Från den här rastplatsen, i småländska Skillingaryd, kommer ett larmsamtal in till polisen. Klockan är halv två på natten, och en lastbilschaufför misstänker att någon försöker stjäla något från hans lastbil.

En dryg halvtimme senare sitter två personer skadade på asfalten och snart är fem polispatruller på plats. Ingen kommer att dömas för något brott. Och det enda som idag återstår är frågan: Vad var det egentligen som hände på den där rastplatsen en julinatt för drygt två år sedan?

Det här är far och son Jurkiewicz. De kommer från Polen och de besöker nu Sverige för andra gången. Första gången var för två år sedan. Och då som nu befann dom sig här. På rastplatsen i Skillingaryd.

Reporter: Hur är det att vara på den här platsen igen?

Jerzy Jurkiewicz: Jag vill inte vara på den här platsen. Jag det känns väldigt dåligt. Jag vill inte vara här. Jag är glad att svensk tv bjudit hit oss och att vi kan berätta om det som hänt. Det är en lättnad för oss. Men generellt är det väldigt ett obehagligt och väldigt dåligt minne.

Det är vi som har bett dom att komma tillbaka. Och hjälpa till att reda ut, vad det egentligen var som hände här på rastplatsen. Klockan hade passerat ett på natten den 17 juli 2015.

Familjen Jurkiewicz hade precis parkerat sin bil och husvagn här i hörnet av rastplatsen. Några hundra meter söderut står en rumänsk lastbil parkerad. Chauffören vaknar av ljud utanför sin lastbil och misstänker att någon försöker stjäla hans last. Han ser några mörkklädda personer springa och ringer till polisen.

Klockan 01.33 tar polisens ledningscentral i Jönköping emot samtalet. En ensam hundförare med sin hund svarar på anropet och beger sig mot rastplatsen.

Familjen Jurkiewicz består av mamma, pappa och tre söner. Alla håller precis på att lägga sig, förutom äldste sonen Dawid. Han har begett sig ut i skogen för att uträtta sina behov. Några hundra meter därifrån har en polis och hans hund börjat följa spåret från den rumänska lastbilen.

Spåren leder runt ett hotell i närheten och mot den skogsdunge där Dawid precis uträttat sina behov.

Dawid Jurkiewicz: Jag hörde bara kanske något skrik på svenska och plötsligt blev jag attackerad. Jag visste inte ens att det var en polis. Hunden började med benet. Man ser fortfarande spåret efter det. Jag hade ett hål här, ett sår, och var tvungen natt opereras två veckor senare i Polen. Så som jag lärde mig en gång i skolan så knäppte jag händerna, höll dem över huvudet, föll ner på knä och kurade ihop mig på marken så här. Hunden bet mig i benet. Jag började skrika, be. Jag skrek: ”Pappa, pappa. Hjälp!”. Jag bad till gud. Jag kanske också skrek något på engelska: ”vad har jag gjort?”, eller något liknande.

Polismannen har släppt hunden på Dawid. Han blir biten i benet. Inne i husvagnen hör övriga familjen hans skrik. Pappa Jerzy och mellanbrodern rusar mot skogsdungen. 

Jerzy Jurkiewicz: Jag har aldrig hört Dawid skrika så innan. 

Dawid Jurkiewicz: Jag minns att det var mycket adrenalin och jag blev säkert avtrubbad, men jag minns att hunden satt fast i armen och jag kände hela tiden hur den slet. 

Jerzy Jurkiewicz: När jag kom fram försökte jag få kontakt med polisen och prata med honom och förklara det jag berättade, att vi är turister, bergsklättrare, en familj, att vi kommit hit för att bestiga ert högsta berg och att jag har pass och allt. Och att min familj är här, barn och fru. När Dawid sedan låg ner och hunden skällde ovanför honom eller bet honom sa fortfarande inte polismannen något till mig på engelska. Han skrek bara på svenska. Det är också oförståeligt. Han förstod ju att jag inte pratar svenska, att jag inte är svensk.

