Elin var bara tretton år när hon fick en diagnos för ätstörningar. Hon vårdades inom öppenvården för anorexia, samtidigt som hon började skära sig. Självskadebeteendet blev allt mer destruktivt. Till sist fruktade läkarna för hennes liv. Enligt lagen för psykisk tvångsvård blev hon inlagd på en sluten avdelning inom barn- och ungdomspsykiatrin.
– Jag fick diagnosen depression, som ledde till ett självskadande beteende. I fem månader var jag inlagd på en sluten vårdavdelning, säger Elin till SVT.
Läkarna bestämde
Inne på tvångsvården för barn och unga övergick ansvaret från hennes föräldrar till hennes läkare. Då spelade det ingen roll vad hon själv tyckte utan det var läkarna som bestämde allt.
– Jag fick inte låsa dörrar, jag fick inte gå ut. Jag fick inte göra någonting själv. Till och med på toaletten fanns det personal som bevakade mig. Själv var jag bara arg hela tiden över att personal satte gränser och för att jag inte hade möjlighet att bestämma och göra det jag ville, vilket ju var att ta livet av mig, säger Elin.
Elin beskriver hur hon fick panikattacker och att personal försökte lugna henne, men när det inte gick spändes hon fast i en bältessäng. Det kunde hända en eller två gånger om dagen. I bältessängen fick hon ligga i flera timmar. Än i dag är det bara ett mörker kring hur hon hamnade i bältessängen. Inte heller minns hon hur tankarna gick i huvudet när hon låg där.
– Det jag kommer ihåg är då personal låste upp bältesremmarna. Men också att jag efteråt fick möjlighet att prata om det som hänt, säger Elin.
”De räddade mitt liv”
Hon beskriver att livet inne på den slutna avdelningen var en tid som gick ut på att räkna kalorier och ligga i bältessäng. Ibland hade hon kontakt med andra intagna men för det mesta var hon för sig själv.
– Jag mådde otroligt dåligt. Fast de på tvångsvården räddade mitt liv och utan dom hade jag varit död, säger Elin med allvarlig röst.
Även om Elin tycker att bältning är den sista åtgärden som ska göras mot barn inom tvångsvården upplever hon att det ibland kan vara nödvändigt. Det hon däremot vänder sig emot är personal som inte vill lyssna eller anser att de inte behöver lyssna.
– Värst var det när personalen pratade över mitt huvud. Då tänkte jag att mer maktlös än så här kan man inte vara. Det kändes ensamt, säger Elin.
Men även om vägen tillbaka till ett liv utan tvångsvård kommit en lång bit på väg och Elin mår bättre så är det svårt att svara exakt på vad som gjort henne starkare.
– Jag tror att jag har haft många bra människor omkring mig. Men kanske ändå mest att jag själv har velat bli frisk, säger Elin.