Migrationsverkets generaldirektör:
”Den nuvarande flyktingsituationen saknar motstycke modern tid både ur ett europeiskt och svenskt perspektiv.”
Det var hösten 2015. Människor vandrade in i Europa i en omfattning som ingen kunnat förutspå. Migrationsverkets prognoser över människor som förväntades söka asyl i Sverige överträffades gång på gång av verkligheten.
Över hela landet sattes kommunernas tjänstemän i hårt arbete att finna boende för de på flykt.
Arkiv, kommunal tjänsteman:
Sociala resursförvaltningen i Malmö: ”Jag vågar bara tänka att vi klarar helgen ut, men sen är det stora bekymmer.”
I paniken att snabbt få fram boenden växte den privata marknaden för omhändertagande och boende snabbt. Nya företag och entreprenörer dök upp.
Samtidigt började en undantagsregel i lagen om offentlig upphandling att användas. Det gjorde att avtal inte längre behövde konkurrensutsättas. Kraften i lagen som ska förhindra korruption och se till att vi får ut mesta möjliga av varje skattekrona försvann.
Istället fick de kommunala tjänstemännen allt större makt. De fick makten att välja vilka företag som skulle få kontrakten. Makten att förhandla villkor och priser.
Men vad händer när gränserna suddas ut mellan den som betalar och den som ska få betalt?
Veronica Morales: Jag tänker att jag har, jag ser ingenting, jag vet att det är ingenting som har varit smutsigt eller insyltat, och jag är nöjd med det.
Veronica Morales var chef för den verksamhet på Göteborgs kommun som ansvarar för boenden för ensamkommande barn och unga.
Hösten 2015 ökade hennes personalstyrka, verksamhet och budget dramatiskt. Mångmiljonkontrakten med de privata aktörerna som ville öppna boenden hamnade på hennes bord.
Veronica Morales är huvudperson i historien som vi i kväll ska berätta. Men hon har bytt jobb. Idag är hon hög chef på det företag som det senaste året slutit avtal värda uppemot 140 miljoner kronor med Göteborgs kommun.
Men vi börjar den här berättelsen på en skola i Göteborg.
Matilda: Det är nästan precis ett år sedan jag tog mina första steg på den här skolgården. För att gå in och hjälpa till en helg. Det var den 18 september som jag fick ett samtal om att vi skulle öppna upp här för transitverksamhet. Och vi hade kapacitet för 600 barn men att man trodde att det skulle landa på någonstans mellan 150-200.
Gärdsåsskolan i Göteborg blev Nordens största transitboende för ensamkommande barn och unga. Från att ha varit en stängd och igenbommad gammal skola öppnades del efter del.
Under förra hösten passerade 1 100 barn och unga Gärdssåsskolan och när trycket var som högst bodde 600 personer under 18 år här samtidigt.
Jorun: Vi står på en ganska tom skolgård nu – men hur skulle du beskriva läget då?
Matilda: Det var ju en väldigt levande verksamhet. Det var ju ungar överallt. Ungar i fönster och folk vinkade. Det var ju mycket aktivitet här.
Jorun: Men 600 barn, hur styr man upp logistik för de ska ju ha frukost och middag, och sova?
Matilda: Ja precis vi tog ju korridorsvis så hade de 20 minuter… nu kommer måltid! Hej Anders! Han jobbade i köket då.
Anders Hijze: Har du saknat det här eller?
(Kram-och-hej-scen.)
Matilda: Anders var här och jobbade i köket.
Jorun: Hur var det här förra hösten?
Anders Hijze: Det var bra, det var kul att jobba med flykting och grejer och så.
Jorun: Det var lite mer folk än vad det är just nu?
Anders Hijze: Jajamensan. Skratt. Herregud du kan inte räkna med. Vi är så stolta över henne och vår chef också. Mycket hjälp, alla samarbetade du vet. Men från början Pfff, man vet aldrig hur det kommer fungera på rätt sätt och så. Men efter lite tid det fungerade helt och hållet.
Matilda: Och jag stod på bordet, kommer du ihåg? Och pratade med alla ungar.
Göteborg är en ankomstkommun vilket betyder att stora delar av alla ensamkommande passerade här innan de slussades vidare till mer permanenta boenden.
Migrationsverket har ansvar för vuxna flyktingar medan det är kommunerna som har ansvar om just ensamkommande barn och unga.
Matilda Brinck-Larsen var ansvarig för flera av Göteborgs kommunala hem för ensamkommande barn. Under loppet av några månader öppnades sängplats efter sängplats i kommunal regi. Men det räckte inte. Avtal efter avtal med privata boenden tecknades.
Hösten blev till vinter. Och den 24 november 2015 kallade statsministern och vice statsministern till presskonferens.
Arkiv presskonferens:
“Vi har tagit emot 80 000 människor de senaste två månaderna. Det kräver att vi kraftigt får ner antal personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige, istället få dem att söka sig till andra länder.”
Matilda: Jag trodde nog kanske inte att det skulle avta så fort som det faktiskt gjorde.
Jorun: Men ni hade ungefär 600 barn här, så säger regeringen att nu vi ändrar flyktingpolitiken – hur snabbt går det sen?