Dawid Jurkiewicz: Jag kommer ihåg att jag hörde en förtvivlan i pappas röst eftersom han överhuvudtaget inte kunde se vad som hände mig. Han kanske trodde att hunden bitit mig så allvarligt att jag blivit skadad för livet. Eller att den kunde döda mig.

I senare förhör kommer hundföraren beskriva pappan som aggressiv och närgången. Han menar också att pappan inte hörsammade polismannens uppmaning att backa undan och lägga sig ner.

Jerzy Jurkiewicz: Det är en ren lögn. Jag rörde aldrig polismannen. Han lät mig inte närma mig så jag kunde förklara för honom. När jag tog ett steg fram och var några meter från honom hoppade han fram till mig och slog mig. Vad kunde jag göra honom? Fanns det överhuvudtaget några skador på hans kropp? Ingenting. På min kropp? Ja.

Polismannen fäller ut sin batong och slår ett flertal slag mot pappans överkropp. Under tiden fortsätter hunden att bita Dawid i armen. Pappa Jerzy och mellanbrodern sätter sig ner och polismannen beordrar hunden att släppa taget om Dawid. Ytterligare en polispatrull anländer till platsen.

Alla tre förses med handbojor och förs ut ur skogsdungen. Senare kommer fler polispatruller till platsen.

Jerzy Jurkiewicz: Ja. Här stod en lastbil ungefär som den här, kanske lite längre fram, och runt stod fem eller sex polisbilar med ljus riktade mot oss och vi var upplysta, precis som jag sa innan, som i en krigsfilm där Gestapo lyser med lampor och skriker. Det var skrik och hundskall.

Dawid Jurkiewicz: Det intressanta var när de fört oss hit tittade polisen bara på min arm att det fanns ett sår och på såret på mitt ben. Sedan lämnade han oss så. De gick iväg dit och började rådfråga om något. Vi fick vänta länge. Det dröjde kanske en timme till det första förhöret.

Enligt Dawid sitter han i över en timme blödande i handfängsel på asfalten, tillsammans med sin bror och pappa Jerzy. Poliserna genomför en husrannsakan i bilen och husvagnen och börjar förhöra familjen. Samtliga i familjen Jurkiewicz är helt frågande inför misstankarna om stölden. 

I polisrapporten från händelsen framgår också kortfattat att samtliga nekar till brott  och att inget stöldgods anträffas.

Dawid Jurkiewicz: Sedan hade jag problem att resa mig upp. Polisen fick lyfta upp mig i armen och jag lyckades med svårighet resa mig. Efter en längre tid så förde polisen mig runt lastbilen. Och då stod vi själva öga mot öga.

R: Vad sa han då?

Dawid Jurkiewicz: Han sa ”vad har du gjort?”. ”Erkänn vad du gjort”. Nu pratade han engelska. ”Vad gjorde du? Erkänn”. Han sa inte vad jag var anklagad för utan sa bara att jag skulle erkänna. Jag var omskakad, hade lite svårt att prata, men sa att det enda jag gjort var att gå på toa i skogen och inte hade gjort något mer. Vad skulle jag säga till honom. Jag visste inte.

Klockan har nu passerat tre på natten. Pappa Jerzy och mellansonen förs till polishuset och arresten. Dawid får ett förband av en av polismännen och körs till akutmottagningen på Värnamo sjukhus.

(bilder på skadorna)

Dawid Jurkiewicz: Det var obekvämt för mig. Jag var ju hundbiten i benet och armen, och var tvungen att sitta på knä. Det var kallt.

Jerzy Jurkiewicz: Blodet rann hela tiden eftersom vi var tvungna att slänga dina kläder efteråt. 

Dawid Jurkiewicz: Blodet rann hela tiden. Det är helt otroligt.

Klockan 04:29 sätter polisen även Dawid i arresten på Värnamo polishus. Tre av familjens fem medlemmar är nu anhållna på sannolika skäl misstänkta för stöld ur lastbil.

