I flera år har jag som reporter på Uppdrag granskning mött människor i Sverige som lever på gatan på grund av psykisk sjukdom.  Sanne, bollades runt i vårdsystemet, kastades ut, och höll på att dö.  

En bild jag aldrig glömmer är när vi för fem år sedan fångade med kameran hur en hemlös kvinna släpptes i smutsen på trottoaren, av polisen. 

Polis: Vi får göra det ibland. Tyvärr.  

Då träffade jag också Marika, en person vars liv hade vänt.  

2015 

Marika Sellgren: Man snor en liten tvål ibland annars luktar man ju så illa. Och då får man ingen betjäning! 

Här är hon tillsammans med vännen Ann-Marie. Efter åtta år i hemlöshet hade Marika fått ett lägenhetskontrakt i Hornstull, på Södermalm i Stockholm.  

Vi börjar filma, jag tänker att det kanske kan bli en dokumentär om ett liv som ändrar riktning, en historia med lyckligt slut.  

Marika: Jamen alltså jag har ju haft tur, jag hade kunnat hamna nedre botten Fittja, utsikt mot en soptunna. Klart jag kunnat hamna där. Men jag hade ju tagit det också. Men jag har ju hamnat här! Det är ju fantastiskt bra. 

Marika: Vad händer, det händer ingenting. 

Anonym: Tomtebloss. 

Marika: Caspar! Caspar!  

I det egna hemmet kan Marika samla sin lilla krets till födelsedagsfirande. 

Marika: Jag tror inte de vill ha mer tårta, mamma.   

Birgit: Men du var jättebra på att åka skridskor.  

Marika: Ja jag är fortfarande duktig, men nu är jag för fet. Tänk att dessa morsor! De är bra. Men de är svårartade!  

Marika: Ann-Marie...! Ska du gå hem nu? Vi ses sedan.   

Ann-Marie: Ja. 

Marika: Ann-Marie: Ja. Hejdå. Hej, hej. Ja, Gullepluttan liksom. Vad ska man säga? Va? Ammi såg ut som att hon höll på att svälta ihjäl. För ett och ett halvt år sedan. Hennes mamma hade gått bort 97 år gammal mamma. Som hade tagit hand om henne sedan mentalssjukhuset lades ned. Det var ingen som brydde sig om henne. Elev var avstängd och det var kaos i lägenheten. Jag började ge henne käk. Hon hade ingenting, det var ingen som hjälpte till.  

Jag känner ju solidaritet med henne. Hon har ju suttit 40 år på Långbro. Hon blev sjuk när hon var 17 precis som jag. Hon är 68 år idag. Jag känner ett visst släktskap med Ammi. Hon är generationen före mig som satt inne. Jag hade tur som slapp ur Beckis ganska snabbt va.   

Reporter: Varför säger du att du hade tur då, som kom därifrån?  

Marika: Ja men du vet, stanna kvar där, och medicineras och så går man sönder av medicinerna och får hjärnskador.  De gamla medicinerna är ju förbjudna idag, eller ja, de finns ju kvar fortfarande, en del, man kan få dem på dispens. De tar ju bort minnet. Man sabbar minnet i hjärnan va. Du får ju massa störningar i hjärnan av de här medicinerna. Det är ju inte bara sjukdomen som stör utan medicinerna slår ut funktionerna i hjärnan.  

Funktionerna i hjärnan. Marikas välsignelse och hennes livs förbannelse. I en av socialtjänstens utredningar står det om psykoser som kommer i cykler och om svår ångest och depression. Men Marikas intellekt vägrar underordna sig sjukdomen.   

I hela sitt liv har hon jagat en dröm. Drömmen om att få leva och arbeta som alla andra.  

Ibland har det gått bra. För Marika har varit en person som många ville lyssna på. De här gamla inspelningarna gjordes av filmaren Maud Nycander.   

Marika Sellgren: Jag har varit i Geneve och hållit tal för WHO, så jag har suttit bredvid Gro Harlem Brundtland, EU-kommissionärer och världens främsta hjärnforskare, och hela baletten. Och sedan har jag hållit föredrag i Paris för socialministeriet när man la fram den franska psykiatrireformen, så jag har träffat reformisterna, de franska reformisterna, för där har man precis startat upp jobbet, och där höll jag ett föredrag. Som brukare. 

Men Marikas sjukdom fortsatte att ställa till det för henne.  Och samhället visar inte den nåd som hon vädjar om. 

2003 

Anonym man: I det här beslutet så finns det ett telefonnummer och en handläggare på Kronofogdemyndigheten...  