Matilda: Det går ganska fort, i december sen så har jag ju hur många tomma platser som helst. Jag tror inte att det var mer än 10 – 15 barn här, kring jul. Och sen så stängde vi dagen innan nyårsafton. Så det var liksom hur intensivt och sen på något sätt så bara PANG. Så. Var det slut. Så var det över.
I ett slag stryptes strömmen av människor som sökte sig till Sverige. Från att ha tagit emot motsvarande 100 nya skolklasser i veckan med barn och unga, störtdök antalet.
Så här dramatiskt sjönk kurvan i Göteborg de sista veckorna i december.
Matilda: Nästan så att man hör barnens röster fortfarande.
Tre veckor in på det nya året slöt Göteborgs kommun ett avtal med Migrationsverket där kommunen lovade att ha 900 platser till förfogande för de ensamkommande barn som myndigheten ändå trodde skulle komma.
Men i det vakuum som bildades när strömmen av asylsökande mattades av, stod kommuner med alldeles för många och långa avtal med privata aktörer.
Påa från lokalnyheterna: 40 000 kronor per dygn – så mycket betalar Karlskrona kommun för tomma platser till ett privat boende för ensamkommande flyktingar. Affären, värd närmare 90 miljoner kronor, upphandlades aldrig och ingen kan i dag svara på vem eller vilka som fattat beslut om avtalen.
Över stora delar av Sverige hade kommunerna under hösten slutit direktupphandlade avtal med privata boenden. Avtal som gått snabbt att teckna. I många fall, för snabbt.
I Hallsberg slöt kommunen ett avtal på 46 miljoner med en privat aktör, som varken hade bygglov eller hunnit färdigt med renoveringen.
Och i Ystad tecknade kommunen ett avtal på 54 miljoner så sent som i maj i år, inte heller det offentligt upphandlat och Konkurrensverket utreder nu vad som hänt.
Klipp: SVT Nyheter Jämtland
“Konkurrensverket har inlett en granskning av Östersundshem på eget initiativ. De omdiskuterade attefallshusen köptes utan offentlig upphandling.“
I Östersund tecknade kommunen ett avtal utan offentlig upphandling med ett företag som skulle bygga Attefallshus för 53 miljoner kronor.
Men i april ångrade sig kommunen. Husen behövdes inte längre, men avtalet var ju tecknat.
Lagen tillåter direktupphandling när det är absolut nödvändigt och det råder
“synnerligen brådska”. Då finns inte tid att konkurrensutsätta inköpen. Men frågan är när den synnerliga brådskan, flyktingströmmen, avtog.
I slutet av oktober, när trycket på asylmottagandet var som hårdast förra hösten, skrev Göteborgs kommun avtal med en helt ny aktör. De blir över en natt kommunens största privata samarbetspartner i flyktingkrisen.
Det är det norska företaget Hero. De är störst på flyktingboenden i Norge och har nu etablerat sig i Sverige. Och i deras samarbete med Göteborgs kommun börjar vi se en märklig symbios.
I mejl läser vi hur Hero redan 2014 närmar sig de kommunala tjänstemännen i Göteborgs kommun. De vill träffas och erbjuder till och med en av cheferna på kommunen att vid sidan av sitt arbete också arbeta för Hero och hjälpa dem att etablera sig i Sverige.
Jorun: När fick du veta att Hero ville etablera sig i Sverige?
Louise Parbring: De kontaktade ju oss i slutet på augusti, september, kanske augusti, och frågade om de kunde bistå i det här. Ville hjälpa till att driva boende för Göteborg stad.
Jorun: Men jag tänker att redan, för nu pratar vi om hösten 2015, men redan april 2014 så träffar du Heros administrativa direktör, Tor Brekke.
Louise Parbring: Mm, vi tog emot ett studiebesök från Hero.
Jorun: Ja, varför gjorde ni det?
Louise Parbring: Vi tar emot oerhört mycket studiebesök från alla möjliga.
Louise Parbring var värd för besöket. Och för henne var Hero inget okänt företag. Precis innan hon blev chef för en enhet på Göteborgs kommun som har hand om boende för barn och unga jobbade hon som förläggningschef på ett asylboende utanför Oslo. Heros asylboende.
Jorun: Ville de på något sätt att du skulle hjälpa dem i den här etableringen, att etablera sig i Sverige?
Louise Parbring: Nej de var på ett studiebesök för att att orientera sig kring hur Göteborg jobbar med mottagandet.
Jorun: Men jag tänker, det känns ju annars ganska logiskt att du har arbetat för dem i Norge och nu arbetar du med samma sak, fast i en kommun i Sverige, de vill etablera sig i Sverige. De ville inte att du skulle hjälpa dem?
Louise Parbring: Nej, det var inte alls frågan då utan de ville ju, de frågade ju mig eftersom att de hade en kontakt med mig om jag kunde arrangera studiebesöket. Men inte mer än så.
Jorun: Det var aldrig mer än så? De ville inte använda sig av dig på något annat sätt än just som ett studiebesök?