Under dagen förhörs dom igen. Samtliga nekar fortfarande till att ha någonting att göra med någon stöld. Och strax före halv tre på eftermiddagen beslutar en åklagare att de ska släppas ur arresten.

Dawid förs till en vårdcentral eftersom såren från hundbetten fortsätter att blöda. Senare samma dag beslutar åklagaren också att brottsmisstankarna helt ska avskrivas och utredningen läggs ner.

Jerzy Jurkiewicz: Förlåt. Vi återvände från häktet. Vi mötte min fru igen och Karol. Vi grät alla. Och vi tänkte vad ska vi göra? Det var en sådan känsla av maktlöshet. Vi ringde våra vänner i Polen. Vi ringde radion och olika institutioner som vi kunde meddela om detta. Men det var inga svar och utsträckta händer. Ambassaden försökte ringa och kontakta polisen. Det visste vi. Vi kände oss övergivna här.

På kvällen, mindre än ett dygn efter händelsen, lämnar familjen Jurkiewicz Skillingaryd med sin husvagn och åker vidare norrut.

Dawid har fortfarande men efter hundbetten och händelsen den 17 juli för två år sedan har berört familjen djupt.

Dawid Jurkiewicz: Det har läkt nu, men jag var hos läkaren och hade avrivna muskler. Man ser fortfarande märken av hundens käkar efter två år. Det har läkt nu. Men muskeln är fortfarande missbildad här. Det har varit större. Armen är fortfarande försvagad.

Jerzy Jurkiewicz: Men på grund av polisen har jag en stor reva i mig. När jag tänker på Sverige så tänker jag inte på de människor som säkert är bra människor och vänliga, utan jag tänker direkt på polisen. Att min son blev hundbiten. Att de angrep mig. Att de låste in mig i häktet. Det tänker jag på.

R: Hur känner du dig när du tänker på det?

Jerzy Jurkiewicz: Jag mår dåligt och vill gråta. Familjen Jurkiewicz är från staden Szczecin i Polen. De har aldrig varit i klammeri med rättvisan tidigare och hemma i Polen är de lite av kändisar. Familjen är frisksportare och äventyrare, som varit med på TV.

GRAFIK: ur nyhetssändning TVP januari 2017

När de stannade vid rastplatsen i Skillingaryd, för över två år sedan, var de på väg upp till norra Sverige för att bestiga Kebnekajse. Stoppet på rastplatsen var ett stopp för att sova.

Vi har tagit del av polisens utredning kring händelsen. Vi har läst förhör. Vi har gått igenom vittnesmål, händelserapport och protokoll. Till del beskriver poliserna samma händelseförlopp som familjen Jurkiewicz.

Hundföraren spårar de misstänkta tjuvarna. Spåret går i en båge in i skogsdungen. Polismannen uppger att han hör hur grenar knäcks längre in i skogen. Han ropar på svenska, en uppmaning att stanna och att han ska släppa sin hund. Han ser inte Dawid, men upplever det som att någon springer. 

Då släpper han hunden.

Polismannen beskriver också hur pappa Jerzy har en aggressiv blick och knutna händer. Han säger att pappan inte hörsammar hans uppmaning att lägga sig ner, en uppmaning han skriker på svenska. Han bekräftar att han då slår Jerzy med batongen samtidigt som hunden fortsätter bita Dawid.

Så egentligen skiljer sig berättelserna bara åt på två punkter. Dawid säger att han aldrig sprang, och pappa Jerzy säger att han aldrig hotade polisen, och att han inte förstod vad han sa.

Så kvar är egentligen bara frågan om en polsk familj på väg till Kebnekajse helt enkelt får tåla batongslag och hundbett för att de råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt?

Dawid Jurkiewicz: Det finns även ett trauma kopplat till polisen. I och med att de inte blivit dömda eller fått några konsekvenser överhuvudtaget då är det som att de får göra vad som helst. Människan är rättslös. De har rätt att slå en. Man får släppa hunden på en. Och sedan händer ingenting. Hela ärendet sopas under mattan.

