från lärare till Skolinspektionen 2012:

”Det finns flera elever i nästan varje klass [..] som mobbar och slår, hotar, skrämmer och misshandlar flertalet av de andra eleverna dagligen. Barnens framtid står på spel. Snälla hjälp oss.”

Reporter: – Hej! Skulle du kunna hjälpa mig med en sak? Jag har, jag har ett, hittat ett videklipp här. Reporter: – Jag letar efter nån som är med på det. Jag kommer från SVT. Kolla om du känner igen dom.

Man på gatan: - Oj, oj, var?

Reporter: - Det är Rosengårdsskolan.

Rosengårdsskolan blir känd i Sverige 2011 när det visar sig att bara 13,4 procent av eleverna når målen i alla ämnen. Skolan som Sveriges sämsta grundskola och stadsdelspolitikerna lovar bättring. Lise-Lott Nilsson blir rektorn som ska få skolan på fötter igen.

Lise Lott Nilsson: – Så vi är inne i rasthallen nu där eleverna brukar tillbringa sina raster och spela pingis, vi har haft en kioskverksamhet som nu är nedstängd. 

Personalen om trakasserade lärare, och mobbade och slagna elever. Och våren 2013 anser stadsdelspolitikerna att situationen är ohållbar och att stänga skolans högstadie.

Låg och mellanstadiet finns kvar, men högstadieeleverna sprids ut på skolor över hela Malmö.

Reporter: – Vad beror det på att det har gått så här långt på Rosengårdsskolan så att man fick stänga den? Hur kan man låta det går så långt?

Lise Lott Nilsson: – Jag tror inte att jag är rätt person att svara på det i, i det långa loppet. Jag kan svara för va dom två sista åren när jag har varit här.

Reporter: - Du har ju ändå varit här nu några år. Och har sett hur det funkar och...så du borde väl kunna ha några tankar om det?

Lise Lott Nilsson: – Tankarna är att vi inte, vi har inte lyckats att nå och höja måluppfyllnaden. För det är det som krävs, det är därför vi är i skolan. De ska gå i skolan med hundra procents måluppfyllelse. Och vi ska skapa en trygg och säker arbetsmiljö i skolan.

Reporter: – Men varför lyckas man just inte i Rosengårdsskolan då?

Lise Lott Nilsson: – Ja det är många faktorer som spelar roll. Det är, det är skolans, vårt, vårt arbetssätt, vårt sätt att möta eleverna. Men det är också vår samverkan med föräldrarna och föräldrarnas ansvar. Man ti...om man tittar på varför, förutsättningarna för att skapa goda resultat så finns det vissa faktorer som är avgörande. Där vi i skolan sen ska kompensera för där. Man tittar på de är föräldrarnas utbildningsbakgrund, det är om föräldrarna är förvärvsarbetare eller lever på bidrag. Två jätteviktiga faktorer. Där har vi sämre förutsättningar.

Med mig till Rosengård har jag ett videoklipp som visar några elever som skapar kaos i ett klassrum. Jag har bestämt mig för att leta reda på personerna på filmen för att försöka ta reda på om detta var vardag på Rosengårdsskolan.

Reporter: – Ursäkta kan du hjälpa mig med en sak? Jag kommer från Sveriges Television. Jag har en film här från Rosengårdsskolan. Jag undrar om du känner igen de här killarna, jag letar efter dom?

Kvinna på gatan: - Killar?

Reporter: – På filmen.

Kvinna på gatan: - Den kille? Nej.

Reporter: – Du känner inte igen honom? Nä, ha det bra.

Man på gatan: – Jag vet inte.

Reporter: – Du vet inte vilka det är?

Man på gatan: – Nej.

Reporter: – Okej.

Jag träffar Noor Zadran som kanske kommer kunna hjälpa mig. Han går i trean på gymnasiet, spelar fotboll i division två och drömmer om att bli fotbollsproffs.  För några år sedan var han själv elev på Rosengårdsskolan.

Reporter: – Vad tycker du om att Rosengårdsskolan fick stänga högstadiet?

Noor Zadran: – Ja jag är glad över det faktiskt. Det har inte vart så bra betyg på sistonde. Och det är bättre för eleverna att lära känna ny personer innan de kommer ut gymnasiet så att man har vänner lite överallt.

Reporter: –  Vad har varit problemen på skolan?

