När både center-vänstern och centerhögern (alltså Berlusconi) godkände Mario Montis opolitiska nödregering i slutet av 2011 sade Berlusconi: Vi kan när som helst dra ur kontakten för Monti.

Det gjorde sen Berlusconi i slutet av förra året. Det blev nyval och en kris: Valresultatet visade att inget av de båda blocken kunde regera. I den största kammaren i parlamentet, deputeradekammaren, fick center-vänstern en rejäl majoritet.

Men i den mindre kammaren, senaten, fanns ingen klar majoritet. Och i Italien behöver regeringen ha majoritet i båda kamrar för att kunna regera.

Berlusconi erbjöd sig

Tidigt erbjöd sig Berlusconi att bilda en ”stor koalition” – alltså över blockgränserna – med center-vänstern. Men den nu avgångne ledaren för det största center-vänsterpartiet, Pier Luigi Bersani, vägrade gå med på detta.

Det blev Bersanis fall. Och det försvagade center-vänstern som inte kunde finna några lösningar för att bilda en regering. Först sedan Bersani tvingats avgå kunde en lösning finnas.

Det skedde alltså med hans ställföreträdare i partiet, Enrico Letta, som var villig att ingå en koalition med Berlusconi. Letta har sina rötter i det gamla kristdemokratiska partiet. Hans farbror Gianni var en nära medarbetare till Berlusconi.

Vad man kan säga idag är alltså att Berlusconi har segrat. Hans tidigare avvisade erbjudande om samarbete har nu accepterats. Det största center-vänsterpartiet, Demokratiska partiet, leder regeringen, men måste ta hänsyn till Berlusconi.

Ett steg mot höger

Man kan säga att center-vänstern genom detta gått ytterligare ett steg mot höger – eller mot mitten. Frågan är nu vad som händer inom partiet. Hur länge kan de trogna i partiet – som de flesta kommer från det gamla kommunistiska partiet – acceptera ett samarbete med Berlusconi?

Det blir alltså en regering som är klart beroende av Berlusconi. Vad det betyder är än så länge svårt att avgöra. Berlusconi har hittills alltid regerat för att tillfredsställa sina egna behov – som juridiskt hårt ansatt storföretagare. Han har ändrat lagar för att själv slippa åtal.

Om det finns någon sådan överenskommelse idag vet vi än så länge inte. Det har hela tiden spekulerats om att Berlusconi skulle utnyttja sin vågmästarroll i regeringsbildningen för att på något sätt slippa undan de åtal som han nu är inblandad i, som dels rör ekonomiskt fiffel, dels sexuellt utnyttjande av minderårig.

Enrico Letta har tvingats acceptera att Berlusconis närmaste kommer med i en regering. Frågan är hur länge den kan fungera.

Milstolpe

Men det är en milstolpe i Italiens politik – helt bortsett från Berlusconis underligheter – att man nu kunnat bilda en regering som omfattar både vänster- och högerblocket. Det har varit nödvändigt och den som ska ha hedern för detta är den åldrande 87-årige presidenten Giorgio Napolitano – själv gammal kommunist – som mer eller mindre tvingat partierna till detta beslut.

Napolitano tillsatte en kommission efter samtal över blockgränserna fann vissa frågor som de två blocken skulle kunna samarbeta om. Det är dessa frågor som nu förmodligen blir den nya regeringens viktigaste frågor.

Det handlar om rösträttsreform, att skära ned det offentliga partistödet, minska antalet parlamentsledamöter, förenkla byråkratin, öka skattekontrollen, öka stödet till arbetslösa, ge mer lån åt småföretag och skapa mer effektiva infrastrukturprojekt.

Allt detta ska vi alltså förvänta oss att regeringen ska tackla. Det ska göra Italien mindre tungrott.

Men frågan är sedan om det räcker, om blocken kan enas om detta. En fråga som rimligen också måste komma upp är hur man ska förbättra Italiens ekonomi. Under mer än tio år har tillväxten varit usel. Italien är världens tredje låntagare efter USA och Japan.

Berlusconi har tidigare avvisat krav på ytterligare åtstramning och menat att Italiens ekonomi i grunden är god, trots lånebehovet. I varje fall har Italien inget oroande budgetunderskott, däremot en enorm statsskuld.

Skjutit på framtiden

I ett uttalande har EU-kommissionären Olli Rehn precis talat om att åtstramningspolitiken kanske inte är den rätta vägen inom EU. Också Enrico Letta – och Berlusconi – är inne på den linjen. Kanske har det uppstått ett nytt förbund mot de tyska kraven på åtstramningen genom bildandet av denna regering.

Det som är problemet för framtiden är hur länge denna regering kan hålla. Och när det kommer till ett nyval – som alla väntar – är frågan hur mycket satirikern Beppe Grillos anti-parti då kan vinna. Det vill säga: Frågan är om man bara skjutit ett problem på framtiden.