Louise Parbring: Nej de ville komma på studiebesök, så det var det de ville komma på.
Jorun: För jag tänker här i augusti 2014 så skriver du ett mail till din chef Veronica Morales där du berättar att Hero vill att du ska bli deras konsult?
Louise Parbring: Ja, det hade jag gjort.
Jorun: Och sen frågade du Morales lite om lov om du kunde få göra det, fast du är anställd av kommunen? Vad var det för något då? Då låter ju det som att de ville ha dig?
Louise Parbring: Ja de ville då, utifrån att de inte kunde så mycket om hur HVB drivs i Sverige, så ville de ha ett konsultativt stöd inför att de skulle etablera sig.
Jorun: Men när jag frågade dig alldeles nyss så sa du ju att de inte hade försökt?
Louise Parbring: Nej men då var det ju för studiebesöket som de kontaktade mig då, den etableringen.
Jorun: Men du skriver också i det här mailet till Veronica att hon får gärna svara dig till din arbetsmail utan till din privata mail, varför gör du det?
Louise Parbring: För att det skulle ju var utanför tjänsten i så fall, det har ju inte med mitt arbete att göra utan det är ju ett sidouppdrag. Alltså om man tar andra uppdrag så blir ju det som privatperson och inte i jobbet.
Jorun: Absolut, men för mig låter det som att det är för att man inte längre ska få följa konversationen som du och Veronica har eftersom att du sen ser till att det inte är en allmän handling, kan du förstå det?
Louise Parbring: Ja sådana tankar hade ju inte jag utan det var ju mer utifrån att det här var ju utanför tjänsten i så fall om det blir aktuellt. Och det här ska man ju också läsa in i en tid att här var det ju totalt inaktuellt att Göteborg skulle göra upphandlingar och så. Så att, det var ju också så att det föresvävade inte ens mig då när jag fråga min chef, att det skulle kunna vara ett dilemma utan jag frågade ju om jag kunde ta ett extrauppdrag.
Jorun: Det föresvävar ju faktiskt dig att det skulle kunna vara...
Louise Parbring: Det är ju tydlig att de kan man ju inte liksom.
Jorun: Det skulle faktiskt kunna vara ett dilemma även för dig då, du skriver nämligen till Veronica att...
Louise Parbring: … att jag hade jobbat där?
Jorun: Nej, du skriver att det här kanske är olämpligt, att det kan vara konkurrerande verksamhet.
Louise Parbring: Mm.
Jorun: Varför skulle det vara olämpligt?
Louise Parbring: Nämen jag visste inte. Ja herregud. Hur kommunen hanterar, jag har inte sökt, jag har inte varit i kontakt tidigare med min chef tidigare om att ha ett sidouppdrag och det är ju ofta vanligt när man rör sig i samma fält att det kan anses som konkurrerande då.
Jorun: Alltså helt ärligt så vet ju jag inte ens om du tog det konsultuppdraget
Louise Parbring: Nej det vet du inte, men det gjorde jag inte
Jorun: Och varför ska jag lita på det? Att du inte tog det?
Louise Parbring: Nä, då kan du bara lita på mitt ord. Men det gjorde jag inte.
Louise Parbring inledde i stället ett mycket nära samarbete med sin forna arbetsgivare.
Kontakterna ledde fram till tre stora avtal. Alla tecknas utan att konkurrensutsättas. I oktober förra året, och i april och juni i år.
Värda uppemot 140 miljoner kronor.
Hennes chef, Veronica Morales var ansvarig på enheten för integration på Social resursförvaltning. Det är hon som är ansvarig för även det senaste avtalet med Hero. Kanske det märkligaste.
I juni, i somras, långt efter att regeringen infört gränskontroller, och Migrationsverkets prognoser störtdykit, så tecknar nämligen Göteborg avtal med Hero. Det är en revidering av ett tidigare avtal, men istället för att bli värt mindre, blir det konstigt nog värt mer.
Veronica Morales: Eh… Nej det är väl till samma tidsperiod som vi hade tidigare. Det vi gjorde då var att vi sänkte antalet platser.
Jorun: Det blir mindre platser men det blir ett längre tidsspann. Så istället för att det skulle vara värt runt 25, 20-25 miljoner så blir det värt lite drygt 70 miljoner?
Veronica Morales: Nu har jag ju inte det framför mig, jag kommer inte riktigt ihåg faktiskt. Min minnesbild är att vi sänkte antal platser. Det är det jag kommer ihåg.
Klipp NRK:
“Hero är den störste aktören med 64 mottag och 10 000 platser i hela landet.”
Hero startade sitt första asylboende i Norge 1987 och har sedan dess växt i takt med antalet flyktingar. Idag är Hero den absolut största privata aktören på den norska marknaden med en omsättning förra året på motsvarande nära 1 miljard kronor.
Våren 2014 kom företaget till Sverige. Deras vision är att inte bara erbjuda boende. De vill bygga en större verksamhet som också arbetar med etablering av nyanlända på arbetsmarknaden.
Bilder: Matilda kör bilen. Ut mot Tjörn. Hon parkerar och hoppar ut.
Matilda: Här är ju inte dåligt alltså!
