Du kan också läsa chatten via Fråga doktorn i Duo-appen. Appen kan du ladda ner gratis där appar finns.
Se Fråga doktorn om döden på SVT Play.
Chatta om döden
Barbro • När min pappa dog i canser , i dödsögonblicket ropade han väldigt högt och fäktade med armarna,han fick då ytterligare morfin och dog,hade han ont?dog han av för stor mängd morfin?
Hej Barbro, Tack för din fråga. Det är ovanligt att en dos morfin är dödande. Jag tycker att det är viktigt att ifall någon viar tecken på oro, som att de ropar eller fäktar med armarna, att man då behandlar den smärtan eller oron. Med tex. morfin.
Nu stänger chatten, TACK för era frågor och för att ni delar med er. 💛
Tack också till Jakob & Bertil som varit med oss ikväll!
HÄR hittar du en lista med exempel på vilket stöd som finns att få när livet känns extra jobbigt.
Bertil Hansson • Hej
Har precis kollat programmet om döden.
Jag är 90 år med olika cancer och hjärtsjukdommar
I ett program saknar jag info om den oro och ångest som man har när man är så här dålig.
Hälsningar
Bertil Hansson
Hej Bertil, Tack för din fråga som jag upplever som mycket modig. Jag tror att många i din livssituation känner samma sak och jag tror inte att vi blir mindre rädda med åren. Kanske tvärtom? Och det är viktigt att sätta ord på det och kanske precisera vad det är man är rädd för?
Anja C. Hill • När min mamma dog var hennes ansikte helt förvriden. Detta hände i Finland 1998. Har undrat så mycket varför hon såg ut så... typ "dödsskrinet" ?.
I övrigt är jag inte själv rädd för själva dödsögonblicket men är däremot rädd för vad som sker EFTER döden. Jag
g förstår att ni inte kan svara på detta, men hur går era tankar? Är det att jämställa tiden före födseln?
Med vänlig hälsning /Anja
Hej Anja, Jag vet precis lika lite som du vad som händer efter döden. Men precis som du skrriver finns det många som är rädda för döden, andra för att vara döda. Själv är jag bara rädd för döden, inte för vad som kommer sedan, men det är som sagt en rent personlig fråga.
Inger • Min sambo sen 42 år har avlidit. Jag önskar att jordfästningen ska äga rum med bara mina två barn och mig själv, ett av mina barn tror att det är fel, att jag kommer att ångra detta, att det blir lättare om vi är fler. Jag känner att det är mitt beslut. Är jag egoistisk?
Hej Inger, Alla sörjer på sitt eget sätt och det finns inga rätt eller fel. Jag har upplevt att personalen på begravningsbyråerna är väldigt kunniga och också vana vid en situation som är ovan för de flesta av oss. Kanske kan de vara till hjälp?
Justin • Jag tänker ofta på HUR jag ska dö
- genom sjukdom, av hög ålder (min mor är 98 och frisk), genom olycka, eller genom våld.
Känner viss ångest när jag tänker på att det troligtvis blir av sjukdom...
Hej Justin, Förtår din oro. I Sverige dör nästan alla till följd av sjukdom, färre än 5% dör till följd av olyckor, våld etc. Men bara för att det är till följd av sjukdom betyder inte att det behöver bli en dålig död.
Pricken • Min man vill planera och förbereda allt om arvet efter oss, men jag känner inte likadant. Jag lever ju nu och när jag är död kan jag inte påverka.
Det blir som en enda lång förberedelsetid inför att vi ska dö. Tycker det är jobbigt…
Jag respekterar din känsla. Men det kan också ses som en kärlekshandling att du i möjligaste mån redan när du är klar och redig meddelar hur du ser på fördelningen av tillgångar efter din död. Erfarenhetsmässigt det bästa sättet att undvika att barn och närstående råkar i luven på varandra.
Maya • Jag är idag 85 år och har sedan många år tillbaka ett s k Livstestamente. Min son har också en kopia på detta. Kort, jag önskar att ingen uppehållande behandling ska göras, utan enbart åtgärder så att jag inte har smärta. Respekteras detta av sjukvården?
Det låter utmärkt att du skrivit ner dina tankar och att din son vet om det. Beslutet ligger hos ansvarig läkare men när patientens egna åsikter kommer fram får det ett stort inflytande över bedömningen. Livstestamenten har dock i Sverige ingen juridisk bindande funktion
Ids. Jag vill tacka för det viktiga ämnet idag. Har varit gift i över 60 år och varje gång jag t • börjar prata om döden, får jag svaret . Det tar vi en annan gång. Vad ska jag göra.
En del personer vill aldrig prata om svåra saker. Har aldrig gjort och kommer inte göra det heller. Det du kan göra är att påpeka hur viktigt det skulle vara för dig själv att få lyfta vissa frågor. Men det låter som du försökt. Mer kan du inte göra.