Marika: Jag har ingen telefon!  

Marika: Vad sa du? Ja... Kronofogden kommer klockan nio...   

Marika: Åh jag visste att det skulle skita sig...  

1988 hade Marika vräkts för första gången. Här, 2003, är det dags igen.  

Marika: Kronofogden kommer klockan nio. Jag visste att det skulle gå åt skogen. Fan också.. Tomt. 

Före detta pojkvännen Tore, hjälper henne när hon måste ut från lägenheten på Kungsholmen.  

Marika Sellgren: Jag kämpar ju på, jag ska tillbaka. Jag tänker ju inte bli ett vårdfall, det är bara det att jag håller ju på att utvecklas till det nu va. Sergel inkasso, ja vi får stoppa det i fickan och så får vi försöka börja ett nytt liv.  

Marika Sellgren: Jag var ju djupt deprimerad och hade stark panikångest. Jag var så dålig så jag gjorde på mig. Jag var så rädd så jag gjorde på mig, var som helst på stan kunde det hända. Och sedan då att socialtjänsten inte hjälper till då när man är i sådan kris, när man ber om hjälp. Så det slutade ju med att jag slutade betala hyrorna eftersom jag inte var i lägenheten längre, jag gick ju bara omkring som ett ailien, va.  

Marika hänvisas till olika härbärgen, men det fungerar inte.  

Marika: Hej Ulla. Jag borde ha ringt till dig tidigare, ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt uppträdande, jag var så hemskt förtvivlad över hela situationen. Men hörru har du det här med Anna Lind, hur... visst är det förfärligt! Det är ju så fruktansvärt så att det inte. Det är som Palme, ja.. Jag hoppas bara att det här inte är ett politiskt mord, jag hoppas att det är en galning alltså.   

Polisen kom och Securitas kom, jag är ju jätterädd för polisen efter att jag känt mig så trakasserad av dem. Jag kastade mig därifrån, hem till Olof då. Och sedan fick jag inte komma tillbaka för att de tyckt att jag var hotfull. De var rädda för mig. Och jag har ju en sådan hög röst.   

Nu är det lite rörigt här... 

Anonym man: Jag har inte haft tid att göra i ordning...   

Marika: Vi har pratat så mycket. Vi har pratat och pratat... 

Det är det här som alltså blir inledningen på åtta års hemlöshet. Åtta år av förnedring på gatan. Innan hon får nycklarna till ett eget hem igen, ettan i Hornstull, 2010. Marikas psykolog Lars Erdner hjälpte henne med ansökningar och överklaganden. 

Lars Erdner: Att hon fick det här boendet, det var ett jättejobb bakom. Vi hade jobbat i många år för att möjliggöra det och man ville inte från socialtjänsten ordna något boende...  Hon höll ju på att dö.  

Lägenheten som socialtjänsten ordnade, blev räddningen. Här försöker hon bearbeta traumat från åren i hemlöshet.  

Skräcken att hamna där igen lämnar inte Marika. Den jagar på i mardrömmar och ångestskov.  

Och det ska visa sig att hon har skäl att vara orolig.  

Marika: Jaha, ja inte fan tänker jag städa efter mig den här gången, inte fan tänker jag bry mig om dom här jävlarna... 

Tiden går. Varje gång jag pratar med Marika hör jag om nya saker som går fel. Grannar klagar på att personer står utanför huset och ropar in till Marika. Marika, hon blir allt mer stressad.   

Marika: Här ska du få se. Fan vad jag håller på. Fan vad jag håller på. Här är det finaste jag har gjort. Fan tog den vägen nu då. Den har gått sönder. Här är Einar Heckscher och jag i Geneve. 7 november 2001. Då gjorde man succé vet du.   

Det är så onödigt... Nä men jag vill inte ha med den där käringen att göra!  

Anonym kvinna: Får jag komma in på en kopp kaffe?  

Marika: Nej tyvärr det går inte idag. Jag orkar inte. Hon kommer hit, hon brukar sova här, men hon pissar ju ner fåtöljen när hon sover här... Jag brukar hjälpa henne. Hon är snäll, hon är hemlös, tja sådär är det.  

Det har blivit konflikt i trapphuset och grannar rapporterar skrik inifrån Marikas lägenhet.  

Marika: Jag har ju ett trauma och jag försöker hantera det. Jag är vettskrämd, va. Hon sitter ju och ljuger! 

Marika känner sig trakasserad av grannar och dricker vin mot ångesten. Hon hotar en granne till livet. För henne själv är det en mardröm som är tillbaka. Marika riskerar nu att hamna på gatan ännu en gång.  