Matilda: Här är det så att man bor i olika stugor på det här området. Och så är det en storstuga med gemensam matsal och gemensamma utrymmen.
Plötsligt uppstår en form av konkurrenssituation mellan de privata hemmen och de kommunen driver på egen hand.
När det stora transitboendet på Gärdsåskolan i Göteborg stängdes blev Matilda Brinck-Larsen platschef här på kommunens eget boende Runntången. Boendet öppnades i november förra året. Men sen i våras står sängar tomma.
Matilda: Jag ju har en bemanning här som är baserad på att jag har 32 platser och i förlängningen om hela tiden antalet barn kommer att minska så kommer jag ju behöva se över bemanningen och antalet medarbetare som jag har.
Jorun: Hur många bor här nu?
Matilda: 22.
Jorun: 10 tomma platser alltså.
Matilda: Det finns ju en risk så klart att vi har sålt ut vår egen verksamhet.
I Göteborgs kommun har de politiska riktlinjerna till tjänstemännen varit att de ensamkommande i första hand ska placeras i kommunens egna boenden – och om de inte räcker till så ska avtal slutas med privata aktörer.
Jorun: Men du har ju varit väldigt kritisk som jag förstår det till att Göteborgs kommun har öppnat privata boenden under våren?
Matilda: Hur vet du det i så fall?
Jorun: Det finns ett mail här som du skickar till flera av cheferna på Social resursförvaltning i Göteborg där du verkligen är kritisk till ett öppnande av Hero i Ljungskile.
Matilda: Jag tänker inte kommentera det här men jag står ju för det ifrågasättande som jag gjorde i det mailet och sökte svar på.
Jorun: Vad tänker du om det idag?
Matilda: Att jag står fortfarande för det.
Det börjar med en inbjudan från Göteborgs stad till några kommunanställda att komma till invigningen av Heros boende i Ljungskile. Några mil norr om Göteborg.
När Matilda Brinck-Larsen får mailet vid midsommar svara hon och skickar en kopia till ett stort antal chefer på kommunen.
“Vilka ungar skall bo där; med tanke på att det inte finns ngra barn? Hur kan man öppna upp boende efter boende att stå på tomma platser?”
Louise Parbring som är en av de ansvariga svarar:
“Detta är ett avtal slutet sedan länge, långt innan dessa dramatiska förändringarna kom.”
Varpå Matilda Brinck-Larsen skriver:
“Innan december månad? Det är ju från dec som vi vetat om att barn slutat komma i den utsträckning som förr; så det måste ju funnits massor av tid att avbryta (...)”
Som svar får hon från en annan chef:
“Nu föreslår jag att denna konversationen inte fortsätter via e-post.”
Inte via e-post. Det betyder att vi inte längre kan följa konversationen som offentlig handling.
Vi får kontakt med några personer som arbetar och arbetat på Social resursförvaltning i Göteborg. Två av dom är kvar på kommunen, två av dem har slutat. De vill inte att vi berättar deras namn eller vilken position de har eller har haft. Men de vill berätta vad de egentligen såg när det norska företaget Hero kom till Sverige och Göteborg.
Citat källa:
“Vi skalade upp i höstas och det var helt rätt, men sen. Redan vid årsskiftet kom ju nya prognoser. Vi visste att den tuffare lagen skulle stoppa flödet. Hur kan man teckna avtal när det inte kommer några barn?”
En annan källa, som nu har slutat på kommunen, berättar hur det snackades i korridorerna på Social resursförvaltning i våras.
Citat källa:
“Jag tyckte det var opassande hur de ansträngde sig när Hero ville etablera sig i Göteborg. Jag är offentligt anställd. Jag tycker inte att det är mitt jobb att ge privata aktörer fördelar. Det är inte vårt uppdrag att sopa framför en utvald. De ska alla få samma möjligheter.”
Och att tjänstemännen på kommunen verkligen hjälpte det norska företaget att komma in på marknaden bekräftas av Heros VD.
Han skriver i ett mejl, citat: ”Vi är mycket tacksamma för de introduktioner som ni har gjort åt oss och möjliggjort för Hero att etablera sig även på västra sidan av Sverige.”
Men vad var det egentligen som kommunen gjorde?
Vi går igenom stora mängder mejl som gått ut och in på förvaltningen. 2014 har några av de kommunala tjänstemännen möten med Hero.
Företaget försöker sen värva Louise Parbring som konsult. De vill att hon ska hjälpa dem att etablera sig i Sverige. Och Parbring tycker uppenbarligen att det är en god idé att vissa dagar jobba för Hero och andra dagar på kommunen. Som chef på den förvaltning som senare ska landa avtal värda uppemot 140 miljoner med Hero.
Men det ska senare visa sig att det inte bara var Louise Parbring som Hero försökte värva. Vi får reda på att företaget i början av 2015 ville att Veronica Morales skulle bli ansvarig för deras etablering i Sverige. Så blev det inte, men kontakterna med Hero fortsatte.
Det första avtalet som Göteborgs kommun tecknar med Hero börjar gälla den 1 november 2015. Det rör totalt 95 platser. Ett år och 63 miljoner kronor.