Noor Zadran: –  Jaa...Frånvaron har vart hög för att folk inte orkat gå in för att deras vänner leker ute, stannar dom också ute. Ja, man skiter helt enkelt i skolan.

Noor Zadran: -  Man tar vänner före skola och framtid. Så känns det i alla fall här i Rosengård.

Noors lillebror är en av dom som har fått flytta till andra skolor. Han vill inte vara med i bild, men Noor berättar att han nu går på Linnéskolan som ligger i Limhamn, ett av Malmös bäst ansedda områden.

Noor Zadran: – Det är bra för han är lugn person och han passar in i det samhället också. Han är inte som de, dom flesta här i nian och åttan som är typ, ja busiga och håller på med något annat. De hade inte kanske passat in lika mycket som min bror gör.

Reporter: – Vad menar du när du säger att han passar bättre in på Linnéskolan?

Noor Zadran: – Ja alltså att han...Ja här kanske ungefär hans vänner hade kunnat locka bort honom från skolan. Men eftersom han är lugn och vet vad som kommer i första hand så passar han väl bättre i Linneskolan för där satsar man väl på skolan.

Reporter: – Du jag har en grej som du kanske skulle kunna hjälpa mig med, om du vill. Innan jag åkte hit så hittade jag ett videoklipp på Youtube, du kanske har sett det.

Reporter: - Känner du igen dom?

Noor Zadran: – Ja faktiskt. Dom gick i nian när jag gick i sexan. Jag brukade vara mycket med dom. Detta här gjorde dom precis innan dom skulle sluta nian.

Noor berättar att filmen ska ha spelats in för sex år sedan av några niondeklassare. Jag säger att jag vill träffa dom och Noor lovar att hjälpa till så gott han kan.

Skolinspektionens 2012:

”[..] undervisningen befinner sig på en elementär nivå [...] och inspektörerna kan inte se hur kursplanens syfte kan tillgodoses eller hur eleverna kan beredas möjlighet att utveckla sådana kunskapskvaliteer som gör att de kan nå de högre betygsstegen.”

Reporter: – Vad säger du när du ser det?

Lise Lott Nilsson: – Nej jag har inte sett den innan.

Reporter: – Vad säger du när du ser den?

Lise Lott Nilsson: – Den arbetsmiljön är oacceptabel. Och det är ju ingen pedagog som trivs i en sådan här situation att komma in i ett klassrum där folk barrikerar och du inte ens kan komma in. Det är ju varken elever eller...

Reporter: – Ja det är ju helt bisarrt.

Lise Lott Nilsson: – Ja det är helt bisarrt ja. Mm.

Reporter: – Var det här vanligt på Rosengårdsskolans högstadium?

Lise Lott Nilsson: – Nej det har det inte varit. Inte så här.

Reporter: – Men brukade det vara så på skolan?

Noor Zadran: – Det brukade vara så mot lärare man hatade eller inte gillade. Då brukade man busa.

Reporter: – Så det här var inte så ovanligt?

Noor Zadran: – Nej. Detta kanske var lite överdrivet men det brukade vara sådant. Nu vet jag inte, har inte varit där på tre år så. Men ja, så var det väl nästan varje dag. Man höll på lite i biblioteket höll man på och kastade ner böcker eller man stängde dörrarna efter lärarna. Ja, man gjorde översvämningar på toaletterna. Man ritade man klottrade allt möjligt.

Reporter: – Men det låter ju som att eleverna hade mer makt än vad lärarna hade.

Noor Zadran: – Ja lite så var det. Skulle du slänga ut en person så skulle den andra tredje och fjärde också ut. Till slut hade man väl ingen lektion. Men jag menar när de flyttat eleverna nu så har de inte lika mkt makt för man har inte sina klasskamrater vid sig. Så man skäms att göra typ det man kanske inte skämdes att göra här i Rosengårdsskolan.

Reporter: – Gjorde du också sådant här?

Noor Zadran: – Nej faktiskt inte. Jag var inte en av dom.

Reporter: – Varför tror du att de här problemen har uppstått på just Rosengårdsskolan?