Ett läkarintyg konstaterar att hon på grund av sin psykisk sjukdom inte klarar av att förändra sitt beteende och själv påverka vad som nu sker. 

Jag får ta emot hot för att jag säger att jag inte kan hjälpa.   

Reporter: Du har ju skickat hot till mig också Marika, på sms?   

Marika: Va? Har jag. Det minns jag inte, hurdå?  

Reporter: Att jag ska passa mig och så där.  

Marika: Ja det är ju fördjävligt.  

Reporter: Minns du inte det?  

Marika: Nä. Jag minns inte det.  

Och det värsta – Marika är osams med socialtjänsten. För när Marika mår som sämst, avslutar socialtjänsten boendestödet – enligt Marika får hon höra att hon är ett arbetsmiljöproblem för dem. Och socialförvaltningen polisanmäler henne för hot mot tjänsteman.  

Marika: Satans jävla samhälle! Jag har levt på 50 kronor om dagen i 30 år.   

Förvaltaren: Men hör du de här kraven du har fått Marika, ska vi reda upp dem också?  

Marika: Jag går ju på lagen och de är lagvidriga! Jag står inte ut med det här, att jag ska bli ett jävla monster! För att de vägrar samtalet. Var är samtalet? Jag orkar fan inte alltså… 

Marikas gode man och en jurist är hemma hos Marika för att försöka reda lite i härvan som uppstått kring hennes livssituation.  

Marika Sellgren: Jag sa att jag får blodsmak från munnen. Jag står inte ut längre. Då tog de det som ett personligt angrepp och fastän det är ett svenskt talesätt. Då tog de hemtjänst, boendestöd, fast jag var djupt deprimerad. Allt ifrån mig! Det var kaos! Och så kommer psykiatrin hit och så vänder de på huvudet och de gör ingenting för de vill inte bråka med soc. Och sedan slår soc till med FÖRVALTARE! Och jag blir vansinnig på en granne och nu har jag blivit dömd till övervakning och stort bötesbelopp! 

Marika: Du får sätta in pengar till mig i morgon för jag måste ha matpengar och det som finns kvar är 100 kronor om dagen.   

God man: Ja det är en helt annan sak.. Marika..  

Marika: Jag blir ju sjuk av det här, jag blir sjuk av det här... Nu sätter du in så att jag har i morgon.  

Barfotaadvokaten: Jag tar inte i hand, jag är lite förkyld.  

Marika: Närå det är ingen fara.  Vi ses.. 

Barfotaadvokaten: Ja det gör vi.  

Marika: Vi ses. Hej.  

Barfotadvokaten: Hejdå.  

Marika: Hej, hej. Måste jag sitta ned... Jag fattar inte vad det är som händer, varför är jag så utsatt? Tänk om jag visste det. Det enda jag gör är att hävda min lagenliga rätt. Då undrar man ju vad det är för fel.   

Det blir vinter 2019 och det står klart att Marika ska ut igen. Hyresnämnden har klubbat vräkningsbeslutet.  

Marika: Den här gången spelar det ingen roll om jag tar livet av mig, jag får ingen lägenhet i alla fall. De bara väntar på min död. Men de är inte välkomna på begravningen. Det kan jag tala om.  

Caspar lilla gubben. Lilla vän. Jag har i alla fall kokat fisk till dig. Lilla Caspar, kom då. Kom då, jamen kom då. Lilla vännen, att du ska behöva vara med om det här.  

Det är så här de vill ha det! Jag vet att jag låter våldsam. Men det är ett sådant samhälleligt våld det här. Och det är inte första gången.  

När Marika började tappa greppet om tillvaron i hyreshuset försökte hennes gamla psykolog hjälpa till igen. Allt för att förhindra att Marika återigen skulle behöva genomleva att bli vräkt och utkastad på gatan.   

De ansöker om ett stödboende, för att hon ska kunna flytta dit, innan avhysningen sätts i verket. Men socialtjänsten ger avslag. Marika har inte tillräckligt hjälpbehov för att det ska kunna beviljas, resonerar man.  

Hon är välkommen att ställa sig i bostadskön och söka bostad på andrahandsmarknaden eller hyra rum.  

Socialtjänstens beslut fastställs av förvaltningsrätten.  

Mats Fors: Jag håller med om att det låter konstigt och vi får, socialtjänsten behöver liksom hitta olika sätt att liksom ta sig, att liksom ta sig in i ärenden och hjälpa personer. Och socialtjänsten har ju aldrig som målsättning att stänga ute folk från vår hjälp.  