I slutet av april i år tecknar Göteborg, via en grannkommun, ett avtal med Hero på 13 platser till ett värde av 22 miljoner kronor.
Avtalsansvarig: Veronica Morales. Och Morales skriver också under.
Sen tecknas ytterligare ett avtal med Hero i juni. Avtalet som är en förändring av det första avtalet är värt upp emot 82 miljoner om det löper avtalstiden ut och är fullbelagt. Det är ett mycket längre avtal än det ursprungliga.
Avtalet är undertecknat den 8 juni. Den sista handen läggs vid avtalet den 13 juni. Fyra dagar senare säger Veronica Morales upp sig. Hon ska bli operativ chef för Hero Sverige.
På Social resursförvaltning sprids nyheten snabbt.
Citat källa:
“Jag blev bara ledsen. Detta i en tid när invandring och integration är så laddat. Det är skamligt.”
I samma veva som Morales slutar för att börja jobba på Hero – slutar också hennes kollega som varit handläggare för flera av Hero-avtalen på kommunen. Också hon går över till Hero Sverige.
Hon ska bli chef för ett av de boenden hon själv handlagt. En tredje kommunal tjänsteman som arbetar tillsammans med de övriga börjar också jobba på Hero.
Bara kort tid efter att det sista av de tre kontrakten värda uppemot 140 miljoner undertecknats, har alltså alla tre tjänstemän börjat jobba hos Hero.
När vi begär ut Veronica Morales mail får vi beskedet att hon raderade mail innan hon slutade. Hon själv säger att hon tog bort ”ej längre aktuell e-post”.
Vi försöker få till ett möte med henne.
Veronica Morales: Nej. Det kommer inte att bli så att jag kommer att ställa upp. Jag har bestämt mig.
Jorun: Att avtalet med Hero var det enda som blev till ett bättre avtal för den privata aktören än de andra som ni ändrade i juni, är inte det ett märkligt sammanträffande då?
Veronica Morales: Jag tänker att du får ju prata med GBGs stad om det.
Jorun: Ja men det var ju du som var avtalsansvarig.
Veronica Morales: Egentligen är det ju många fler, det är ju, avtalstecknande av väldigt många avtal gjort inom det här området har funnits under mitt ansvar men det är ju inte jag som har varit ansvarig för, i just det här fallet har jag inte haft kontakterna med många av de bolagen.
Jorun: Men den som var handläggare också för det avtalet var ju PIP, och hon går ju också till Hero.
Veronica Morales: PIP var inte handläggare för avtalen. Hon arbetade administrativt med avtalen.
Jorun: Men det står ju handläggare?
Veronica Morales: Jag tänker att det är bra om du vänder dig till Göteborgs stad.
I mejlkorrespondensen mellan kommunen och Hero ser vi att Louise Parbring, chef på en enhet som ansvarar för boenden, även har hjälpt företaget att hitta lämpliga fastigheter.
Och i juli i år så hjälper hon till och med Hero att hitta personal. Hon sammanför en kollega med företaget som börja jobba som teamledare hos Hero.
Louise Parbring: Hon har ju inget sådant uppdrag att det skulle ha betydelse för våra avtal hos oss.
Jorun: Det är ju du som har godkänt tjänstledigheten och skrivit under den och sådär, men tycker du att hennes tjänstledighet är förenlig med era egna riktlinjer kring jäv?
Louise Parbring: Hon har ingenting med Hero att göra i sitt uppdrag hos oss.
Jorun: Men hon jobbar på kommunen, och går till en konkurrerande verksamhet.
Louise Parbring: Ja men man måste ju kunna jobba i kommunen och jobba nån annanstans, och då var de inte en konkurrerande verksamhet
Jorun: Vet du vad ni har för riktlinjer?
Louise Parbring: Vad tänker du på?
Jorun: Du kan få se här.
Louise Parbring: Jag tycker att vi rör oss lite bort från det som är frågorna som du ville prata med mig om.
Jorun: Hero ville jag ju prata med dig om, och det är väl intressant just jävsituationen.
Louise Parbring: Jag pratar gärna om det.
Jorun: Vad bra. Det ni skriver i era egna riktlinjer kring jäv det är “En anställds lojalitetsplikt mot arbetsgivaren är vidsträckt (...) Alla företag som lägger eller har för avsikt att lägga anbud vid en upphandling på delar av Göteborgs Stads verksamheter är att betrakta som konkurrerande verksamhet. Arbetstagare får inte heller under tjänstledighet fullgöra uppdrag i konkurrerande verksamhet”
Och det jag undrar då det är om PIP kan vara tjänstledig, arbeta hos en konkurrerande verksamhet och sen komma tillbaka till kommunen?
Louise Parbring: Ja, jag frågade ju i min organisation om detta, vi diskuterar tjänstledighet överhuvudtaget utifrån den situation vi står i, men fick ju bekräftat att det gick bra att ge henne tjänstledigt.
Jorun: Vem kollade du det med?
Louise Parbring: Min chef.
Jorun: Som är?
Louise Parbring: Det var Veronica Morales som var verksamhetschef i integration då.