Noor Zadran: – Ja, som sagt, det är förebilderna i Rosengård ju. På fritiden man ser upp till de äldre och de äldre kanske inte bryr sig om skolan, eller inte har brytt sig. Dom som har brytt sig om skolan bor inte kvar här. längre. Man fixar ju jobb familj och så flyttar man ut härifrån. Sen dom som inte bryr sig om skolan bor kvar här för dom trivs och tycker att det är ett ställe fö... att bo i. Så dom som är yngre ser upp till dom och kanske vill bli likadana. Man kommer till skolan och helt enkelt inte bryr sig om skolan.

till Arbetsmiljöverket 2010:

”Efter upprepade tillsägelser [..]  att sluta störa lektionen sa läraren att hon tänkte ringa hemmet. Eleven uttalade då kränkande ord som  ”fucking hora”, reste sig från sin plats och gick fram och slog läraren med ett knytnävsslag på vänster kind.”

Jag tittar på filmen om och om igen och ser ett klassrum bortom all kontroll och en lärare som räddar sin radio medan eleverna barrikaderar dörren för henne. Jag kan inte sluta tänka på vem hon är och vad hon har att säga om situationen på Rosengårdsskolan. Jag får tag på en lärare som heter Bodil som kanske är personen på filmen. Vi bestämmer att vi ska ses hemma hos henne dagen efter men nu är jag fortfarande kvar i Rosengård.

Kalthoum Saad: - [arabiska] Har ni smakat, smaka!

Kameraman: - Jag ska filma nu.

Kalthoum Saad: – Ja smaka!

Kameraman: - Jag får göra det sen.

Kalthoum Saad: - Ta till honom.

Kalthoum Saad: – När vi kom till Sverige jag du vet varje en har drömmar. Jag drömde att ha hus och ha dom lampor som svenskar sätter på julen. Vi kom på jul under julen. Så det var så fint, så fint. Men nu efter alla dessa år det spelar ingen roll om jag har villa eller jag har stor hus. Bara min familj mår bra, barnen mår bra [arabiska] allt går som, som det ska så det, det räcker.

Khaltoum Saad flydde med sin familj från Libanon 1990, och kom till Sverige och Rosengård med hopp om ett bättre liv. Hon jobbar inom vården och har fem barn som alla har gått på Rosengårdsskolan.

Reporter: - Vad tänkte du när du fick höra att Rosengårdsskolan skulle stänga högstadiet?

Kalthoum Saad: – Jag var så glad. Liksom jag, jag fått i present på en miljon. Jag ville det, jag ville Rosengård stänga längesen. Men ingen lyssnade. Men det är jättebra.

Dom alla invandrarbarn som går dit. Jag tror inte att det finns en enda svensk kille eller, eller barn så dom pratar dålig svenska dom lära sig dålig svenska och finns lärar... invandrarlärare också kanske dom kan... dom kan svenska och dom kan, dom har behörighet men problemet med uttal med svenska språket så det... dom gå ut från Rosengård så dom har så dålig språk.

Kalthoum berättar att hon kämpade länge för att Rosengårdsskolan skulle bli bättre. Men när ingen lyssnade så valde hon att flytta sina barn därifrån.

Kalthoum Saad: – Jag vill att, dom uppfylla deras drömmar och min dröm att dom blir någonting, här. Inte bara sitta hemma eller hitta inte jobb efter gymnasiet. Finns inte jobb efter gymnasiet eller efter nian.  Så jag vill bra framtid till dom. Därför jag flytta dom från Rosengårdsskola. Det är så dålig skola.

Kalthoum Saad: – Jag hittade ett videoklipp på Youtube så jag letar efter några som är med i det. Kan jag visa dig ett videoklipp?

Kalthoum Saad: – Ja. Det syns som nian, åttan, dom är stora.

Reporter: -Vad tänker du? När du såg det?

Kalthoum Saad: – Jag skäms. Alla invandrare, barn eller elever. Ibland jag skäms men jag kan inte göra så mycket. Jag kan inte göra så mycket.

Reporter: – Du känner inte igen eleverna heller?

Kalthoum Saad: – Nä. Dom? Nä. Men jag vet att dom är kapabla att göra så här i Rosengård.

Nere på gården umgås Kalthoum med en annan mamma. Hon har barn i högstadiet som hon valt att flytta från Rosengårdsskolan till andra skolor i Malmö.

Kalthoum Saad: – [arabiska] Ser du, hon säger samma sak om Rosengårdsskolan.

