Sverige har varit militärt alliansfritt sedan Napoleonkrigens slut i början av 1800-talet. Alliansfriheten och neutralitetspolitiken har under denna långa tid blivit en viktig del av Sveriges historia och kollektiva medvetande.
Länge var också alliansfriheten och neutralitetspolitiken självklar för de flesta svenska politiker. Sverige förklarade sig neutralt såväl under första som andra världskriget, med undantag för finska vinterkriget där Sverige tog ställning för Finland.
Bred enighet
Flera västeuropeiska länder var neutrala vid andra världskrigets utbrott, men valde på grund av krigserfarenheterna att gå med i försvarsalliansen Nato när den bildades 1949, bland annat Danmark och Norge.
I Sverige ansåg många att neutralitetspolitiken ha hållit landet utanför det förödande världskriget. Kritiker menade att det snarare var svensk undfallenhet mot Hitler.
Oavsett vad fanns i Sverige en bred enighet att fortsätta med neutralitetspolitiken efter andra världskriget. Den backades upp av ett starkt försvar. Under kalla kriget uppgick de svenska försvarsuppgifterna stundtals till över fyra procent av BNP. Sverige hade en stark flotta, ett av världens största flygvapen och en armé som kunde mobilisera 800 000 soldater.
Men även under neutralitetspolitikens glansdagar under kalla kriget kunde den svenska neutraliteten ifrågasättas. Hemliga samarbeten på en rad olika försvarsområden med USA utvecklades. Krigsplaneringen utgick från att USA skulle ingripa om Sverige angreps av Sovjet.
Utåt sades dock ingenting om detta. I stället talade politikerna fortsatt om den svenska neutraliteten. Först efter kalla krigets slut och Berlinmurens fall öppnades arkiven och den verkliga bilden kom fram.
Ökade utgifter
De svenska militärutgifterna ökade kraftigt under andra världskriget och låg sedan kvar på höga nivåer under kalla kriget. Från 1960-talet började militärutgifterna minska som andel av BNP. Den stora nedrustningen skedde efter kalla krigets slut, i början av 2000-talet. Först socialdemokratiska och sedan borgerliga regeringar lade ner stora delar av det svenska försvaret. Det ansågs inte längre behövas för att försvara landet. I stället skulle militären ägna sig åt internationella uppdrag.
År 2015 var de samlade svenska militärutgifterna 0,9 procent av BNP. Nedskärningarna av försvaret och diskussionen svensk försvarsförmåga har blivit en viktig beståndsdel i de senaste årens debatt om ett svenskt Nato-medlemskap.
I dag är försvarsutgifterna uppe i 1,3 procent och det finns en bred majoritet i riksdagen som vill att de ska öka till 2 procent av BNP. Det är också Natos krav för nya medlemmar.
Slutet av en epok
Skulle Sverige välja att gå med i Nato är det en epok för svensk utrikes- och säkerhetspolitik som går i graven.
Redan vid EU-inträdet 1995 skrotades visserligen neutralitetspolitiken, men alliansfriheten har överlevt längre än så. Samtidigt har de militära samarbetena med både Nato, USA och Storbritannien byggts ut de senaste åren.
Så sent som i höstens regeringsförklaring förklarade den nyvalde statsministern Magdalena Andersson att alliansfriheten skulle bestå och att Sverige även fortsättningsvis ska stå utanför Nato.
Men nu hörs nya tongångar och mycket talar för att Sverige är på väg in i Nato. Det skulle innebära ett historiskt skifte i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.