Flera olika instanser har haft händelsen på sina bord. Familjen anmäler hundföraren för tjänstefel. Men dagen efter anmälan är inlämnad beslutar åklagaren att inte inleda förundersökning. Varken familjen eller hundföraren förhörs.

Parallellt utreder polisen själva fallet som ett disciplinärende mot hundföraren. Men också de beslutar att avskriva ärendet. Familjen anmäler också fallet till Justitiekanslern, JK, och kräver skadestånd.

JK konstaterar att familjen inte har rätt till ersättning för frihetsberövandet, men hänvisar frågan om skadestånd för hundbetten och batongslagen till polismyndighetens rättsavdelning. Men där hänvisar man till polisens nedlagda utredning och konstaterar att eftersom ingen gjort fel kan familjen heller inte få ersättning för sveda och värk.

Så enligt utredningarna verkar det helt enkelt som att familjen får tåla det dom utsatts för, trots att dom friats helt. Här i Karlsborg utbildar polisen landets hundförare

Livesäg: Huvuduppdraget för svensk hundtjänst, det är ju att rädda liv och då är vi ju måna om att vi kan utföra det på ett korrekt och bra sätt.

Jerker Lawesson är chef för Nationella polishundtjänsten. Han är inte insatt i det aktuella fallet, men förklarar generellt hur man tränar som hundförare och hur man ska bete sig i en skarp situation.

R: Om man kommer till det här beslutet att jag släpper hunden för ett fasttagande – vad ska man tänka på då?

Jerker Lawesson: Att man har tillräckligt på fötterna för att kunna göra det själv. Att man har värderat om den här arbetsuppgiften kan lösas på något annat sätt med mindre våld.

R: Vad skulle alternativet då kunna vara?

Jerker Lawesson: Ja, det kan vara att du springer ikapp honom själv. Du får hjälp av kollegor. Du fortsätter med din spårning, exempelvis.

Men vad säger utbildningen om när en polisman får släppa sin hund mot en annan människa? Och framförallt när man inte vet om det är en brottsmisstänkt person, eller ens ser personen i fråga?

Jerker Lawesson: De rekommendationer och det som går ut i vårt utbildningsmaterial är att skicka inte om du inte har visuell kontakt.

R: Hur säker måste man vara på att det är en misstänkt gärningsman när man släpper hunden?

Jerker Lawesson: Det måste man vara helt övertygad om, enligt mitt sätt att se det, för då är vi tillbaka i det. Du kan inte skicka hunden på oskyldiga. Du kan inte gå ut och slå folk på käften hur som helst osv. Och det är samma situation här. Skickar man sin hund efter någon så får man vara klar över att det begåtts ett brott och det är gärningsmannen jag skickar efter.

R: Fast det kan vara svårt att veta i vissa lägen om det är gärningsmannen eller inte.

Jerker Lawesson: Ja, kanske.

Rolf Granér är nyligen pensionerad polisforskare och expert på just anmälningar mot polisen. Uppdrag granskning har bett honom att titta på fallet.

Rolf Granér: Det som ur polisetisk synpunkt och ur omsorg om förtroendet för polisen, gör mig upprörd är att det kommer ingen ursäkt. Alla misstankar läggs ner. De har tillbringat en halv natt och nästan en dag i häkte. De har blivit skadade. Och polisen tycker sig inte ha någon anledning att be om ursäkt för att det blev fel.

R: Vad tänker du om just det att polisen inte betalat någon ersättning till den här familjen?

Rolf Granér: Jag tycker det är upprörande. Förmodligen har man inga juridiska krav på sig att göra det, men det hör till vanligt mänskligt hyfs att man försöker gottgöra sina misstag även om de inte var avsiktliga.

Och Granér har i sin forskning sett vissa mönster kring hur polisen hanterar sådana här incidenter.  

Rolf Granér: Överhuvudtaget så tror jag det här om att inte be om ursäkt är ett mönster i polisorganisationen. Det är på något sätt som att det här kan man inte göra om man inte är tvingad så man står direkt mot väggen. Men annars så försöker man att värja sig och det är från polisen på gatan upp genom hela organisationen. Jag tror det handlar om en juridisk tradition om att fel riskerar att bli brott. Brott riskerar man att dömas för. Därför är det säkrast att inte erkänna någonting.

