– Rent generellt kan man säga att det oftast handlar om någon form av psykisk ohälsa, där ibland självmordstankar ingår. Det händer också emellanåt att det sker i samband med, eller efter en separation. Ibland är det ren psykisk ohälsa vilket vi sett flera exempel på de senaste åren med både manliga och kvinnliga gärningsmän som dödat sina barn och sedan begått självmord, säger han.

– Det är väldigt sällan det handlar om ilska riktat mot barnet.

Trots att det många gånger finns signaler utåt mot familjemedlemmar och bekanta, kan det vara svårt att föreställa sig att det kan ske, enligt honom:

– De allra flesta med psykisk ohälsa dödar naturligtvis aldrig sina barn, oavsett hur dåligt de mår.

Minskat kraftigt

Dödligt våld mot barn generellt i Sverige har minskat kraftigt, från att i början av 1990-talet ha legat på tio–tolv fall per år till dagens i snitt cirka fyra fall per år. När det sker är det i nio av tio fall en förälder som är gärningsman, visar statistiken. Undantagen är fall där barn dödats av till exempel kriminellas sprängningar, eller av bekanta.

I ungefär hälften av fallen är pappan förövaren, och i hälften mamman. När pappan är förövare handlar det ofta om äldre barn, och i samband med separation.

Bättre bedömningar

Att det dödliga våldet mot barn nästan halverats under de senaste åren kan bero på att socialtjänst, förskola och skola blivit bättre på att göra bedömningar, tror Mikael Rying.

– Vi ligger väldigt lågt vad gäller antal sådana här fall jämfört med till exempel USA. Vi har ett starkt skyddsnät kring barn i Sverige – först har vi mödravården, sedan barnavården, förskola, skola och gymnasiet. Hela vägen till myndig ålder finns det vuxna utanför hemmet som ser barnet.