Marika Sellgren: Jag behöver trygghet! Jag behöver en bostad! Och att inte behöva vara rädd för mina grannar.  

Lars Erdner, psykolog: Marika har sina problem och svårigheter, men om vi försätter henne i sådana situationer som hon inte klarar av, så är väl vi delaktiga i det. Då är väl vi ansvariga, eller delaktiga i att hitta ett annat boende innan det går så långt att hon blir utkastad därifrån.  

Reporter: Kan det finnas någon annan anledning till att ni fattar ett beslut där ni hänvisar Marika till den ordinarie bostadsmarknaden? Än att hon är frisk nog?  

Mats Fors: Nej alltså.. Det kan ju vara att vi inte har... något lämpligt boende till henne.  

Reporter: Så kan det vara?  

Mats Fors: Mmm. 

Kronofogden kommer klockan två. Då ska Marika ut ur lägenheten.   

Hon klarar inte av att packa sina tillhörigheter.   

Hon vankar runt, väntar ut tiden i ensamhet.  

Marika: 40 minuter kvar... 

Bara vi från Uppdrag granskning är här.  

Socialtjänsten har ju avslagit Marikas ansökan om stödboende. Det enda som finns nu är en plats på ett härbärge som heter Rysseviken.   

Det är ett ställe som är känt bland narkomaner i Stockholm. För på Rysseviken får man bo men ändå fortsätta knarka.  

Men Marika är varken narkoman eller alkoholist. Hon är psykiskt sjuk.  

Marika: Jag vill inte bli dumpad någonstans. Och bli bortglömd liksom. Och gå ner mig bland de där människorna som är skitjobbiga. 

Reporter: Här är en bild på Marika, den är ju väldigt vacker, när hon läser...  

Birgit: Ja, och det här måste ha varit alltså tidigt åttio-tal. Pappa Erik, han tycker inte att det är roligt att titta. Han håller det ifrån sig. Jag fick en telefonsignal från en socialsekreterare i Stockholm, man hade tagit hand om Marika och hon var på Beckomberga. Bara detta med Beckomberga. Jag kommer dit och det var förfärligt alltså. Det var förfärligt att tänka sig att man hade bältat henne och att det var så våldsamt. Hon sa inte… hon berättade inte så mycket. Hon var chockad själv, tror jag.   

Birgit: Och när hon var psykotisk, psykotisk, ja då var jag på avstånd, då hölls jag absolut på avstånd.   

Reporter: Av läkarna?  

Birgit: Ja, av sjukvården. Jag fick inte veta någonting.  

Senare kom Marika ut i livet igen, i eget boende. Men hon led av ångest.  

Birgit: Jag trodde att hon skojade. Jag trodde att hon gjorde sig lite märkvärdig när hon sa att jag vågar inte gå ut, alltså. “Jag går utefter väggarna.” Jag trodde inte på det.  

För mig har det nu gått fem år sedan jag träffade Marika första gången, hon hade nyss fått ett hem och börjat känna hopp om livet till slut. Men nu är hoppet släckt. 

Marika: Kommer de nu? Det låter som en jävla bil där ute. Varför kommer de i en blå skåpbil? Skrämmer de upp mig ännu mer..    

Marika: Att man får fördärva så mycket... Nu rasar jag ihop igen.  

Reporter: Du klarar det Marika.  

Marika: Hur många gånger tror de att man orkar börja om! Vad fan tror de man är gjord av? Betong eller!? 

Marika: Nu knackar de på här. Var är katten.. Måste stängsla katten.   

Marika: Ja hej..  

Kronofogden: Hej.  

Marika: Varför är det så mycket folk här då?  

Kronofogden: Ja, det är liksom dags idag.  

Det är kronofogden, två civilpoliser med skåpbil och socialtjänsten som är här.  

Marika: Jamen han rymmer ju, ni har ju öppnat dörren där nere.  

Polisen: Skrik inte människa.!  

Marika: Det är för att jag är rädd människa. Jag har varit med om för mycket.   

Polisen: Men ta det lite lugnt!  

Reporter: Det kanske är bra om socialtjänsten kommer in och förklarar för Marika..  

Kronofogden: Idag får du ta med dig sanitet, tandborste..  

Marika: Men så har jag inte packat..!  

Kronofogden: Du behöver inte packa någonting du behöver bara ha det viktigaste med dig idag  

Marika: Jag kan tala om för er att förra gången jag blev vräkt då bad jag om hjälp kan jag få lite boendestöd jag ligger ned är så deprimerad, då hade jag gjort karriär och varit i Geneve, jobbat för världshälsoorganisationen, och franska socialdepartementet, då får jag avslag på det då går jag sönder långsamt och packar ihop, hamnar på sjukhus, två obetalda hyror, då säger Stockholm stad hon klarar inte av eget boende!  

