Alla krig är också propagandakrig. Källkritik är avgörande, inte minst när det gäller bilder. Som journalister är vi vana att granska äkthet. Vem har skickar ut en bild och i vilket syfte? Vad kan metadata berätta om när och var en bild är tagen? Därefterär det vår skyldighet att publicera för att ge den sannast möjliga bilden av det som händer. Vi visar bilder på krigets offer. Men vi gör det så respektfullt som möjligt och i ett sammanhang som gör att man som tittare kan ta till sig bilderna och förstå.   

För våra tv-sändningar finns regler i radio- och tv-lagen som vi förhåller oss till. Före klockan 19.00, då risken att barn och unga tittar är större, visar vi särskild aktsamhet inför våldsamt innehåll. Vi varnar också för våldsammaoch skrämmande bilder – både i tv och när vi publicerar online. 

”Finns bilder som är för hemska för att publicera”

På sociala medier finns däremot bilder som vi eller andra seriösa medier väljer att inte publicera. För att de inte går att verifiera med tillräcklig säkerhet eller för att de är för brutala eller utlämnande. 

På sociala medier sprids nu många bilder på krigsfångar från kriget i Ukraina. Här finns det skäl att påminna om Genèvekonventionen. Där finns inte ett uttryckligt fotoförbud men konventionen säger att krigsfångar ska behandlas på ett humant sätt. Detär praxis bland etablerade medier att vara mycket återhållsamma med bilder på krigsfångar, eftersom situationen då fotograferingen skett ofta är mycket traumatisk. En publicering kan vara försvarbart i en situation där man kan ge en bredare kontext, men detär inte en typ av bilder som bör spridas utan mycket noga överväganden.  

På plats i Ukraina finns journalister som riskerar sina liv för att rapportera. De är omvärldens ögon och öron.  Det finns bilder som är så hemska att vi inte kan publicera dem, åtminstone inte just nu. Men så långt det är möjligt, med bevarad hänsyntill drabbades integritet, är det vår skyldighet att visa krigets nakna brutalitet.