När statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer höll presskonferens på tisdagskvällen var de märkbart påverkade av allvaret i det som skett. Precis som alla andra har de svårt att greppa det som inträffat.
Det blodigaste dådet i Sverige i modern tid. Eller som statsministern uttryckte det vid tisdagskvällens presskonferens: Den värsta masskjutningen i Sveriges historia.
Att försöka förstå det makabra som skett är närmast omöjligt. Ännu en gräns har passerats i ett samhälle som de senaste åren plågats av skjutningar och sprängningar. Våldsdåd som skapat otrygghet och oro, men som i någon mening nu förbleknar.
När oskyldiga massakreras på en skola är det ännu en dimension i våldets bottenlösa och meningslösa ondska.
Den senaste månaden har varit nattsvart. Rekordmånga sprängningar som ytterligare har riktat strålkastarljuset mot den organiserade brottslighet som växt fram under framför allt det senaste decenniet. Ett uppmärksammat mord på den åtalade koranbrännaren Salwan Momika, där statsministern öppet talat om att främmande makt kan ligga bakom.
Och bara några dagar senare den värsta masskjutningen någonsin i Sverige.
”Internationell uppmärksamhet”
Dådet har fått stor internationell uppmärksamhet, och kommer ytterligare att förändra bilden av Sverige utomlands. Men dådet i Örebro kommer också att förändra Sverige. Våldet har plötsligt kommit ännu närmare. Oron och otryggheten kommer att växa sig starkare.
Vi känner ännu inte till mördarens motiv och det kommer säkert att påverka debatten framöver. Men oavsett motiv kommer händelsen i sig att innebära krav på skärpt säkerhet vid skolor och offentliga institutioner. Tröskeln kommer att sänkas ytterligare för nya åtgärder som ska förhindra att det som skett händer igen.
Statens mest grundläggande och centrala uppgift är att värna medborgarnas trygghet och säkerhet. Här befinner sig Sverige nu i en djup kris.
Det sätter press på politikerna, och i synnerhet på regeringen. Den nuvarande regeringen genomför under denna mandatperiod vad man själv kallar ett paradigmskifte i brottsbekämpningen. Det handlar om strängare straff, mer av avlyssning, mer av kameraövervakning och en rad andra åtgärder, allt för att få stopp på den grova brottsligheten.
Men om detta är inte räcker, vad kan politikerna då göra för att bryta våldsspiralen?