Fan, jag trodde att jag skulle få bo här i lugn och ro resten av mitt liv efter åtta års... efter att ha levt som ett jagat djur, som flykting i mitt eget land.   

Polisen: Vi har mycket med psykiskt sjuka att göra.  

Reporter: Ni har det...?  

Polisen: Vi hämtar i bostäder. Vi är så vana vid de här miljöerna. Så det blir ju vardag, det blir bara att man ska genomföra ett tjänsteuppdrag på något sätt.  

Ett rutinuppdrag för dem.  

Och något särskilt att klaga på i det här fallet finns det inte heller, tycker Kronofogden. Tvärtom.  Marika får ju härbärge och så är det inte alltid.  

Kronofogden: Det är inte alls säkert att det finns ett något boende. Då är polisen här och hjälper någon att komma på gatan. Och sedan är det inget mer med det. Här får hon till och med ta med sig katten. De har verkligen ordnat det sociala för henne, hon får till och med ta med sig katten till Ryssevik.  

Reporter: Så det är special, att få ta med sig katten?  

Kronofogden: Det är special, det är special. Det är special. Så det här, det är ju jättefint alltså.  

Marika: Jamen, det är ju väldigt jobbigt att inte känna sig tacksam i alla fall.   

Kronofogden: Jag tycker att det är skönt slippa att avliva katten. Nu får Marika ta med sig katten.  

Marika: Avliva katten? Ja, då hade jag ju tagit mitt eget liv fattar du väl!  

Polisen: Det är som alla uppdrag, man kan hårdra uppdrag, och man kan visa välvilja: Okej vi försöker lösa uppgiften.  

Marika: Oj vad ni är nöjda nu va. Era feta jävla äckel. Ni borde bli hemlösa allihopa, så kan vi snacka om verkligheten!  

Att förhindra vräkning av sjuka, det är socialtjänstens ansvarsområde. Men de kom ju fram till att Marika får klara situationen på egen hand. Och bedömningen godkändes av rätten.  

Men det är ju bara på domstolspappret som Marika anses på riktigt klara att skaffa sig och behålla ett vanligt lägenhetskontrakt.   

Så nu är hon på väg till den sista utposten i det svenska välfärdssamhället.  

Marika: Hej Caspar, lille vän. Den där jävla kattsanden blir jag orolig för. Det är viktigt att han får göra sina behov liksom.  

Birgit: Det är obeskrivligt alltså. Det är obeskrivligt. Jag tror att det mesta beror på att psykvården har svikit henne.  Efter 20 år med gott stöd från både psykolog och psykiater, och när de gick i pension då var det som om allt föll. Då dömde man ut henne när hon inte betedde sig som man skulle.  

 Jag läser i socialtjänstens utredning att de försökt få psykiatrin att ta ny kontakt med Marika efter att man stängde av hennes från mottagningen där hon gått i många år, men psykiatrin menar att Marika ska söka vård själv, på en annan mottagning, vilket hon inte gjort. 

Lars Erdner: Slå ihop psykiatri och socialtjänst till en verksamhet. Det går inte att dela upp den såhär Det är ett helt misslyckat projekt. Att människor skulle klara boendet som om de vore vilken hyresgäst som helst. Så är det inte. Jag menar, det här är ju inte bara den enda person i Sverige som har de här problemen, det är ju hur mycket som helst!  

I en kommentar till Uppdrag granskning säger psykiatrin att man inte vill kommentera Marikas enskilda fall. 

Marika: Hej. Är de snälla de som bor här?  

Anonym man: Det är inget fel på dem. Jag har bott här i elva år.  

Marika: Elva år, du hör ju. Det är ju en terminalplats det här. Jag vill inte det. 

Personal: Här har vi maten då, restaurangen.. Jag kallar det restaurangen.  

Maka: Vad är det för dag idag? 

Personal: Torsdag. 

Marika: Chiligryta 

Åh vad det luktar illa här, måste ha frisk luft. Frisk luft. Han har bott här i elva år. Du ser ju. Vilket härbärge bor man på i elva år? Det är en terminalplats det här. Jag vill inte det.   

Anonym man: Här har vi det så bra vi kan, vet du.  

Marika: Vad det stinker... Jag vill kräkas. Jag vill kräkas... Det går inte. Jag kan inte andas här! Det stinker så fruktansvärt. Det finns inget vatten!  