Nawal: – Ja där finns inte lärare, svensk lärare. Och finns inte svensk invandrare... svensk människor. Det är bara barn invandrare. Vilket språk att dom ska prata? Vi behöver svensk barn i skolan för att dom pratar med samman också.

På Rosengårdsskolan har alla elever utländsk bakgrund och ingen har svenska som modersmål. Jag träffar högstadieelever som tycker det är känsligt att synas i bild samtidigt som dom ska byta skola och lära känna en ny klass. Men dom berättar att på Rosengårdsskolan pratade man oftast arabiska både på lektioner och raster. Nu hoppas dom att kunna utveckla svenska språket på sina nya skolor, med mer svenskar, som dom säger.

Reporter: – Jag har pratat med elever som har gått här som säger att det var väldigt mycket lärare som tillät att man pratade arabiska på lektioner och på raster hela tiden och att dom tyckte det var dumt. Var det så?

Lise-Lott Nilsson: – Alltså man får inte glömma att modersmålet är oerhört viktigt för att du ska kunna bli bra i ditt andraspråk som är svenskan så ska du kunna ditt förstaspråk bra. Om man då har cirka 75 procent med annat, med arabisktalande så blir det helt naturligt att barnen pratar det på, eh, på rasterna och även ibland på lektionerna därför att om du inte har svenska språket fullt utvecklat så behöver du kanske höra det på ditt modersmål för att riktigt förstå det sen på svenska. Så det är ingenting vi går in och säger att du får inte prata ditt modersmål. Det tror vi inte på och det, forskningen är entydig på också att modersmålet är jätteviktigt.

Kalthoum Saad: – Nu det är katastrof, mer än katastrof. Liksom vi inte är, vi är inte i Sverige ens här. Jag tror inte dom pratar svenska på raster eller så, dom bara, även om dom pratar svenska, det är så dålig svenska.

Reporter: – Vad får det för konsekvenser?

Kalthoum Saad: – Dom har inte framtid, dom, det viktigaste, vi kom hit varje en, eller alla vi invandrare som kom till Sverige, jag tror, jag tycker så att vi kom för våra barn, för deras skull, att dom uppväxer bra, har bra, bra framtid, bra livskvalitet, men när vi lämnar dom i Rosengårdsskolan eller här och dom får inte jobb, dom får inte utbildning. Dom får inte betyg från, för att gå in till gymnasiet.

Oftast när jag är i Rosengård så tror folk att jag antingen är civilpolis eller socialarbetare, för det är dom enda svenskar som kommer hit har jag fått höra. När jag berättar att jag är journalist så är det alltid någon som vill få hjälp med myndighetspapper eller berätta om något dom tycker jag borde göra reportage om.

Okänd man: – problemet är att jag förstår inte administrativa svenska språket.

Idag är det en man som behöver tolka ett brev från Försäkringskassan. En annan man vill berätta om en person som har dömts orättvist till fängelse efter att ha blivit skjuten i båda benen.

Okänd man 2: – Vad säger du på en person har blivit skjuten från båda benen, har blivit straffad, har blivit... han betalar skatt och sånt till polisen.

Reporter: – När jag går runt här nere så tittar dom väldigt konstigt på mig.

Kalthoum Saad: – Ja för att du är svensk! Ibland jag frågar dom när dom svenskar eller polisen till vem ska ni exempel så? Eller hemtjänst när dom kommer. Vi vet att dom är hemtjänst till gamla här, eller sjuka människor. Men det är ovanligt att se svenskar här.

Noor har fått tag på en av personerna på videoklippet. Han kallas för Fofo och visar sig vara en kille som jag träffade för fem år sedan under en tv-inspelning om ungdomar som begått brott. Fofo säger att han ska dyka upp senare under kvällen. Under tiden väntar vi med Noor och hans kompisar, som alla har gått på Rosengårdsskolan.

Sanula Azelzai: – Då är det majsdags. Käka majs. Grillar i drömmarnas hus i Rosengård. Men vad jag tycker alltså det är ingen alls bra skola. Man kommer ingenstans. Alla bara går dit för att leka. Dom känner exakt alla som går i skolan. Dom är bara där för att leka. Dom tar inget seriöst.

Noor Zadran (2): – Han har rätt!

Sanula Azelzai: – Så, det var bara så... varje, varje år kom rosengårdsskolan sist i den, i hela Sverige. På minsta betyg och sådant, så jag tycker det är bra att de stängde av den för folk kommer inte någonstans med den skolan.

