Debatten om apatiska asylsökande barn tog ny fart efter tidskriften Filters avslöjande om två unga vuxna, som uppger att deras föräldrar tvingade dem att spela sjuka när de var barn.

”Min chans att prata ut”

En av dem är Anahit Arakelyan. I dag är hon 20 år, arbetar som personlig assistent och pluggar på en folkhögskola, där hon försöker ta igen för all skola hon missat.

Hon berättar att hon fortfarande har psykiska men efter en barndom hon själv beskriver som präglad av hot och misshandel.

– Det här är min chans att äntligen få prata ut, att få säga som det är och att kunna liksom förändra det här också, säger hon.

Familjen kom till Sverige som asylsökande 2004 men fick inte uppehållstillstånd och hotades av utvisning. Samtidigt insjuknade en våg asylsökande barn i uppgivenhetssyndrom, vissa av dem fick uppehållstillstånd.

Intensiv vårdkontakt

Under hösten 2009 larmar en skolkurator om att hon inte har varit i skolan sedan höstlovet. BUP och mobila asylteamet i Stockholm (MasT) kopplas in. Den 23 november börjar Anahit Arakelyans utredning om uppgivenhetssyndrom, på barn- och ungdomspsykiatrin i en kommun i Stockholmsområdet. I journalanteckningarna står att läsa att hon blir mer och mer inåtvänd, äter mycket lite och bara vill vara ensam på sitt rum.

De efterföljande månaderna präglas av otaliga hem- och vårdbesök.

– Så kom de till mig, vägde mig och mätte mig, försökte prata med mig, kollade puls, blodtryck. Jag kommer ihåg att varje gång jag gjorde det så slog mitt hjärta jättehårt. Det kändes verkligen som att hjärtat skulle hoppa ut. Det var hela tiden den där skräcken att... Är det här dagen när jag blir avslöjad.

Ett halvår senare händer något.

I maj ser skolkuratorn plötsligt henne ute med familjen. Hon verkar glad. Pappan konfronteras av MasT i ett extrainkallat möte, men nekar. Han säger att han inte förstår varför någon skulle säga så, att de måste ha sett fel.

Börjar prata och leka

Men efter det tillfrisknar Anahit snabbt. Några veckor senare pysslar hon med pärlor och gör armband under ett besök hos barn- och ungdomspsykiatrin.

I journalanteckningen från 2010-06-22 skriver en anställd:

”När jag frågade hur det kom sig att hon bestämde sig för att kliva upp ur sängen och börja vara ute och leka och även börja prata så sa hon ’pappa sa att jag skulle gå upp från sängen’”.

Misstanke om barnmisshandel genom förfalskning av symptom måste genast anmälas av vårdpersonal som arbetar med barn, och brottsanmälan ska övervägas.

Så vad gjorde egentligen vården? Hade de kunnat göra mer?

Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm säger – trots SVT:s fullmakt från Anahit Arakelyan – att man inte kan kommentera enskilda patientärenden. Men i mejl skriver biträdande verksamhetschef att man inte har vidtagit några särskilda åtgärder och inte planerar några med anledning av Anahits avslöjande.

Däremot har de en pågående diskussion om hur de ska kunna förhindra att barn tvingas simulera sjukdom, och att de anmäler misstankar om att barn far illa.

”De åtgärder som är aktuella är att fortsätta utveckla vården för barn med uppgivenhetssyndrom, genom den kliniska erfarenheten, den forskning som publiceras och genom att följa de råd och vägledningar som kommer från Socialstyrelsen.”

Ser framåt

Att Anahits sanning nu är ute hoppas hon kan påverka debatten om barn med uppgivenhetssyndrom. I framtiden vill hon gärna arbeta med att hjälpa barn som på olika sätt är utsatta.

– Det enda jag vill göra nu är att bearbeta det här och hjälpa andra, visa att de inte är ensamma. Jag finns och jag kommer alltid ha min dörr öppen, det är vad jag vill göra.

SVT Nyheter har utan framgång sökt Anahits pappa för att ge honom möjlighet att kommentera publiceringen.