För två år sedan kom Brottsförebyggande rådet med en rapport om beredskapen i landet för att ta emot avhoppare som vill lämna den kriminella miljön. Det konstaterades att hjälpen till avhoppare utanför storstäderna måste bli bättre och att kriminalvården måste vara mer aktiv.
Dessutom kritiserades Socialtjänsten, enligt rapporten en central myndighet för avhopparverksamheten, på grund av för långa handläggningstider och brister i både långsiktighet och kunskap om målgruppen.
”Under tiden avhopparna väntar riskerar de att tappa motivation”, står det i rapporten.
Huddinge och Borlänge goda exempel
Peter Svensson, utvecklingsansvarig för Fryshusets avhopparverksamhet Passus, har flera exempel på fall där motiverade gängavhoppare tappat motivationen för att de inte får rätt stöd från sina hemkommuner.
– Det ser jätteolika ut. Vi har skräckexempel i exempelvis Stockholm. De särskilt utsatta områdena är otroligt dåliga på att jobba med det. Vi har flera pågående ärenden och vi ser att vi tappar individer år efter år, säger han.
Det finns även goda exempel, som Huddinge och Borlänge, där socialtjänsterna har kunskap och en vilja att hjälpa avhoppare att bryta den kriminella livsstilen, enligt Peter Svensson.
Fryshuset jobbar för tillfället med tio avhoppare som kommuner från hela landet betalar 3 000 kronor om dagen för. Då ingår terapi, dagligt stöd från behandlingspersonal och hjälp att ordna arbete och bostad.
Ett 70-tal personer i gängmiljön fått hjälp senaste fem åren och de flesta har lyckats hoppa av, enligt Peter Svensson.
Inga krav på kommunerna
SVT Nyheter tidigare rapporterat om om en av dem – Rene Lobos. Han fick först avslag i sin hemkommun men kunde till slut få hjälp av Fryshuset efter att han flyttat till Huddinge. I dag hjälper han andra att lämna gänglivet.
Greta Berg, expert på brottsförebyggande frågor på medlemsorganisationen Sveriges kommuner och landsting, säger att kommunerna inte är skyldiga att ha avhopparverksamhet.
– Vi har en lagstiftning som inte pekar ut att kommunerna ska jobba specifikt med avhoppare. Det finns inget sådant krav. Man gör en individuell bedömning i socialtjänsten och det är det som gör att det blir olika, säger hon.
Christer Nilsson, chef för utredningsenheten på Nationella operativa avdelningen, Noa, är ansvarig för polisens avhopparverksamhet. Polisen samverkar med socialtjänsterna och kan bistå i arbetet med olika stödinsatser som initiala samtal, hot- och riskbedömningar samt punktinsatser i form av exempelvis skydd. Nilsson anser att det finns ”utvecklingspotential” hos kommunerna när det gäller att arbeta med frågan.
– En del satsar resurser, andra satsar betydligt mindre, säger han och pekar bland annat på att avhopparverksamheten skulle gynnas om kommunerna samverkar mer med både varandra och med polisen för att hjälpa avhoppare att flytta långt från sin hemmiljö.
Moderaternas talesperson i rättspolitiska frågor, Tomas Tobé. anser att det behövs en nationell lösning.
– Vi behöver etablera ett nationellt exit-program där vi försöker få människor att lämna de här miljöerna. I grunden hotar det här tryggheten i Sverige, säger han.