Hela huset luktar. Men här i korridoren ligger också en hoprullad matta med avföring.   

Marika: Herregud nu är vi här alltså, nu har vi landat. Örnen har landat höll jag på att säga. Men vad det stinker alltså. Vilken fruktansvärd toalett alltså. Lika äcklig som min. 

Flyttkartongerna är ouppackade. Det finns inga garderober.  Fyra månader efter vräkningen vill jag se hur Marika har det. 

Marika:  Jag ligger ju nästan jämt, dygnet runt här. Här är mitt hem, här är mina saker. Ja här är jättestökigt usch jag vill inte visa det egentligen. Det är en hög med kläder här som jag inte har tvättat på länge. Ja varsågoda.. Kom in.. Det är sopor jag måste kasta ut...  

Reporter: Ojdå.   

Marika: Jag vet jag ska slänga ut de här soporna, jag har inte orkat.    

Reporter: Men är det här.. Funkar den här att diska här?   

Marika: Ja sådär, knappt.   

Reporter: Men du gör inte det?  

Marika: Nej jag har gjort det sista månaden, jag har inte orkat. Jag har hållit ganska hyggligt här från början men, det blir bara tyngre och tyngre tycker jag.  

Reporter: Men vad säger personalen då?  

Marika: Ja de går ju inte in här. De ser inte det här. Det var bara något de sa.  

Reporter: Är det här sopor i den här säcken?  

Marika: Ja, jag måste ju bära ut allting liksom… Fatta… 

Reporter: Åh herre min je  

Marika: Det är inte ert jobb, ja du ser ju jag måste ju... vad ska jag göra nu då...  

Reporter: Jag vill ju bara se hur du har det.  

Marika: Jag orka inte tänka på det här. Åh, vad hemskt det är.  

Rysseviken AB, det är ett boende som tar emot folk från kommuner runt om i Sverige. Socialtjänsten betalar. Det finns 80 rum, men trots att man tar emot människor med HIV och hepatit, så har de vanliga rummen ingen egen dusch och toalett. Personalen är två personer i taget, i övrigt finns det övervakningskameror. Lokalerna är nedgångna. Man bränner sopor i en hög på gården.   

Jag ser en kille som jag känner igen från när vi var här i vintras. 

Reporter: Elva år har du bott här va?  

Anonym: Ja..  

Marika: Här har ni kamerorna längre fram. Är det här du bor?  

Reporter: Har du bott i det här rummet i elva år?  

Anonym man: Ja  

Reporter: I det här rummet i elva år?  

Anonym man: Ja   

Reporter: Betalar du själv här också?  

Anonym man: Ja socialen betalar. 28 000.   

Reporter: 28 000?  I månaden?  

Reporter: Vad lever du på då, sjuk...?  

Anonym man: Pensionen.   

Reporter: Pension. Förtidspension?  

Anonym man: Jag får 5000 över i månaden. Det är inte roligt när det blir såhär. Jag kan ju inte flytta någonstans heller.   

Reporter: Städar du själv här inne?  

Anonym man: Ja.  

Reporter: Du har ingen städhjälp eller så?  

Anonym man: Nej.   

Reporter: Nej. Men du har inga lakan i sängen och så där?  

Anonym man: Nej jag vill inte ha det, det lossnar bara.   

Reporter: Men nu var det länge sedan du städade? 

Anonym man: En månad sedan drygt.   

Reporter: Mmm. Vad längtar du efter då?  

Anonym man: Jag väntar på att få komma loss härifrån. Jag har inte varit någonstans på två år.   

Reporter: Härifrån? Har du inte varit härifrån på två år?  

Anonym man: Nej.  

De som bor här är från 20 år och uppåt. Rysseviken är drogtolerant så man behöver inte sluta med sina droger. Men bara de senaste fem åren har fyra personer dött här. Från 1 januari till 22 maj i år, gjorde polisen 23 utryckningar hit till boendet.  

Anonym man: Jag är inte rädd. Men vissa mår ju inte bra alls. De skickar iväg dem till psyket och så kommer de hit tillbaka igen.    

Reporter: Är det så?  

Anonym man: Ja. Den där flickan har åkt två gånger dit till psyket?  

Reporter: Var det hon som skrek?  

Anonym man: Ja de har skickat hit henne igen.   

Reporter: Vad tänker du om det?  

Anonym man: Jag skiter i det fullständigt. Jag har haft med psykiatrin att göra i 30 år.   

Lars Erdner, psykolog: Det blir ju som ett mentalssjukhus utan ledning på något sätt. Där kan man gå och trampa och ingenting händer. 

