Utan pengar stannar världen – det såg vi under finanskrisen. I september 2008 hade riskerna blivit oöverskådliga, förtroendet upphörde, pengar slutade pumpas runt i finanssystemet. Det krävdes enorma hjälpinsatser och åtgärder.
I USA drev Barack Obama i juli 2010 igenom Dodd-Frank Act för att garantera att de amerikanska skattebetalarna inte ska behöva stå för kostnaden vid en eventuell ny finanskris.
Höga bonusar ansågs ligga bakom det katastrofala risktagandet som lett fram till krisen. Så, i Dodd-Frank Act inkluderades något som kallas ”Say on Pay”. Bolag är helt enkelt tvungna att låta aktieägarna rösta om lönen till de högsta cheferna.
Klimatkrav till vd:arna
Nu rapporterar Financial Times om en brittisk miljardär och hedgefondförvaltare som startat kampanjen ”Say on Climate”. Meningen är att få bolag att gå med på att på motsvarande sätt låta aktieägarna godkänna eller underkänna bolagens arbete med att redovisa och få ner koldioxidutsläpp.
Det är bara en liten del i den massiva rörelse som pågår bland världens kapitalförvaltare. En del satsar hellre på att byta ut bolagsstyrelser. Det handlar oavsett om att påverka för klimatets bästa genom att utöva ägarmakt, snarare än att göra sig av med aktierna.
Världens största kapitalförvaltare, BlackRock, började förra året skicka ut brev med klimatkrav till vd:arna i bolagen de har aktier i. BlackRock förvaltar 75 000 miljarder kronor. Det motsvarar hela Sveriges BNP femton gånger om – eller nästan hundra gånger så mycket som Sjunde AP-fondens tillgångar.
Här i Sverige uppstod vad man skulle kunna beskriva som yrvaken uppståndelse när BlackRock röstade nej till omval av Volvos styrelseordförande Carl-Henrik Svanberg på stämman förra året. BlackRock motiverar det med att de ”håller Carl-Henrik Svanberg ansvarig för brister när det gäller redovisningen av klimatriskerna”.
I år sa BlackRock ja till omval av Carl-Henrik Svanberg på stämman, sedan klimatrapporteringen förbättrats.
Det här är förstås en framgång för BlackRock. Förhoppningsvis även för klimatet, även om de inte lyckades rösta bort den då tydligen klimatotillräcklige Svanberg förra året.
”Finns en gräns för kapitalets makt”
Men samtidigt – när det gäller dyra och/eller riskabla bonusavtal har inte den här typen av ägare kommit särskilt långt – trots decennier av högljudd kritik och hård debatt, finanskris och skärpta lagar.
Carl-Henrik Svanberg själv råkade för övrigt, som vd för Ericsson, ut för att amerikanska fonder sa nej till hans optionsprogram på stämman. Hans efterträdare presterade så dåligt att han fick sparken nio år senare, men aktieägarna hade då ändå kostat på honom nästan en kvarts miljard i lön, bonus och pension.
Och man ska komma ihåg att en del kapitalförvaltare, till exempel BlackRock, är så stora att de inte ens har valet att rösta med fötterna och sälja av sina klimatdåliga innehav. De har helt enkelt för mycket pengar att placera för att de hållbara bolagen ska räcka till.
Så om världen stannar utan pengar, så går den under med pengar, skulle man kunna säga.
Ännu större pengamakt än världens pensionsfonder har bankerna. I Sverige har flera banker meddelat att de stoppar utlåning till nya fossilprojekt. Men inte ens bankerna räknar med att deras makt räcker för att rädda klimatet.
I dag när Bankföreningen presenterade sin ”klimatfärdplan ” efterlyste dess vd ”högt pris på koldioxid”, det vill säga global koldioxidskatt eller motsvarande.
Det är första gången någonsin jag har hört någon företrädare för näringslivet efterfråga någon skatt överhuvudtaget. Det får man nog tolka som att när det gäller klotet finns det en gräns för kapitalets makt.