Rolf Granér menar att bara för att åklagaren inte inleder någon förundersökning mot  hundföraren – så betyder det inte att inga misstag begåtts i polisinsatsen. 

Rolf Granér: Absolut inte. Bara det faktum att oskyldiga personer blir utsatta för ett våldsamt polisingripande, bara det faktum att de visar sig vara oskyldiga, innebär ju att ett misstag har begåtts. Däremot så kanske det var ett misstag som var svårt att komma undan, jag är osäker om det är det i det här fallet. Det är ungefär som historien om operationen som gick bra men patienten dog.

Varken hundföraren eller befälet som var på plats vill prata med Uppdrag granskning om händelsen vid rastplatsen. Båda hänvisar till Håkan Boberg som är lokalpolisområdeschef i Värnamo.

Håkan Boberg: Vid det här tillfället så måste man vara medveten om att hundföraren har information som säger att han har ett pågående eller nyss genomfört brott. Han är övertygad i sin spårning. Han släpper hunden för att ta fast gärningsmannen.

Jag har egentligen som chef för lokalpolisområdet att vila i den bedömningen som är gjord av Särskilda åklagarkammaren, men även av Justitiekanslern i vissa delar och rättsavdelningen. Samtliga har kommit fram till den slutsatsen att våldet har varit försvarligt. 

R: Men när du läser förundersökningen – var det en bra polisinsats?

Håkan Boberg: Polisinsatsen kan se ut så här ibland att vi tvingas använda våld. Det är inget självändamål för polisen att göra det. Men ibland blir vi tvungna att göra det. I det här fallet såg hundföraren det som den möjliga utvägen för att ta fast gärningsmannen.   

R: Men du tycker att det är en korrekt bedömning?

Håkan Boberg: Jag delar den uppfattningen när jag läser förundersökningen och tar del av Särskilda åklagarkammarens bedömning så har jag ingen annan avvikande åsikt i det fallet. 

Vilka språk som talats vid gripandet är svårt att kommentera säger Håkan Boberg, eftersom han inte var på platsen. Han vill inte heller ta ställning till om det var fel att släppa hunden, trots att hundföraren inte ens såg Dawid i skogen, utan litar på att hundförarens bedömning från platsen var rimlig.

Håkan Boberg: De bedömningarna gör hundföraren enskilt och hundförarna utbildas ju särskilt. Det är ingen kunskap jag egentligen har om hundförardelen, specifik kunskap. Men utifrån hans bedömning där och då så uppenbarligen har han gjort en bedömning att hunden var ett verktyg som var lämpligt att använda vid det här tillfället. 

Pappa Jerzy, som blev slagen med batong, menar, till skillnad från polismannen, att han inte på något sätt var aggressiv mot hundföraren och hävdar att den beskrivningen är en lögn. 

Håkan Boberg: I ett sådant här tillfälle är det absolut inte något ovanligt att man inte delar samma bild av händelsen. Det kan säkert vara så att det skiljer sig åt utifrån hundförarens uppfattning och pappan i detta fallet.

R: Fast han rörde aldrig honom. Han var aldrig misstänkt för våld mot tjänsteman. 

Håkan Boberg: Det är riktigt. Han var inte misstänkt för våld mot tjänsteman. Men den upplevelse av hotfull situation som hundföraren upplevde där och då, den är svår att hantera på något annat sätt än att försvara sig helt enkelt.  

R: Förundersökningen mot den här familjen lades ju ner samma dag och man kunde inte knyta familjemedlemmarna till något brott. Ska man inte få någon ersättning när man visar sig vara oskyldig?

Håkan Boberg: Man har konstaterat att det fanns en skälig misstanke, det fanns ett försvarligt våld från hundföraren i det här läget och då får man ingen ersättning i de tillfällena. 