Jorun: Och hon går ju själv också till Hero.
Louise Parbring: Ja, hon har gjort det.
Jorun: Så hon och du tyckte inte att det här var några problem?
Louise Parbring: Nej, utifrån den roll som PIP har i uppdraget här så...
Jorun: Det spelar ju ingen roll.
Louise Parbring: Nej… Hm.
“Jag var så upprörd. Jag visste ju om avtalen och så är det dit Veronica Morales och de andra ska gå. Herregud så olämpligt.”
“När jag hörde att Morales skulle gå vidare till Hero så tyckte jag att det lät mycket märkligt, och då visste jag inte ens att det var hon som tecknat Heros avtal med Göteborg. Det är bara formalia att nämndordföranden skriver under. Det är den som är avtalsansvarig som styr.”
Veronica Morales vill inte träffa oss men skriver i ett mejl att det inte existerar någon koppling mellan avtalen och hennes anställning på Hero. Och hon skriver också att hon inte, som Louise Parbring påstår, var inblandad i processen att ge en medarbetare tjänstledigt för att arbeta på Hero. Hon vill inte kommentera uppgifterna från de anonyma källorna.
Vi försöker också att få träffa Hero Sveriges vd Harry McNeil. Han går med på att möta mig om jag lovar att varken spela in eller på något sätt i det här reportaget återge vad som sägs under mötet. Något som är omöjligt för oss att gå med på.
Över mejl skriver han att Hero Sverige är en ansvarsfull partner som vid flera tillfällen föreslagit för kommunen att minska antalet platser. Och att det var upp till tjänstemännen själva att avgöra om de kunde samarbeta.
Veronica Morales fick jobbet som operativ chef på Hero Sverige – men de var också intresserade av att anställa hennes kollega Louise Parbring.
Jorun: Och varför har inte du gått över till Hero?
Louise Parbring: Det har jag ingen kommentar på.
Jorun: Vad menar du?
Louise Parbring: Nej det har inte varit aktuellt för mig.
Jorun: Fast det var ju dig som Hero först och främst ville ha som operativ chef.
Louise Parbring: Nej det vet inte jag någonting om.
Jorun: Vi har ju sett förfrågningarna i din mejl.
Louise Parbring: Jag har inte fått någon förfrågan om att vara operativ chef på Hero.
Jorun: Vill du att jag ska visa dig?
Louise Parbring: Det kan du göra.
Jorun: Du har fått det mailet och du har svarat på det mejlet, ni har mejlat fram och tillbaka en hel del om att vara Operativ chef på Hero. Det är inte så längesen heller, det är i slutet av maj.
Louise Parbring: läser mailet
Louise Parbring: Ja, det var en rekryteringsfirma som kontaktade mig, jag pratade aldrig med dem, vi pratade med varandras telefonsvarare några gånger och jag blev också kontaktad av Vdn på Hero om han fick lämna ut mitt namn. Dels för att ge förfrågan men också för att ge tips om folk som skulle kunna vara intresserade, men jag svarade aldrig på detta ju, att jag var inte intresserad.
Jorun: Nej, för att du tackade ju nej, men du hade ju en korrespondens med dem om att bli operativ chef för Hero.
Louise Parbring: Ja, jag har fått de förfrågningarna, det har jag ju fått uppenbarligen. Jag kommer ihåg att jag har fått en telefonväxling...
Jorun: Men det är klart att du inte har glömt det, varför vill du inte berätta?
Louise Parbring: Det var ingenting jag ville dölja, men jag hade inget minne av att jag fått det på mail också. Vi har haft telefonkontakt om det, men vi har aldrig egentligen pratat om det.
Jorun: Och vad tänker du om det då? Att de ville att du skulle bli operativ chef?
Louise Parbring: Jag tänker att jag är en av de personer i Sverige som är duktig på det här området och att de är intresserade av mig, naturligtvis.
Jorun: Så varför tackade du nej?
Louise Parbring: Jag ville inte lämna det uppdraget jag har.
Jorun: För Veronica Morales tar ju det här jobbet istället för dig som operativ chef, vad tänkte du om det då?
Louise Parbring: Nämen jag har inget att säga om det.
Jorun: För det är ändå tre av dina nära medarbetare som går över till Hero och du stannar kvar på kommunen och kommer att fortsätta att samarbeta med Hero, men från din position på kommunen. Vad tänker du kring det?
Louise Parbring: Vad är det du undrar?
Jorun: Jag undrar lite hur du ser på att du har velat vara deras konsult, etableringskonsult 2014, du har haft etableringsmöten med dem, du har träffat dem frekvent, du har mailat dem frekvent, tre av dina medarbetare går över till Hero, ni fortsätter att teckna avtal med dem trots att gränserna mer eller mindre är stängda, det kommer inga barn.
Louise Parbring: Då tror jag att det är viktigt att tydliggöra vad min roll är. Jag är ju sakkunnig, jag är inte den som skriver avtal och det är ju avgörande i det här fallet. Mitt uppdrag är ju att förhandla med alla, förhandla, diskutera och förmedla kunskap om vad är det vi vill ha. Hur vill vi att våra boenden ska se ut? Det gör jag med alla entreprenaderna. Både privata aktörer och de som jobbar i frivillig sektorn. Jag skriver aldrig avtalen, jag hanterar inte den formella processen över huvud taget utan jag finns med i de inledande diskussionerna.
