Historien om Ericsson är också historien om Sverige som industrination. Hur små företag växte genom att fatta rätt beslut vid rätt tid och hur de tidigt sökte utanför landets gränser för att växa. 

Ericssons historia började 1876 i en oansenlig liten lokal på Drottninggatan i centrala Stockholm, då den 30-årige värmlänningen Lars Magnus Ericsson öppnade en verkstad specialiserad på att reparera och tillverka delar till telegrafutrustning.  Man får förmoda att den unge Ericsson hade god kunskap i ämnet eftersom han de senaste tio åren arbetat med just telegrafer. 

Rätt i tiden

Samtidigt som Ericsson startade sitt företag skedde de första genombrotten för en av dåtidens hetaste uppfinningar, telefonen. Den hade uppfunnits av amerikanen Alexander Graham Bell och eftersom Bell inte tagit patent på sin uppfinning fanns pengar att tjäna för Ericsson.  

Affärerna gick bra och verksamheten växte och tiden var perfekt eftersom telefonnätet i Stockholm då byggdes ut i rask takt. Vid förra sekelskiftet hade bolaget 1.000 anställda.

Öster och väster

Liksom många andra svenska storföretag var export en viktig framgångsfaktor och Ericsson fick tidigt uppdrag i Ryssland. 1897 invigdes den första fabriken i Sankt Petersburg och några år senare etablerade sig företaget på den viktiga amerikanska marknaden. 1904 byggdes den första fabriken i USA.  

Förutom telefoner blev den största kassakon telefonväxlar och utrustning för teleinfrastruktur. Flera länder vände sig till det svenska bolaget när deras invånare skulle kopplas samman med koppartrådar och växlar.

In kom Kreuger

Affärerna i Ryssland skulle dock få ett dramatiskt slut och företagets första kris inträffade i samband med den ryska revolutionen 1917. Ericssons verksamhet konfiskerades av kommunistregimen och företaget hamnade på obestånd. Det drabbade dock inte grundaren Lars Magnus Eriksson, som lämnade bolaget redan 1905.  

Bolaget kom på fötter, men det skulle inte dröja länge innan nästa kris stod för dörren. 1930 blev finansmannen Ivar Kreuger bolagets största ägare. Efter Kreugers spektakulära konkurs med efterföljande självmord var Ericsson illa återigen ute och räddningen blev att amerikanska ITT, Handelsbanken och  Wallenbergsfären tog över bolaget.  

Dags för förorten

På 1930 talet hade Ericsson vuxit sig för stora för lokalerna i centrala Stockholm och nästa adress blev det då relativt outvecklade Midsommarkransen, sydväst om Stockholm. Här byggdes fabrik och området kom att bli synonymt med bolaget. Det är företagets närvara som gör att området idag heter Telefonplan. Företaget expanderar inte bara i Stockholm och genom nyetableringar och uppköp finns nu företaget i många svenska städer.  

Ericsson är ett tydligt exempel på hur staten och industrin i Sverige länge levde i symbios och hur de socialdemokratiska regeringarna köpte varor och tjänster från de svenska storbolagen. Det kunde lika gärna handla om Vattenfall och Asea, eller Saab och flygvapnet. Ericsson blev den självklara leverantören för Televerket.

Fler fabriken byggs

Efterkrigstiden innebar en guldålder för Ericsson och decennier av ekonomiska och tekniska framgångar avlöste varandra. Runt om i världen vänder sig länder och regeringar till Ericsson när telefonnäten ska byggas ut och moderniseras. Viktiga innovationer som den digitala telefonväxeln AXE blir en exportsuccé liksom företagets utrustning gör mobiltelefoni.  

I många svenska städer innebar också ett jobb på Ericsson en trygg anställning. I  Söderhamn, Gävle och Olofström var Ericsson en naturlig del av livet.   

Historien upprepar sig

De goda åren på 1980–talen följde fortsatt goda tider på 1990-talet i takt med att GSM telefonerna bröt ny mark. Jämfört med tidigare generationer av mobiltelefoner innebar GSM–tekniken lägre samtalskostnader samtidigt som operatörerna subventionerade telefonerna. Ericsson tillverkade både telefoner och växlar, men historien kom snart att upprepa sig. 

Under 1990 talet säljer Ericsson en rad svenska fabriker till kontraktstillverkare. Jobben blir inledningsvis kvar i Sverige, men den gamla tiden då företaget varetablerat från norr till söder börjar nu lida mot sitt slut. Sedan 1997 har 16.000 industrijobb från Ericsson försvunnit i Sverige. 

Rekordåret 2000 var det fest och jubel. Aktien rusade på  börsen och bolaget hade då 42.000 anställda i Sverige. Festen fick ett abrupt slut med it-kraschen och snart befann sig Ericsson på ruinens brant.   

Efter stålbadet i kölvattnet av kraschen kom Ericsson tillbaka starkare. Men det skedde på bekostnad av de anställda. Tider av rationaliseringar innebar i början av 2000-talet att verksamheter avvecklades runt om i Sverige. 

Slutet på epoken?

Nu står bolaget återigen inför en tekniksprång och en avgörande faktor är att man hänger med i den mobila revolutionen och nästa generations dataöverföring, 5G.  

I juli fick bolagets VD Hans Vestberg sparken. Styrelsen ansåg att Vestberg var fel person att leda  bolaget in i en fas. Kort innan Vestberg fick sparken varslades  om stora personalminskningar sparprogram för Ericsson.  

I dag har bolaget 17.000 anställda i Sverige och läggs tillverkningen helt ner i Kumla och Borås, vilket Ericsson gett besked om, ner innebär det slutet på en 140 år gammal svensk idustriepok.