De senaste åren har den politiska osäkerheten varit stor kring flera av riksdagens budgetbeslut.
Direkt efter valet 2014 fälldes statsminister Stefan Löfvens första budget när Sverigedemokraterna röstade för alliansens budgetmotion. Efter en regeringskris lyckades Löfven visserligen skaffa sig fortsatt manöverutrymme, men tvingades trots det regera landet utifrån de politiska motståndarnas ekonomiska politik.
Under hela mandatperioden hängde hotet över honom att alliansens politik skulle röstas igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Endast tack vare Centerpartiets och Liberalernas ovilja att fälla regeringen lyckades han få igenom sin politik.
Valet 2018 skapade så ett totalt politiskt dödläge. Regeringens budget på hösten röstades återigen ner, denna gång på grund av att SD valde att stödja den gemensamma M/KD-budgeten. Återigen tvingades alltså Löfven regera landet utifrån andra partiers ekonomiska politik.
Läget förändrat
Men nu är läget ett annat. Regeringen är visserligen en minoritetsregering, men i och med samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna, saknas förutsättningar för oppositionen i riksdagen att fälla budgeten.
För att lyckas med detta måste hela oppositionen enas bakom ett gemensamt motförslag och det är förstås helt orealistiskt i och med att de borgerliga partierna har splittrats.
Som läget är nu måste Vänsterpartiet komma överens med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Knappast troligt.
Stefan Löfvens maktspel i regeringsfrågan bär alltså frukt när riksdagen nu ska behandla budgeten. Genom samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna behöver han inte oroa sig för att budgeten riskerar att falla.
Ingen samarbetsvilja
Sanningen är dessutom att det inte ens finns någon vilja att komma överens bland oppositionspartierna.
Att Vänsterpartiet skulle kunna göra upp med oppositionspartierna på högerkanten är så osannolikt att alla partier i stället nu satsar allt på att profilera sin egen politik. Ingen funderar över vilka förslag som möjligen skulle kunna samla en majoritet i riksdagen. Nu handlar allt i stället om att visa väljarna vad partiet egentligen står för.
V på grönbete
Tydligast är detta för Vänsterpartiet, som efter flera års samarbete med regeringen, nu för första gången släppts ut på grönbete. Deras budgetmotion framstår som en enda lång önskelista där de dessutom har samlat alla skattehöjningar de kan komma på.
Helt isolerade på vänsterkanten i svensk politik kan man dock redan nu dra slutsatsen att inte ett enda av deras förslag kommer att gå igenom.
Partiprofilering
Oppositionspartierna på högerkanten utgör visserligen ett större samlat alternativ, men inte heller de kan skapa någon majoritet bakom sina förslag. Också här är därför fokus helt och hållet inriktat på partiprofilering.
Visst, de här partierna har på ett övergripande plan en något så när gemensam inriktning i skattepolitiken. Men i höstens mest symbolladdade skattefråga, värnskatten, är de ändå djupt splittrade. Moderaterna säger ja till regeringens förslag att slopa värnskatten, medan både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna säger nej. Inte heller i denna fråga finns alltså en enad front.
Det enda område där oppositionen faktiskt är något så när överens är frågan om mer pengar till kommunerna. Larmrapporterna om det ekonomiska läget i många kommuner har duggat tätt den senaste tiden och är uppenbart något partierna tagit till sig.
Alla oppositionspartier kräver att statsbidragen till kommunerna ska höjas mer än vad regeringen föreslagit. Partierna landar dock på olika nivåer. Oenigheten om helheten innebär också att det saknas förutsättningar att komma överens här. Riksdagspartierna kan inte rycka ut en enskild del ur budgeten, till exempel höjda anslag till kommunerna, utan måste komma överens om helheten.
Störst likheter mellan M- och SD-budgeterna
Det nya politiska läget skapar dock en del intressanta kopplingar över partigränserna. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill till exempel höja a-kassan och garantipensionen. Vänsterpartiet tycker också, liksom SD och KD, att värnskatten ska vara kvar.
Störst likheter finns dock mellan Moderaternas och Sverigedemokraternas budgetmotioner. Båda partierna vill till exempel sänka bensinskatten, minska biståndet och spara på migrationspolitiken.
Men något konservativt block kommer inte att manifesteras i höstens budgetbeslut. De olika partierna lär rösta på sina egna budgetmotioner och när dessa faller kommer de med all sannolikhet att lägga ner sina röster.
Det innebär att Stefan Löfven och hans finansminister kan vara lugna. Den här gången finns inga tecken på något annat än att regeringens budget kommer att ta sig igenom riksdagen.