Nu har det gått ett år sen den stora flyktingkrisen och Göteborgs kommun har fått en ny stor samarbetspartner. Tre tjänstemän har gått över till Hero. Kvar på kommunen sitter nu Louise Parbring som spindeln i nätet.
Hon har ansvar för samarbetet mellan kommunen och Hero. Ett företag hon arbetat på, och där hon för bara några månader sen blivit erbjuden en chefsbefattning.
Matilda: Man vill att det ska vara liv här.
Nu står 35 sängar tomma på Göteborgs kommunala boenden. Hos Hero bor det samtidigt 15 ensamkommande barn och unga.
Michael Ivarson är direktör på Social resursförvaltning. Han är högst ansvarig för verksamheten och den budget på 1.5 miljarder som de har till sitt förfogande.
Över telefon har han sagt till mig att avtalen skrevs för att ingen riktigt kunde bedöma hur många flyktingar som skulle komma till Sverige i våras. Men jag vill veta varför det är just Hero som fått de bästa avtalen.
Michael Ivarson: Därför att de diskussionerna som min verksamhetschef hade ansvar för att föra där handlade det om “vilka förutsättningar hade de här privata leverantörerna att leverera?
Jorun: Och din verksamhetschef då som tyckte att Hero var mest och bäst lämpad att ta de största avtalen, vem är det?
Michael Ivarson: Du menar namnet eller vad?
Jorun: Ja.
Michael Ivarson: Veronica Morales hette hon då. Eller hon heter fortfarande det, men hon är inte chef längre.
Jorun: Men fyra dagar efter att den sista handen läggs vid juniavtalet då, som är det senaste avtalet med Hero, så säger Veronica Morales upp sig och ska bli operativ chef på Hero. Vad tänker du om att det är just fyra dagar?
Michael Ivarson: Alltså hon säger väl det till mig, nu har jag ju inte kollat på detta, 16 juni.
Jorun: 17 juni.
Michael Ivarson: 17, men avtalet…?
Jorun: 13 juni läggs den sista handen vid avtalet.
Michael Ivarson: Är du verkligen säker på det?
Jorun: Ja visst, vill du se?
Michael Ivarson: Är det underskrivet då eller vad då?
Jorun: Du ska få se… här är då juniavtalet, ser du längst ner här?
Michael Ivarson: Det här dokumentet som du lägger fram här har jag inte sett förut, men jag förstår ju att det väcker frågor. Det gör jag verkligen.
Jorun: Och vad tänker du då, nu, du är ändå förvaltningsdirektör?
Michael Ivarson: Vad jag tänker nu, jag tänker givetvis att vi har ju ända sen ni började nu och granska oss på djupet i de här frågorna så är det ju andra medarbetare som ni har fördjupat er kring. Och jag kan ju inte ta del av mail osv i min vanliga roll, men nu har ni ju begärt ut mail och nu har vi ju tittat på det själva. Och då ser ju jag här att det finns ju en mailkorrespondens som jag tycker ser olämplig ut. När man lägger ihop det här som du säger lägger ihop, med att flera medarbetare går, min närmaste chef blir operativ chef i Sverige, när man lägger ihop de delarna så ser jag, också tillsammans med de mailen jag har läst, att det här ser allvarligt ut.
Jorun: Du sa när vi pratades vid på telefon här för ett tag sen, att Veronica Morales berättade för dig att redan i början av 2015 så hade Hero kontaktat henne för att de ville rekrytera henne och hjälpa dem att starta upp sin verksamhet i Sverige, vad tänkte du när du fick reda på det?
Michael Ivarson: Det fick jag ju reda på efter att ni hade börjar ställa frågor, då ville ja vara väldigt tydlig mot Veronica och veta allting, vilka relationer de haft för att allting kommer att komma fram, det vet vi, och då berättade hon det för mig. Och jag har pratat med mina jurister om det här. Och det rådet de säger till mig är, inled omedelbart en granskning av detta, så att vi kan få alla fakta på bordet. Och det kommer vara både arbetsrättsligt och straffrättsligt.
Jorun: Men det jag undrar är vad du tänker om att Veronica Morales har varit ansvarig för att landa avtal med Hero för 140 miljoner kronor under den perioden som hon har vetat om att de vill att hon ska börja arbeta för dom. Hur ser du på det?
Michael Ivarson: Precis som jag säger, jag måste utreda detta, vad jag tycker och tänker, jag vill ha fakta i målet, det är därför det är jurister som granskar all information i detta. Och de här frågorna kommer att ställas och de åtgärder som behöver vidtas utifrån den kommer jag att vidta, jag kan garantera dig det.
Jorun: Du är ju ändå högsta chef här.
Michael Ivarson: Ja.
Jorun: Är det inte märkligt att du inte har sett vad som har pågått och att du inte har märkt av det här?
