Mats Löfvings tragiska bortgång stämmer till eftertanke. Diskussionen om mediernas roll startade genast och är rimlig. Men utgångspunkten för mediediskussionen anser jag är given: Mediegranskningen om eventuellt jäv kopplat till Löfving, Staaf och Thornberg, chefer i Polismyndighetens högsta ledning, är självklar i ett demokratiskt land. Har övertramp skett i rapporteringen ska Medieombudsmannen eller Granskningsnämnden fälla. Jag välkomnar granskningen och är trygg i hur vi på SVT Nyheter valt att publicera.
SVT Nyheter fortsätter nu granska den härva som högsta polisledningen satt sin myndighet i. Vår publik har rätt att få veta vad som egentligen hänt. Hur har utredningen tillsatts? Varför beställdes den av Thornberg själv? Varför inte av Justitiedepartementet? Varför presenterades den på det sätt som gjordes?
Men de som bär ansvaret väljer tystnad. Experter inom arbetsrätt och juridik ifrågasätter i kraftfulla ordalag hur polisen valde att presentera utredaren Runar Vikstens utredning. Här finns ytterligare frågor. Vilket ansvar har Polisens HR-avdelning när personalärenden utreds och presenteras? Hur påverkar detta agerande medarbetares känsla av trygghet på jobbet? Varför plockades Vikstens utredning plötsligt ner från polisens hemsida på söndagskvällen, med en mycket knapphändig förklaring dagen därpå? Och varför publicerades den ens digitalt, åtkomlig genom en knapptryckning, med de många känsliga personliga uppgifter som fanns däri? Uppgifter som etablerade medier varit återhållsamma med – av respekt för den personliga integriteten?
Polisen är en av Sveriges viktigaste myndigheter. De har våldsmonopol och medborgarnas förtroende är avgörande för tilliten till samhället i stort. Då måste ansvariga chefer i den högsta polisledningen vara beredda att svara. Allt annat är ovärdigt det ämbete de uppbär.