April 2020 blev en obegriplig månad. Framförallt naturligtvis därför att mer än 2 000 människor i Sverige dog i ett virus som ingen hade hört talas om så sent som i höstas. Men också därför att samhället och ekonomin, och inte minst statsfinanserna, blev mer eller mindre massakrerade under tiden.
Den 2 april meddelade finansminister Magdalena Andersson (S) att ”nu spränger vi 100-miljardersvallen”. Idag, den 30 april, kom ännu ett i raden av krispaket: 39 miljarder kronor i omsättningsstöd till företag som tappat stora delar av sina intäkter i coronakrisen. Stödet ska täcka hyror, leasingkostnader och andra fasta kostnader under två månaders tid.
Överfullt med kasserade prognoser
Med det nya stödet räknar finansministern med att statens utgifter för coronakrisen i år kommer upp i 170 miljarder kronor. Men den här beräkningen kommer hon med stor sannolikhet att ganska snart tvingas kasta i den papperskorg som redan är överfull med kasserade prognoser.
Finansministern och samarbetspartierna är noga med att beteckna omsättningsstödet som ett omställningsstöd. Det är inte svårt att förstå tanken: Inga företag kunde ju rimligen räkna med hela grunden för deras verksamheter så plötsligt skulle ryckas undan. Alltså behöver de tid och pengar för att ställa om till den nya verkligheten i stället för att gå i konkurs.
Oundvikligt med fler miljardutgifter
Och samtidigt är det viktigt att de verkligen ställer om så mycket som möjligt, så att resurserna i samhället kan användas effektivt även nu. Exempel på det är restauranger som säljer hämtmat i stället för att servera den, eller flygpersonal som snabbutbildas till vårdjobb.
Problemet är bara att det finns branscher, till exempel de som är kopplade till resande och turism, som inte kan ställa om hur mycket som helst. Hela premissen, att människor rör sig hit och dit och vill se och uppleva saker, är ju borta. Och det är i princip uteslutet att allt har återgått till det normala redan till julisemestern. Så sent som igår sa till exempel statsministern i DN att det kan bli svårt med både utrikes- och inrikesresor i sommar.
Så, om inte hela ekonomin ska ställa om till den verklighet som vi kommer befinna oss i just i sommar, så kan det nog bli oundvikligt med ännu fler statliga miljarder snart. Om det handlar om 20 miljarder i månaden, som i dagens besked, är förstås svårt att veta, men det kan lika gärna bli mer som mindre.
”Tickande bomb” kan bli dubbelt så dyr
Men den största, tickande bomben i nuläget är stödet till korttidspermitteringarna. Regeringen räknar fortfarande med att det kommer gå på 50 miljarder kronor, men det bygger på att det inte blir fler korttidspermitterade än företagen redan har sökt stöd för. Och det är kanske inte så realistiskt. Om antalet permitterade i stället fördubblas kommer stödet kosta över 100 miljarder.
I det läget har alltså statens utgifter sprungit upp en bra bit över 200 miljarder kronor. Den minister eller ekonomisk-politiska talesperson som i september satt i förhandlingar om en halv miljard kronor hit eller dit i budgetpropositionen, undviker nog att tänka på hur meningslöst det arbetet ter sig nu i april.
Men den finansminister som redan har börjat prata om att pengarna ska räcka till barnbidragen i december, har knappast skäl att oroa sig för det än på ett tag – de flesta tunga ekonomiprofessorer, inte minst de som gett regeringen råd via Finanspolitiska rådet, tycker att utgångsläget för statsfinanserna var så bra att det utan vidare går att lägga åtminstone 500 miljarder på den här krisen.