Dödligheten i nästan alla åldrar sjunker år från år. Så är det generellt i Sverige, EU och OECD. Men i Sverige är det en åldersgrupp som skiljer ut sig, och det är unga vuxna mellan 15 och 29 år.

Den här åldersgruppen följde länge med i den goda utvecklingen. Men runt år 1995 händer något. Medan dödligheten fortsatte att sjunka för alla andra stannade den här gruppen av.

Dödligheten för unga vuxna i Sverige i dag är på ungefär samma nivå som för tjugo år sedan.

Försämrade framtidsmöjligheter

Sven Bremberg är läkare och forskare vid Folkhälsoinstitutet. Han säger att dödligheten är en indikator på levnadsvillkoren i stort.

– Min tolkning är att det är försämrade framtidsmöjligheter för utsatta ungdomar som yttrar sig i den här stagnerade dödlighetsutvecklingen. En växelverkan mellan framtidsutsikter, att klara utbildningssystemen, att få jobb och psykisk ohälsa, säger Sven Bremberg.

Det finns ännu en tydlig utveckling. 1995 var dödligheten för unga vuxna i Sverige klart lägst i Europa. Sedan dess har de flesta länders ungdomar fått sjunkande dödlighetstal – men inte i Sverige.

Det innebär att Sverige har högre dödlighetstal bland ungdomar än till exempel i Danmark, Tyskland, Holland, Italien och Spanien.

– Svenska ungdomar klarar inte skolan särskilt bra, säger Sven Bremberg. Det är färre som högskoleutbildas än i de nordiska länderna. Och det är stora grupper som inte klarar gymnasiet. Att i dagens kunskapssamhälle inte ha klarat gymnasiet innebär små chanser att komma in i ett jobb och få en vuxen tillvaro.

Fler unga förtidspensioneras

Det är känt sedan tidigare att den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar. Det leder bland annat till det som SVT berättat om tidigare – att fler och fler ungdomar förtidspensioneras.

Två andra forskare, nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog, har tagit reda på vad utslagningen av unga kostar samhället.

Om de unga inte får jobb eller kan behålla sin hälsa, kommer kostnaden för samhället, enligt dessa beräkningar, att bli 10-15 miljoner per individ. Det är följden av att de inte kan arbeta, att de behöver försörjas och att de ofta utvecklar följdproblematik i form av missbruk eller psykisk ohälsa. Men Ingvar Nilsson menar att det värsta inte är kostnaderna:

– Det värsta är att det i väldigt många fall är fullständigt onödigt. För många av de här ungdomsgrupperna finns det lösningar. Inget ADHD-barn skulle behöva växa upp utan att få adekvat stöd, inget dyslexibarn skulle behöva sluta skolan utan att ha fått hjälp. Det finns lösningar, de är billiga och effektiva, men vi använder dem alltför sällan.