För att få kalla sig advokat eller för den delen auktoriserad revisor krävs en lång utbildning, erfarenhet, prov samt ett slutgiltigt godkännande av skrået. Hårda krav. När titeln väl är bärgad tillhör man dem som vi ofta brukar benämna ”samhällets stöttepelare”. Att dessa yrkesgrupper tjänar bra är inget nytt, men det är inte detta SVT:s granskning handlar om. Den handlar om, för att använda ett numera antikt uttryck, att göra rätt för sig genom att betala skatt. Precis som alla oss andra. Men är det då rimligt att en grupp individer som har kunskaperna och resurserna att kryssa fram på skattelagstiftningens solsida skall avstå fördelarna det ger?
Isen är hal
För att bli antagen till Advokatsamfundet skall man enligt samfundets regler ha ”...gjort sig känd för redbarhet”. Man skall alltså med ett annat ord vara en rättrådig person (lägg ordet på minnet). Nu börjar det som närmast kan liknas vid en bedömningssport. För precis som i konståkning bedöms den som vill vara en samhällets stöttepelare på två grunder: teknik och konstnärligt utförande. De båda bedömningarna ger två poängsummor, lika mycket värda, som utgör slutbetyget.
Skattepiruetter
Vad har då advokater, och för den delen revisorers, ”skattepiruetter” att göra med konståkning? Jo du! – de måste också bedömas i ett sammanhang, i det här fallet hur piruetterna landar i ett samhälleligt sammanhang. Även om man sitter i Business Class behöver man lika mycket en allmänt betald flygledning som den som sitter i ekonomiklass för att flyga säkert. Även om ens bil kostar en miljon mår den inte bra av att det är hål i vägen – precis som den rostiga skrotbilen. Den här uppräkningen kan naturligtvis fortsätta i det oändliga.
De flesta av oss har rätt att göra mer än vad vi i mångas ögon borde göra. Vad som är rimligt att göra är ofta snävare. Det patenterade svaret, att jag bara ”körde på”, kan ibland kännas orimligt gentemot gemensamma värderingar. Absurda situationer kan uppstå: Assistenterna på advokat- och revisionsbyråer har säkerligen en högre skattesats, betalar alltså en större andel av lönen i skatt, än deras många gånger bättre avlönade chefer. Problemet att förklara sig börjar redan på den egna arbetsplatsen.
Flyger under radarn
I nutid har vi exemplet med direktörerna i den så kallade Handelsbankssfären som tog privatjet när det var dags för jaktresor – lite väl många gånger. De hade rätt att beordra fram planen på startbanan utifrån sin ställning som jätteviktiga direktörer. Men var det också rimligt att de var så frikostiga mot sig själva, eller var det ens lagligt (en förundersökning pågår)? Skall man bara ”köra på” för att man har rätt att göra att göra det? Återigen – det är en bedömningssport.
Skall advokatbyråer verkligen omorganisera sig juridiskt så att de skattemässigt blir så små att de kan ta del av småföretagets skattefördelar utan att egentligen vara det? Återigen: Det är en bedömningssport.
Advokaterna och revisorerna har uppenbarligen kunskaperna för att hålla sig inom lagens råmärken, men ger deras upphöjda roller dem också befogenheten att ”köra på”? Många advokater och revisorer tycks ha valt att ”köra på” tills de skäms – något som ännu inte inträffat. En advokat har ”kört på” så pass mycket så att han till och med döper ett bolag, vars enda livsvillkor är att minska skatten, till en hånfull variant av rättrådig, nämligen ”Rickard Rättrådig Advokat AB”. Och flyger därmed under skatteradarn.