R: Men när polisen bryter upp en dörr då ersätter ni ju skadorna. Och här har någon blivit rejält hundbiten med bestående skador och inte fått någon ersättning. Är det rimligt?

Håkan Boberg: Jag kan inte riktigt redogöra fullt ut för hur skadeståndsanspråken och hur skadeståndslagstiftningen ser ut i de delarna. Det jag kan läsa i förundersökningen och i de instanser där det prövats att just den frågan har varit uppe och prövats. 

Tillbaka på rastplatsen, drygt två år efter händelsen konstaterar familjen att det svenska systemet verkar tycka att dom helt enkelt får tåla batongslag och hundbett om man har en rejäl portion otur och råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Och precis innan vi ska avsluta intervjun, och familjen för andra gången ska lämna Sverige, händer något som får dom att reagera starkt.

R: Polisen skrev i rapporten...

Jerzy Jurkiewicz: Nu kommer en obehaglig känsla tillbaka när jag ser den svenska polisen. 

En polisbil kör plötsligt in på rastplatsen – mitt under intervjun. 

Jerzy Jurkiewicz: Det var samma typ av bilar som kom för att hämta oss... 

R: Det var lite konstigt. Han betedde sig väldigt konstigt, faktiskt.  

(Isac Wetterö): Han tog en bild på er bil. 

R: Vad tänkte ni när ni såg polisbilen som körde förbi här?

Jerzy Jurkiewicz: Jag känner negativa känslor kopplade till när jag blev slagen. 

Dawid Jurkiewics: Om jag inte hade varit här med er och hade sett polisbilen köra förbi, då hade jag tänkt att de ser en person och kanske känner igen mig... Jag hade varit rädd. 

Polisen som kör förbi är också hundförare och kollega med polismannen som släppte hunden på Dawid och slog Jerzy med batongen. Han kör långsamt förbi oss, bara några meter från intervjun, och han fotograferar SVT:s bil.

När vi hör av oss till polismyndigheten får vi en förklaring. Enligt polisens pressavdelning hade polismannen hört att Uppdrag granskning tittar på ärendet och ville skicka bilden på SVT-bilen till sin kollega – för att skoja.

Tommy Thorngren: Däremot så känner han att det blev inte bra, alltså slutresultatet eftersom det är ni och det dessutom visar sig nu i efterhand att det var de som kände ett obehag eftersom polisen både passerade och hade mobiltelefonen framme. Där är det ju tyvärr så att det blev inte en bra situation. 

Familjen Jurkiewicz har nästan gett upp sina förhoppningar om att få upprättelse eller skadestånd. Men en fråga har de kvar. Varför bad polisen i alla fall inte om ursäkt?

Jerzy Jurkiewicz: För att polisen ska återfå ansiktet och förtroendet måste de erkänna. Det är en svart fläck för polisen och så skamset, att de förlorar ansiktet inför många människor. 

R: Varför har ni inte bett den här familjen om ursäkt?

Håkan Boberg: Jag skulle kunna tänka mig att träffa den här familjen, om de skulle vilja göra det och lyssna på deras berättelse och samtidigt kan jag tycka att det kan vara bra för mig att få förklara när det handlar om att man är skäligen misstänkt för brott.

R: Fast de är ju inte misstänkta för något brott längre. Det har ju gått över två år.  

Håkan Boberg: Förundersökningen är nedlagd för att brott inte kan styrkas, vilket innebär att åklagaren kan inte bevisa att det var de som begått brottet. Men där och då fanns det en skälig misstanke att de hade genomfört det här brottet. 

Jerzy Jurkiewicz: Det som hände här är oförståeligt. Jag hör från många bekanta som reser över hela världen. De är bergsklättrare. De är människor som reser iväg för att bestiga berg i hela världen, som Himalaya. När jag berättar för dem vad som hände här tror de inte mig. De tror inte mig och efter en stund börjar de skratta. Ibland tror de inte alls på mig att något sådant här kan hända nu i dagens samhälle. 

Dawid Jurkiewicz: Och att det kan hända i Sverige som är ett civiliserat land. En rättsstat.