Linda Henriksson var nybliven tvåbarnsmamma, lyckligt gift och mitt i mäklarkarriären när det plötsligt tog stopp. I början förstod hon inte att hon hade drabbats av utmattningssyndrom.
18-åriga Emma Hagen kraschade och blev sjukskriven för stress under sista året av frisörutbildningen på gymnasiet. När det var som värst berättar hon att hon glömde bort var hon bodde.
I dag säger både Emma och Linda att de mår bättre. Linda har börjat jobba några timmar i veckan och Emma har uppfyllt sin dröm om att jobba som frisör på heltid.
– Det känns magiskt att något som jag drömde om för bara några månader sen nu är verklighet. Jag är fortfarande mycket begränsad på grund av mitt mående och är trött, men jag och andra runt mig kan se att det går åt rätt håll, säger Emma Hagen.
“Det är inte elakt att säga nej”
Hon säger att en bidragande orsak till att hon mår bättre är att hon har människor omkring sig med stor förståelse som vetat att de ibland behövt säga till henne att tänka två gånger innan hon tackar ja till saker.
– Jag har lärt mig att det inte är elakt att säga nej, utan ibland kan vara välbehövligt för att man ska kunna prioritera sitt eget mående, säger hon.
Livet som sjukskriven, och kampen för att bli frisk, skildrades i Uppdrag gransknings uppmärksammade serie ”Sjukt stressad”. I serien följs Emma och Linda, tillsammans med två andra unga kvinnor, under några avgörande månader i deras liv.
Många har hört av sig
Det har snart gått en månad sedan serien släpptes. Både Emma och Linda har fått ett stort gensvar.
– Jag har fått en enorm respons från människor som känner igen sig i det jag går igenom som tackar mig för att jag vågat prata öppet om det, säger Linda Henriksson.
– Många säger att serien och min medverkan i den har hjälpt dem. De har inte känt sig lika ensamma i sin sjukdom och är tacksamma för att någon äntligen vågar prata om detta, säger Emma Hagen.
Linda säger att responsen från andra har berört henne oerhört mycket.
– När jag bestämde mig för att delta i dokumentären hade jag en målbild. Jag ville att andra som drabbats skulle veta att de inte var ensamma. Och de dagar jag bröt ihop under filmningen och ifrågasatte mitt deltagande påminde min man mig om denna målbild. Det räcker att en person skulle känna sig mindre ensam, det var mitt mål.