Det fanns en lärare dom kallade in. Men han kunde ingenting alls. Det var eleverna som fick rätta till hans stavfel och sådant i tavlan. Skriva till och sådant. Alltså han kunde inte alls någonting. Det var eleverna som lärde han. Det var han som, eleverna som fick göra allt, alltså han kunde ingenting alls.

Noor Zadran (2): – Förlåt att jag avbryter dig. Men hans, då, han körde svarttaxi efter jobbet så folk kommer veta vem han är.

Sanula Azelzai: – Ja det är sant.

Kasmat Zadran: – Om jag hade varit elev och sett han köra svarttaxi jag hade inte tagit honom på allvar. Tänkt: kolla han kör svarttaxi och han ska vara min lärare och lära mig grejor.

Sanula: Ingen tog honom på allvar. Inte ens jag tog honom på allvar.

Tiden går och jag väntar fortfarande på att Fofo ska dyka upp. Vi har inte setts sedan 2008, och jag vet inte om han kommer ihåg mig.

Sist jag träffade Fofo hade han precis gjort ett bankrån och skulle placeras på ungdomshem. Nu, fem år senare, säger han att han har skärpt till sig, jobbar som ungdomsledare och har börjat spela fotboll på fritiden.

Fofo: – Där är jag nu. Jag kommer bakom henne.

Reporter: – Var är du?

Fofo: – Jag är bakom henne ser du?

Reporter: – Är det du?

Fofo: – Nej jag kommer in där, ser du? Varje dag vi gjorde så.

Reporter: – Gjorde ni så varje dag?

Fofo: – Nästan varje dag vi gjorde så. Fast det här är bara skoj du vet. Det är inget så allvarligt. Hon är bästa läraren.

Reporter: – Men tycker du att det var okej att göra så?

Fofo: – Klart man nu man tänker efter det var inte okej men vi var små då. Vad var vi, vi var 15 år.

Reporter: – Vad tänker du om att dom stängde ner skolan?

Fofo: – Det är synd, det är bra skola. Men om du sätter 200 styckna nyimporterade flyktingar i en skola. Hur, hur ska dom klara sig? Förstår du? Dom kan inte klara sig. Sen alla får IG dom skyller på lärarna, går inte så. Eller hur? Lärarna var bra, alla lärarna var bra på Rosengårdsskolan, jag lovar.

Reporter: – Men Fofo det kan ju inte va roligt att va lärare när det är så i klassrummet, tänker jag.

Fofo: – Det kan inte va roligt men dom hade också roligt tro mig. Dom hade roligt.

Reporter: – Jag ska träffa Bodil imorgon är det något du vill att jag ska hälsa henne?

Fofo: – Jag ska följa med dig.

Reporter: – Ska du det?

Fofo: – Ja.

Reporter: – Ok.

Fofo: – Jag ska snacka med henne. Du ska se hon kommer säga något annat. Hon är mycket smart människa.

Reporter: – Vi ska träffa henne vid sextiden. Jag tänker om vi kan träffa henne först så kan du komma kanske vid sju.

Fofo: – Inga problem jag kommer bara säg till.

Sanula Azelzai: – Lyckad majsgrill.

Anmälan till Skolinspektionen 2012:

”Den sociala miljön på Rosengårdsskolan i Malmö är fullständigt katastrofartad. Väldigt många elever blir kränkta dagligen [..] de elever som går i en förberedelseklass på mellanstadiet blir värst utsatta för både fysiska och psykiska kränkningar under alla raster.”

Läraren på filmen heter Bodil Torstensson och har jobbat på Rosengårdsskolan sedan 80-talet. När högstadiet stängde fick hon också flytta och gör nu sina sista år, innan pensionen, på en annan skola.

Reporter: – Vad tänker du om det här beslutet att lägga ner högstadiet på Rosengårdsskolan?

Bodil Torstensson: – Jag tycker, alltså jag tycker det är ett svek. Jag tycker det är ett misslyckande, jag tycker det är skamligt rent ut sagt. Alltså jag är förbannad rent ut sagt. Jag är förbannad. Därför att jag tycker det är... man, man gör inte så. Det är ett politiskt misslyckande och dom kan inte klara av det på något sätt och då gör man så här, en desperat åtgärd. Man pratar mycket om att man ska ha blandskolor istället ja visst men varför kom man inte på det för åtminstone 10, 20 år sedan? När problemen, segregationen har ju varit i så länge jag, sen jag kom till Malmö i alla fall. Jag kom till Malmö -69 och det var segregerat redan då.