Reporter: Är det nya mentalssjukhuset?   

Lars Erdner: Ja, det är det nya mentalssjukhuset. Deportationen till ett isolerat stället där de kan få lulla omkring på något sätt utan att få hjälp eller stöd i någonting.  Men… 

Reporter: Vad ska man tänka om det?   

Lars Erdner: Ja, vad ska man tycka om det...  

Reporter: Vad tycker du?  

Lars Erdner: Jag tycker att det är förskräckligt alltså.  

Men vet ansvariga chefer hur det ser ut och fungerar här? Marika vill visa, och när jag frågar enhetschef Mats Fors på socialtjänsten Södermalm om han vill komma ut och träffa henne – och låta oss filma, så säger han ja.   

Marika Sellgren: Du vet man får nya intressen när man blir så här utanför så man blir dumpad i skogen. Det märkliga är ju vet du det är så mycket skräp som rör sig här, som far runt och fåglarna de kommer ju hit och blir nyfikna! 

Marika blir glad. Jag med, för jag är van vid ansvariga som duckar inför att bli ifrågasatta framför kamera. Men nu är det inte mina frågor som kommer att bli jobbigast för chefen.  

Utan känslorna hos henne, vars liv han har i sina händer.   

Och i mitt stilla sinne undrar jag ju, ska hon klara att kontrollera sina reaktioner den här gången?  

Reporter: Har du varit här förut, hur var det, har du varit här förut någon gång?  

Mats Fors: Ja.  

Reporter: Hur länge sedan var det då?  

Mats Fors: Skulle jag tro.. 2014, har jag varit här en gång.. Jag kommer ihåg...  

Reporter: Vad tycker du om stället?  

Mats Fors: Jamen alltså jag tycker att det är ett ställe som fyller sin funktion. Hej är det Marika?  

Marika: Ja. Mats?  

Mats Fors: Mats Fors. Precis. Trevligt att träffas. Ska jag ta av mig skorna eller?  

Marika: Nähä... det behöver du nog inte.  

Marika: Vi kan göra i ordning kaffe, om du vill ha?  

Mats Fors: Ja tack.  

Reporter: Vad säger du om det här?   

Mats Fors: Jag har ju sett värre... värre lägenheter än det här.  

Reporter: På boenden där ni placerar?  

Mats Fors: Nja det vet jag inte just nu… det kommer jag inte ihåg nu exakt.. Det kommer jag inte på just nu, det var så länge sedan jag var ute boenden nu, men... 

Reporter: Du har ju varit här nu i nästan fyra månader, sedan du blev vräkt?  

Marika: Ja.  

Reporter: Men hur är det tänkt.?  

Marika: Det finns ingenting.. Det finns ju övervakningskameror två personal, en.. På 50 personer. Du betalar 28 000 i månaden. Fattar du? Det är ju helt sinnesssjuk det här.  

Mats Fors: Hur mycket kontakt har du med dem som jobbar här?  

Marika: Nä nästan ingen va.   

Marika: Det här stället är inte bra va. Och dessutom är det svartmögel här och det har jag pratat om men ingenting händer.  

Marika: Det handlar om att jag kämpar för att över huvudtaget överleva nu va! Och det är ingen överdrift det här, jag har fem allvarliga suicid bakom mig. Och det är inget hot det är verkligheten.   

Mats Fors: Ja. Javisst.  

Marika: Jag är jätteglad för att du är så här öppen med mig för ett sådant samtal har jag inte haft med socialtjänsten. Jag har bara fått höra av någon slags vräkningsförebyggare “du måste luta skrika”, skriker hon till mig.   

Mats Fors: Vi är ju människor liksom så även de som sitter på andra sidan skrivbordet, som kanske träffar dig och senare så träffar man en person till som jättearg och upprörd, det är klart att det blir jobbigt även för dem, och sedan ska man ha ett nytt möte då man ska prata... och då vet man inte okej, kommer det att bli gap och skrik den här gången också vill jag ha det här besöket? Jag kanske ska ha en vakt med mig, eller behöver sitta i ett rum..  

Marika: Eller så kommer ni inte alls. Bara ställer in.  

Mats Fors: Ja. Hur länge har du haft katten då?  

Marika: Tja, sedan min sambo tog sitt liv och du samtidigt tog ifrån mig mitt arbete.  

Mats Fors: Det ser starkt ut det kaffet!  

Marika: Va?  

Lars Erdner: Det ser starkt ut.  

Marika: Ja det är starkt. Jag har inget socker och ingen mjölk.. Starkt kaffe, det stärker.  

