Hösten 2004 skrevs ett nytt kapitel i svensk politisk nutidshistoria. Den borgerliga alliansen bildades hemma hos dåvarande centerledaren Maud Olofsson i Högfors.

”Det bästa vi har är varandra” stod det i sirlig skrift på vägbonaden över kökssoffan där de borgerliga partiledarna försökte klämma ihop sig. Sedan gick de ut i skogen för att plantera fyra trädplantor, som skulle symbolisera den framväxande alliansen.

Men det här har sedan länge fallit i glömska. Och det är kanske tur, med tanke på de hårda ord och uttryck som just nu utslungas mellan de borgerliga partiledarna.

Ifrågasatte sällan varann

Att visa samhörighet och aldrig tala illa om varandra var länge ett vinnande koncept för Alliansen. De fyra partiledarna ifrågasatte ytterst sällan varandras ståndpunkter.

Under framgångsåren var alliansledarna noga med att alltid visa upp en leende och glad front när de framträdde offentligt. Det var tänkt att skapa en tydlig kontrast till ett delvis knackigt samarbete mellan de rödgröna partierna.

Gladast vinner, brukade alliansledarna säga, även om en del kampanjmöten ibland blev lite väl genanta i sin påklistrade uppsluppenhet.

Badtunnor och korvgrillning

Många minns också medierapporteringen kring Maud Olofssons badtunna.

Här, spekulerade medierna, skulle de fyra partiledarna bada tillsammans. Alliansen gjorde inget för att rätta detta trots att de i själva verket aldrig badade tillsammans, men spekulationerna och rubrikerna passade väl in i Alliansens mediestrategi. Det skapade en bild av Alliansen som en väl sammansvetsad politisk enhet där partiledarna dessutom trivdes i varandras sällskap.

Ett annat exempel på detta var när Annie Lööf för några år sedan bjöd hem sina allianskollegor till barndomshemmet i Maramö. Där grillade de korv tillsammans och log i kapp inför TV-kamerorna.

Korvglöden har slocknat helt

Men allt det här tillhör nu historien. Tonen mellan partiledarna är idag betydligt hårdare. Badtunnornas tid är förbi och någon mer korvgrillning i Maramö lär det inte bli. Glöden har inte bara falnat, den verkar helt ha slocknat.

Den senaste tiden har sprickan mellan Allianspartierna i regeringsfrågan blivit allt djupare. Motsättningarna har hårdnat påtagligt. Misstänksamhet och misstro präglar nu relationen mellan partierna.

Anklagelserna haglar mellan partierna. Centerpartiet och Liberalerna angriper Moderaterna och Kristdemokraterna för att splittra Alliansen genom att gå fram i riksdagen med en regering där bara två av Allianspartierna är med. Kristerssons regeringsalternativ avfärdas som ett ”luftslott” eller en ”liten konservativ högerregering”.

Omvänt anklagas Centerpartiet och Liberalerna av sina forna alliansvänner för att ”slå blå dunster” i ögonen på sina väljare och för att stoppa en borgerlig regering.

Räkna med kritikstorm

Allt detta innebär att Alliansen just nu upplever sin värsta kris sedan bildandet 2004. Och den krisen kommer att fördjupas ytterligare när Centerpartiet och Liberalerna nu har tryckt på de röda knapparna och tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet stoppar Kristerssons planer på att bli statsminister.

Klarar Alliansen denna påfrestning?

Hela affärsidén med Alliansen var ju att skapa en enhet för att kunna ta regeringsmakten. Den enheten är man inte längre. Allianspartierna gör i dag helt olika bedömningar av vilken regering man vill ingå i, och därmed också vilken politik man kan föra.

Medan Moderaterna och Kristdemokraterna gläntar på dörren till Sverigedemokraterna, säger Centerpartiet och Liberalerna blankt nej till att i någon situation ta aktivt stöd av SD.

Synen på Sverigedemokraterna skär som en kniv genom Alliansen. Som partierna uttalat sig, och fortsätter att uttala sig, finns ingen väg tillbaka. I alla fall inte under denna regeringsbildning.

Ingen vill bli Alliansens baneman

Hittills har Alliansledarna dock inte velat dödförklara Alliansen.

Ingen av dem vill gå till historien som Alliansens baneman eller banekvinna. Så även om det ser ut som att Alliansen efter 14 år nu är på väg att dra sin sista suck är frågan om någon av partiledarna är beredda att rycka av plåstret.

Och även om Alliansen nu faller sönder kan den kanske lappas ihop igen under mer gynnsamma omständigheter. Och på det lokala planet lever och frodas Allianssamarbetet i många kommuner.

Men det är en klen tröst för Ulf Kristersson när en majoritet av riksdagen förpassar hans statsministerplaner ”ända in i kaklet”.