Reporter: – Hur skulle du beskriva problemen på Rosengårdsskolan?

Bodil Torstensson: – Det handlar inte om skolan, alltså, det är hela området. Alltså problemet är inte Rosengårdsskolan som sådant, det är hela området. Det är ett segregerat område. Det är ett klassamhälle. Det handlar: klass är plats. Vissa områden så att säga är bättre andra är sämre, vissa områden duger andra duger inte. Det har ju alltid varit så sedan Rosengård byggdes…

Vi sitter där i köket och snart kommer jag visa filmen för Bodil. Jag har ingen aning om hur hon kommer att reagera och känner att jag i förväg borde ha berättat om videoklippet.

Bodil Torstensson: – Ja det är den ja, ta bort den.

Reporter: – Du vill inte se den?

Bodil Torstensson: – Ja den har jag sett ja. Den har jag sett. Ja.

Reporter: – Vill du att jag ska stänga av den?

Bodil Torstensson: – Ja tack.

Bodil vill inte prata om det som syns på filmen, men Fofo minns hon mycket väl, trots att det har gått sex år sedan han gick ur nian. Hon har inget emot att han kommer och hälsar på.

Bodil Torstensson: – Nä, det kan nog dröja det här.

Reporter: – Ni lärare, ni kände, du kän... ni känner inte att ni liksom varit för slappa eller nåt mot eleverna?

Bodil Torstensson: – Att vi var slappa? Aldrig i livet att jag tar det på mig. Det är ju inte våra biologiska barn heller så det beror ju på väldigt mycket annat, på samhället, föräldrarna, jag menar alla får dra sitt strå till stacken. Men man kan inte skylla på oss.

Bodil Torstensson: – Nu kommer Fofo. Nu ska vi se här om han kan masa sig uppför trapporna. Får du snabba dig. Hallå så. Hejsan.

Fofo: - Hur är det?

Bodil Torstensson: – Jo det är bra, har blivit intervjuade till max här.

Aldrig förr har Bodil haft besök av en elev och Fofo har aldrig varit hemma hos en lärare. Dom slår sig ner i köket och Bodil vill veta vad Fofo tänker om videoklippet.

Bodil Torstensson: –  Ja vad känner du när du ser det då?

Fofo: - När jag ser den, det var roligt den tiden. Vi skojade alltid.

Bodil Torstensson: – Ja, ja.

Fofo: - Men folk har tagit det på allvar.

Bodil Torstensson: – Jag tror alla har tagit det på allvar. Att dom trodde det var så varenda lektion va.

Fofo: - Nä.

Bodil Torstensson: – Nä, nä, det var ett tillfälle som jag ska säga också.

Fofo: - Det var roligt när vi gjorde så på skoj och så, det var inte alls...

Bodil Torstensson: – Ni hade kul ja. Jag tror det var sista...

Fofo: - Ni hade också kul ibland...

Bodil Torstensson: – Jag hade kul ja men just den var kanske inte så kul just där va.

Fofo: - Nä.

Bodil Torstensson: – Nä, men det var väl lite sista. Jag har glömt om det var åttan eller nian, men det var sista natten med gänget eller så. Det var, det blev, och så gick det överstyr.

Fofo: - Ja...

Bodil Torstensson: – Det var lite för sen när jag kom in va så har det liksom... ja, ja.

Fofo: - Det är som det är på Rosengård, du kommer. om du bor på Ramels väg du kommer ut på gatan du är 14 -15 år polisen ska komma, du har aldrig gjort något i ditt liv du ska behöva utstå sån, sån här skit som ingen annan ska utstå. Sen du ska gå till skolan och känna en svensk polis gjorde så mot dig och du ska känna sen en svensk lärare ska lära dig. Man tänker vad fan är detta. Det har fått folk att känna sig under alla andra förstår du? Till slut när du ska avreagera dig du kommer till skolan och ser en lärare som också är svensk du...

Fofo: - Jo jo det är ju det här… får utbrott på lärarna, lärarna istället.