Reporter: Alltså här får hon ju ingen hjälp hemma? 

Mats Fors: Nej. 

Marika: Folk dör ju här! De dör här, förstår du? Därför att det finns ingen kontroll på hur folk mår. De knarkar ihjäl sig här. En kille ligger komatös nu, därför att personalen går inte och kollar hur de här gamla gubbarna mår. De har kameror överallt men de har ingen personal. Men jag vill inte vara här! Jag står inte ut med det här. Förstår du?  

Vi kan sätta på vattnet hur det är... Titta här vad det är för vatten här. Det brukar bli alldeles brunt.  

Ja det blir gult.  

Mats Fors: Ja nu ser man det ut!  

Marika: Jag får inte dricka det här för min mamma, en utbildad sjuksköterska… Det är ju farligt det här! Vill ni ha ihjäl mig, man kan ju undra!  

Mats Fors: Nä det är klart att inte det här är något jag tycker är jättebra, som jag är stolt över. Ingen människa skulle väl behöva bo så här samtidigt, de förutsättningar som finns och det som vi har att jobba med...  

Reporter: Men kan ni skylla ifrån er på det?  

Mats Fors: Nej, alltså det är en förklaring. Det är ingen, jag skyller inte ifrån mig utan jag säger utifrån det vi har att jobba med på socialtjänsten och hur de personer vi jobbar med hur lagstiftningen ser ut samverkan med andra med psykiatri osc, så...  

Reporter: Men ni är ju ansvariga för att hitta boenden som är värdiga?  

Mats Fors: Ja.  

Marika: Jag blir så upprörd!  

Mats Fors: Ja, det finns ju inte så mycket att säga om det här. Det är ju liksom... Vad ska jag göra åt det?  

Det finns massa saker som har blivit fel och vi kanske ser på olika sätt på vissa saker. Men vi kan ju ändå,  det viktiga är att vi pratar om det. Vi behöver göra det vi kan och bjuda till och du behöver göra det du kan och bjuda till. Då kan vi nå framåt liksom.  

Marika: Ja, men sätt igång.   

Mats Fors: Ja, vi sätter igång nu.  

Dagarna går efter socialchefens besök. Någon har gjort en anmälan till Haninge kommuns miljö och hälsoskydd, som kommer ut och inspekterar lokalerna. Enligt Marika knackar de inte på hos henne. Men i deras rapport står att man hittar fuktskador i de andra husen. Man konstaterar också att det finns upprepade problem med skadedjur i husen, men något avtal med saneringsfirma finns inte. Rysseviken AB uppger att man sanerar själv.  

Sedan kommer ett samtal från Marika på telefon. Det har varit mors dag. Och på morgonen har mamma Birgit stått där på tröskeln.   

Marika: Hon knackade på oanmäld, men ja, jag blev så rörd liksom, lilla mamma. Hon är ju 81, jag har sagt det till henne, mamma det är ju jag som ska komma till dig med choklad och blommor liksom, men jag orkar ju inte det.. 

Birgit: Det är det som är det där att vara förälder alltså. Jag tänkte, jag åker dit, de andra de får ju komma när de vill. Man måste. Ja.  

Reporter: Mmm. Träffade du någon personal där?  

Birgit: Ingen, ingen. Ingen.  

Reporter: Nu var ju socialtjänstens chef, han kom ju ut, till Marika… Han hade varit där innan du kom ut på mors dag..   

Birgit: Ja, ja.  

Reporter: Så han har ju sett det nu.  

Reporter: Han sa, jag kan inte göra något åt det här? Vad ska jag göra åt det här?  

Birgit: Vad ska jag göra åt det här? Är det inte så här att kommunerna tänker jag, köper platser där, åt dem som är hemlösa? Men när man köper måste man väl veta vad man köper? Det tycks inte vara så. Gud.. Ja.  

Lars Erdner: Det moraliska ansvaret, att det måste finnas människor som drivs av en ambition, en eldsjäl, att vilja göra någonting bra av psykiatrin eller bra av socialtjänsten. Och jag tycker inte att man ser det idag. Man gör sitt formella och sedan får det vara bra med det.   

Reporter: Lars, du är ju pensionär, varför fortsätter du att jobba med det här? Hjälpa Marika? 

Lars Erdner: Ja varför fortsätter jag… För att jag tycker om henne helt enkelt. Jag vill försöka se till att är det möjligt för mig att göra något för att hjälpa henne att inte hamna där hon gjort nu på soptippen, och där andra har hamnat för att de inte passar in, utan kan man leva ett vettigt liv.