Under torsdagen, under rättegångens andra dag, hördes den åtalade kvinnan själv för första gången. SVT rapporterarde direkt från dagens förhandlingar i rättssalen.
Rättegång mot IS-kvinna
Åklagaren ber den åtalade beskriva sin reaktion när hon förstod att hon är i Syrien:
- Först blev jag chockad, sedan blev jag irriterad, ledsen och arg. Jag började ifrågasätta. Men han var så kall, han svarade inte. Det var som att prata med en vägg.
- Jag blir inte arg och skriker men han fick verkligen igång mig. Jag smällde i dörrar, kastade grejer. Jag var jättearg. När jag ville skilja mig ville han inte skiljas.
Varför behövde du skilja dig för att lämna Syrien, du är vid gränsen till Turkiet?
- Han ville inte.
Att han inte vill skiljas, är det skälet till att du inte vill ta dig därifrån?
- Jag vet inte hur man tar sig därifrån. Jag visste inte var vi var någonstans.
Men du hade kontakt med utomstående senare?
- Ja.
Kunde du inte kontakta någon då och säga att du behövde hjälp?
- Då hade jag en liten bebis och jag hade jag förlorat min man. Barnen var jätteledsna. Pojkarna ville inte lyssna på mig. Jag tänkte inte. Tanken att åka med de små flickorna och lämna mina söner gick inte. Jag hade aldrig kunnat leva med mig själv.
Du övervägde inte att sätta dina små barn i säkerhet?
- Åker jag med de små kommer jag bli anklagad för att att överge de större barnen.
Den åtalade säger att hon inte visste var staden hon skulle flytta till låg.
- Jag gick inte in på Google så mycket då.
Visste du att det var krig i Syrien?
- Ja, man såg det ju på nyheterna. Och i Egypten var det många syrier som hade flytt.
Men du kontrollerar aldrig att den här staden ligger nära gränsen till Syrien?
- Nej.
Du säger att ni har haft en god dialog, att han har kunnat hjälpa dig med barn. Men här säger han att han är i Turkiet, sedan tar han dig till Syrien. Varför tror du att han inte berättar det?
- Han visste att jag inte tycker om våld. Och att jag hatade Syrien, jag var där när jag var liten. Det var inget krig då men jag tyckte inte om miljön. Jag vet inte varför han inte sa det.
Du säger att du blev lurad till Syrien?
- Ja. Ungefär som han lurade mig med sin ålder.
När det här händer ska du fylla 40 år, och ni har känt varandra i nästan 20 år. Jag tänker att du borde känna honom ganska väl?
- Ja men han var mer ärlig efter lögnen om åldern.
Har du någon uppfattning om varför han lurar dig?
- Nej, säkert för att jag inte skulle acceptera det.
Du är gravid och har flera barn med dig. Varför vill han utsätta dig för en sådan risk och lura dig?
- Jag vet inte.
Hur ser din kontakt med din son ut? Han är 14 år då.
- Han ringde två-tre gånger. Det var inte långa samtal. Han lät glad. Han sa inget som skulle väcka min misstanke.
Men utifrån vad jag uppfattat har han inte bott någon annanstans än med dig?
- Nej.
Så är det här första gången han är ifrån dig så länge? Och då pratar ni bara med varandra två-tre gånger under fyra månader?
- Nej, jag tänkte inte så mycket. Han hade ingen telefon då.