Bodil Torstensson: – Jo men det är lite likadant, som lärare är man ju medv, eller jag är medveten om att jag representerar det svenska samhället. Naturligt vis va. det är ju så va. Och då måste man vinna elevernas förtroende ändå...ju. Även om jag står på din sida så representerar jag det svenska samhället. Och det är både du och jag medvetna om, det är ju så va.

Fofo: - Ja, klart.

Bodil Torstensson: – Säger man så att polisen...(tonar ut)

Det börjar bli dags att lämna Malmö och Rosengård. Men jag har en fråga kvar som jag vill ställa till rektorn på Rosengårdsskolan.

Reporter: – Nu vet inte jag om du har barn men skulle du i så fall låta dom växa upp i Rosengård?

Lise Lott Nilsson: – Alltså, jag har tre barn och vi har valt att bo på landet fem mil härifrån. Så att det handlar om ens levnadsstil. Jag är född och uppvuxen på landet och trivs bra med det. Så att det handlar inte om Rosengård, det handlar. Jag skulle inte vilja, bo i en storstad till exempel. Här är väldigt goda förutsättningar för invånarna i Rosengård.

Reporter: – Vad är det som är goda förutsättningar, för dom, menar du?

Lise Lott Nilsson: – Jag tänker då att när mina barn skulle... dom har inte haft någon simhall eller någon skridskobana att utöva på varken fritiden eller på lektionstid och så. Man har varit lite mer bunden till vad som finns i byn. Här är goda förutsättningar till att kunna ha aktiviteter på fritiden och att även, under ämnet idrott och hälsa kunna utöva mer saker än vad man kan kanske i andra delar.

Reporter: – Så Rosengård är inte så dumt område som man tror?

Lise Lott Nilsson: – Nej jag tycker absolut inte det.

Ja i Rosengård finns det bra möjligheter för barn och unga, enligt Lise-Lott Nilsson. Men när jag frågar folk som faktiskt bor här så blir bilden en annan. När Kalthoums barn var små, ville hon flytta härifrån, för att dom skulle få bättre framtid.

Kalthoum Saad: – En gång, inte nu, innan tio år kanske, jag provade, eller försökte, och flytta härifrån. Två år eller fyra år bara sökte. Jag vill gå ut från Rosengård, för deras skull. Men aldrig gick, aldrig. Jag hade inte jobb innan. Jag jobbar nu, sju år kanske. Jag har fast. Innan jag läste bara, läste. Så jag kunde inte flytta härifrån.

Reporter: – Vill du flytta från Rosengård?

Noor Zadran: – ja faktiskt, med familjen.

Reporter: – Varför?

Noor Zadran: – Ja det är mer för på grund av att de små kanske inte lär sig lika mycket. Jag har ju min bror och hans söner. Min lillebror går i åttan och han är lugn men jag menar dom är inte kanske lugna eller kommer vara lugna om de fortsätter att bo här.

Reporter: – Är det så?

Noor Zadran: – Mm.

Reporter: – Men är Rosengård inget bra ställe för ungdomar att växa upp på?

Noor Zadran: – Just nu, nej.

Khaltoums barn är idag vuxna och har lagt Rosengårdsskolan bakom sig. Noor gick ur nian för tre år sen och Fofo för sex. Khaltoum, Noor och Fofo är några som i det här reportaget har vittnat om problemen på Rosengårdsskolan långt innan den blev Sveriges sämsta skola 2011.

År efter år har elever lämnat Rosengårdsskolan med underkända betyg och utan möjlighet att komma vidare till gymnasiet och ut i arbetslivet. Det lämnar mig med två frågor. Borde inte Rosengårdsskolan ha stängts för längesedan? Och håller vi på att skapa områden i Sverige där det inte går att bedriva skolverksamhet?

Reporter: – Hur ser du på framtiden för Rosengårdsskolan nu?

Lise-Lott Nilsson: – Jättepositivt. Jag har en stor framtidstro på F till 6. Att vi ska komma tillrätta med, med måluppfyllelsen även för dom yngre eleverna.

Reporter: – Vad tycker du nu då om att dom här eleverna på Rosengårdsskolan får flytta till andra skolor?

Kalthoum Saad: – Ja, det är bäst. Och jag önskar Insha’Allah dom stänger hela Rosengårdsskolan. Inte bara högstadiet.