Många moderater hade säkerligen förhoppningar inför debatten. Dels att den nye partiledaren Ulf Kristersson skulle göra bra ifrån sig, dels att partiets politik skulle hamna i centrum. Det gick okej för Kristersson, men det blev Jimmie Åkesson som placerades i fokus av debatten.
Gång på gång angreps Åkesson av de andra partiledarna. I miljöfrågan av statsminister Stefan Löfven, för att Åkesson inte begrep att industriföretagen vinner på tuffa miljökrav. I vårdfrågan av Ebba Busch Thor för att Åkesson inte kan hålla ordning på sin riksdagsgrupp och under trygghetsdebatten av Jonas Sjöstedt för att gruppledaren i SD pekat ut en person som illegal invandrare trots att personen hade uppehållstillstånd.
Angreppen var tuffa och Åkesson hade svårt att hantera dem. Samtidigt är det en klar fördel att få mycket tid i en partiledardebatt. I jämförelse hade Ulf Kristersson betydligt svårare att ta sig in i andra debattfrågor än dem där han tilldelades ordet.
Större möjligheter att angripa SD
Som läget är just nu ger det större möjligheter att angripa SD än M för de andra partierna. Potentialen att locka väljare är större och blottorna vidare i SD. Partiledningen har kritiserats hårt den senaste tiden för bland annat misstankar om sexuella övergrepp inom riksdagsgruppen och att dessa inte ska ha tagits på allvar.
I debatten om jobb och välfärd så lyckades däremot Ulf Kristersson föra fram partiets politik. Där duellerade han med statsminister Stefan Löfven. Bådas sätt att argumentera liknade retoriken från valrörelsen 2006. Ulf Kristersson målade upp en bild av barn som aldrig får se sina föräldrar gå till jobbet. Som är i ett utanförskap som måste brytas. Stefan Löfven å sin sida talade om att de skattesänkningar som de borgerliga vill genomföra hotar välfärden. I stället är det parterna på arbetsmarknaden som ska lösa problemet och utbildning är en nyckelåtgärd.
Fridolin avbröt
En något överladdad Gustav Fridolin ville även han ta stor plats i debatten. Han avbröt liberalernas Björklund gång på gång under jobbdebatten och till sist tillrättavisades Fridolin av programledarna. Efteråt förklarade sig Fridolin med att han blev förbannad. Knappast ett hållbart argument för att avbryta den som har ordet. Björklund som normalt är en slugger i partiledardebatter framstod som klassens ljus.
Statsminister Stefan Löfven kom med åtminstone ett nytt argument. Han hävdade att Allianspartiernas politik kan leda till sänkt lön för var femte löntagare i Sverige. Orsaken är förslaget om att lagstifta om sänkta ingångslöner för inträdesjobb. Det riskerar att få följdeffekter på hela lönebildningen hävdade Löfven. Han hänvisade efter debatten till amerikansk forskning, men det hela tillbakavisades bestämt av allianspartierna. Det är den här typen av debattfrågor som både Socialdemokraterna och Moderaterna vill ha. Med en tydlig vänster-/högerskala. Där kan de tryggt måla upp varandra som ärkefiender.
Lööf om lagspelare
Annie Lööf visade självförtroende i debatten och inte minst inför den. Hon talade då om Ulf Kristersson. Hon tyckte att debatten skulle bli spännande eftersom ”han är en ny spelare i laget”, inte en ny ledare för Alliansen. En försiktig men viktig kommentar av Lööf. Under debatten talade hon även utifrån ett samlat Alliansperspektiv. Till exempel under trygghetsdebatten där hon argumenterade för att hon tillsammans med de andra allianspartierna är beredda att skärpa straffen.
Samtidigt fanns det under debatten tecken på att de borgerliga partierna inte alltid var överens. Det gällde frågan om medlemskap i nazistiska organisationer bör förbjudas. Där valde KD:s Ebba Busch Thor förbudslinjen medan L:s Jan Björklund ansåg att en demokrati måste kunna hantera åsiktsfrihet även när det gäller den typen av organisationer.