Den 12 september 2006 ställer sig Mahmoud Reza Beirani på Norrbro i Stockholm. I handen håller han en yxa och runt hans hals hänger en snara. Han hotar att ta sitt liv.
Polisen spärrar av området och tillkallar förhandlare. Förbipasserande upplever situationen som hotfull, men ingen människa kommer till skada. Beirani berättar senare att han gör det för att bli sedd.
– Hela dagen skrek jag att “Här är jag. Jag existerar. Jag finns. Ni kan inte hålla på i så många år och säga nej du finns inte. Jag finns. Här är jag.”
Sent på kvällen ger han upp och körs till Säters rättspsykiatriska klinik. Men historien tar sin början långt tidigare – i mars 1987, när Beirani anländer till Sverige från Iran.
Döms i narkotikahärva
Han kommer utan pass eller id-handlingar, uppger sitt rätta namn och berättar att han söker asyl. Samma år beviljas han permanent uppehållstillstånd, lär sig svenska på SFI och utbildar sig till svarvare.
Men Beirani börjar missbruka droger. 1993 åtalas han med tio andra i en narkotikahärva där han erkänner att han använt och sålt rökheroin. Han döms till sju och ett halvt års fängelse – och utvisning på livstid.
I oktober 1998 släpps han villkorligt och flygs med två tjänstemän från Kriminalvårdens transporttjänst till Iran. Han berättar att han ser fram emot att komma hem.
– Jag hade ett öppet leende när vi skulle till Iran. Jag skojade med två myndighetspersoner ända ner till Iran. Jag ville åka hem och jag ville leva resten av mitt liv därnere, säger Beirani.
Polisen: Förstörde hela ärendet
Men det blir inte så. Beirani, som fortfarande helt saknar id-handlingar, blir tillsagd att ensam gå av planet. Det slutar med att han eskorteras tillbaka av iranska gränsvakter.
– De tog helt enkelt tag i nacken på mig och drog mig till planet, kastade in mig och sa “skicka iväg”, säger Beirani.
Uppdrag granskning träffar den före detta chefen för utlänningsroteln i Norrköping, Tore Persson, som är starkt kritisk till hur utvisningen sköttes.
– Jag anser att det egentligen är just det beslutet de tog ombord i planet, att sitta kvar där och inte följa med in och förhandla, som har förstört hela ärendet, säger Tore Persson.
De två tjänstemännen som eskorterade Beirani har avböjt att bli intervjuade av Uppdrag granskning.
I flera år arbetar Tore Persson med att få Beirani utvisad. Han försöker få Irans ambassad att bekräfta identiteten och ordna nödvändiga resehandlingar, men ambassaden kräver hela tiden ny information för att göra det.
Under tiden sitter Beirani inlåst i förvar. Efter åtta månader släpps han fri, men får under två år bara vistas i kommunerna Vadstena och Motala. Strax före sin pension ger Tore Persson upp och ställer sig bakom en nådeansökan från Beirani.
– Han hade ju inget tillstånd att vara i landet, ändå var han tvungen att vara i landet. Han hade inga möjligheter att ta sig härifrån och inga möjligheter att få arbete eller någonting.
“Det berörde mig väldigt starkt”
Regeringen avslår Tore Perssons begäran. Åren går och Beiranis psykiska hälsa försämras, han går ner i vikt och äter lugnande tabletter. Efter att ha försökt ta sitt liv tillbringar han en tid på en psykiatrisk klinik.
Den tidigare kyrkoherden i Vadstena, Torbjörn Ahlund, engagerar sig i fallet:
– Han fick inga papper, han fick inte jobba och ändå var han tvungen att vara kvar, för det gick inte att skicka tillbaka honom. Det berörde mig väldigt starkt.
Det har nu gått 22 år sedan den misslyckade utvisningen av Mahmoud Reza Beirani. Han håller med om att det var han själv som försatte sig i situationen då han begick sitt brott.
– Jag visste inte att det skulle bli som det blev. Om jag gissat det, då skulle man rättat till alla misstag. Det är som man säger, det är lätt att vara efterklok, säger han själv.
Från att tidigare ha medverkat till utvisningen är Beirani är inte längre välvilligt inställd till att åka hem. Han säger att han inte har någon anknytning till Iran och bara har ett fåtal avlägsna släktingar kvar. Han är orolig för vad som kan hända om myndigheterna, i ett land där grovt narkotikabrott kan straffas med döden och tortyr av fångar förekommer, får veta att han en gång sålt heroin i Sverige.
En “ganska positiv” prognos
I dag lever han inneboende hos sin vän Karolina i Motala. Varje månad besöker han socialtjänsten som betalar ut ekonomiskt bistånd då Beirani, enligt dem, uppfyller kraven för att ha rätt till försörjningsstöd.
Sänder inte det dubbla signaler att en del av samhället har bestämt att han ska utvisas härifrån?
– Det kan jag förstå att man tycker och det är så som det ser ut just nu med regelverket. Det vi har att förhålla oss till är rätten till försörjning, säger Lilane Egnell.
Svenska myndigheter har sedan 1998 försökt fastställa Beiranis identitet med hjälp av Irans ambassad, utan framgång. Men gränspolisen som ansvarar för utvisningen säger att man har en “ganska positiv prognos” och tror att den ska gå att genomföra.
Är det vanligt att det tar så här lång tid som 22 år?
– Jag skulle säga att det inte är vanligt. Normalt sett så verkställer vi personer redan vid dagen för deras frigivande, säger Ulrika Johansson, chef vid gränspolisen i Region Öst.
Efter att Uppdrag granskning intervjuat Irans ambassad i Sverige har de meddelat att de nu fastställt Beiranis identitet. Se intervjun och läs mer om Irans inställning till utvisningar här.