Michael Ivarson: Jag har ju inte rätt att gå in och läsa medarbetares mail, en organisation i min storlek, det handlar ju om att jag måste ju se till att vi har rutiner, policys, riktlinjer inom alla områden – och det är ju mitt ansvar att se till att det finns.
Jorun: Vilket är ditt ansvar då för att det har kunnat pågå?
Michael Ivarson: Jag är ytterst ansvarig för förvaltningen. Och har jag gjort fel så ska ju det självklart granskas också.
Michael Ivarson tycker att det är lite för snabbt marcherat med fyra dagar från att den sista handen läggs vid juni-avtalet till att Veronica Morales säger upp sig.
Men det ska visa sig vara värre än så. Över telefon har Morales sagt till mig att hon blev rekryterad i slutet av juni.
Veronica Morales: I juni, slutet av juni någon gång.
Jorun: Så avtalen tecknades liksom innan?
Veronica Morales: Tidigare. Innan jag var rekryterad och så, innan det var överhuvudtaget aktuellt.
Jorun: Men hur länge hade ni samtal då om att du skulle få det här jobbet på Hero?
Veronica Morales: Ja det var väldigt kort innan jag, processen var väldigt kort den gick på en och en halv vecka ungefär.
Men det stämmer inte. Redan den 20 maj kontaktades Veronica Morales med en förfrågan om att bli operativ chef för Hero Sverige. Det är nästan en vecka innan mångmiljonavtalet ens var färdigt för undertecknande.
När sen – den sista handen lagts vid avtalet den 13 juni, tar det bara ett dygn innan hon tackar ja till det nya jobbet.
Jag går fram och knackar på boendet i Ljungskile.
Det här är ett av Heros boenden som Veronica Morales, Louise Parbring och de andra tjänstemännen på Göteborgs kommun förhandlat fram.
Den första juli drogs verksamheten igång. Men inte en enda har flyttat in.
Anställd: Ja vi har ju öppet boende men det har ju aldrig kommit några ungdomar så det kommer ju inte bli någonting.
Personalen står redo, sängarna är på plats och vaktbolag har patrullerat området nattetid för att avvärja eventuella rasistattacker. Men ingen bor där.
Fast tomma platser kostar också. 36 000 kronor per dygn, 252 000 i veckan. 1.1 miljon i månaden betalar skattebetalarna i just det här fallet Hero för ingenting.
Inga-Britt Ahlenius: Det är uppseendeväckande och det är förfärligt att människor kan hantera sitt uppdrag i offentlig tjänst på det sättet. Det är ju alldeles uppenbart att man inte är tydligt medveten varken om sitt uppdrag i medborgarens tjänst eller hur man i praktiken hanterar den här typen av stora och omfattande upphandlingsfrågor. För att traverstera fransmännen så säger de att det är ju värre än ett brott, det är ju en dumhet.
Jorun: Hur skulle du beskriva, vad är det som har hänt?
Inga-Britt Ahlenius: Rent generellt så menar ju jag att den kommunala verksamheten är otillräckligt reglerad. 70 procent av offentlig verksamhet bedrivs i kommunerna och kommunerna är enligt min mening inte stagade eller reglerade på så sätt att man kan säkra att medborgarnas skattepengar hanteras effektivt och till och med hederligt. (...) I kommunallagen så existerar ingen förvaltningen det existerar inga tjänstemän, utan fortfarande är perspektivet det som det var 1860 när man skrev den första kommunallagen när man bara hade förtroendevalda och inga tjänstemän. Så att jag tycker att man kan säga att den kommunala verksamheten bedrivs som en slags ideella föreningar. Och otillräckligt uppstyrda för att klara de här komplexa verksamheterna som nu är ansvarig för.
Jorun: Varför har det inte styrts upp sen 1850?
Inga-Britt Ahlenius: Jag tror att det inte har styrts upp därför att politikerna själva tycker att det är väldigt bekvämt att det är liten reglering med stor frihet att hantera sitt uppdrag.
Jorun: Var någonstans här skulle du säga att det här börjat att gå snett? Utifrån det här reportaget vi har sett.
Inga-Britt Ahlenius: Jag skulle vilja säga att det är minerad mark och fara redan från början. För att man måste vara uppmärksam på, och förvaltningschefen där måste vara uppmärksam på att det är just i mötet mellan den offentliga förvaltningen och den privata sektorn där risken är stor för misshushållning med resurser och också för korruption.
Jorun: Vad skulle du säga behöver hända i Göteborg nu?
Inga-Britt Ahlenius: Jag tror inte ett ögonblick på att Göteborgs kommun kan ordna upp det här på egen hand. Det krävs stöd utifrån på något sätt och det krävs också andra och nya regler. Jag har länge varit väldigt kritisk till den bristande regleringen av den kommunala verksamheten. Jag menar att det verkligen är mycket hög tid att skriva en kommunallag där man reglerar den omfattande och komplexa verksamhet som sker i kommunen på liknande sätt som man reglerar staten så att man får lite ordning och reda. Alltså de affärer som vi ser av olika slag det är ju någon typ av korruption som vi får rapporter från varje vecka från olika kommuner. Och det beror ju på att man har stor frihet.