl akilleshäl.