År 2008 antog Alliansregeringen en övergripande nollvision mot självmord och den innehöll nio strategier som staten skulle anta. Sedan dess har cirka fem miljoner kronor per år avsatts för att förhindra självmord.

Varje år tar cirka 1.500 människor sitt liv. 2008, när nollvisionen antogs, tog 1.467 personer sitt liv. Den senaste siffran från 2015 visar att 1.542 personer tog sitt liv. Sett till befolkningsmängden innebär det att statistiken i princip har stått helt stilla. Statistiken kommer från Karolinska Institutets nationella centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.

LÄS MER: Specialisterna: De här är vanligaste fördomarna om självmord

Saknas analys

Jan Beskow, professor emeritus i suicidforskning vid Göteborgs universitet, är kritisk till att så lite har hänt inom självmordsnollvisionen. 

– I jämförelse med satsningar som skedde tidigt inom nollvisionen för döda i trafiken har inte mycket hänt. I trafiken gjorde man inledningsvis en mycket ambitiös analys och utvärdering om vilka faktorer som ledde till att folk körde ihjäl sig, säger han och fortsätter: 

– Inom suicidområdet har detta fortfarande inte skett.

”Inga kommentarer”

SVT har sökt Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) men han har inte möjlighet att kommentera i nuläget.

Punkterna i propositionen som regeringen antog handlade bland annat om minskad alkoholkonsumtion, minskad tillgänglighet för medel och metoder för självmord samt medicinska, psykologiska och psykosociala insatser.

LÄS MER: Läs alla nio punkter i propositionen här

2015 fick Folkhälsomyndigheten uppdraget att samordna arbetet med suicidprevention på nationell nivå. De fick 5 miljoner kronor per år för att genomföra detta.

– De pengarna räckte bara till personal och ingen forskning, säger Jan Beskow.

Dessa pengar utökades i december 2016 och regeringen tillsatte då 35 miljoner kronor, varav 15 miljoner går till organisationer i civilsamhället.

– Det är jättebra men det är fortfarande alldeles för lite. Trafikverket gör till exempel av med över 100 miljoner kronor varje år, säger han och hänvisar till deras nollvision.

”Han upplevde att ingen lyssnade på honom”

Elisabeth Lindströms son David var 28 år gammal när han tog sitt liv. Då hade han mått dåligt i flera år och gått från att vara ett glatt och busigt barn till en tystlåten och inbunden tonåring. En dag när Elisabeth kom hem från jobbet hade David lämnat ett meddelande på köksbordet.

”Morsan, jag behöver pengar till klippning. Ps. Jag är homosexuell. Berätta inte för någon.”

– Han hade jättesvårt att hantera det, säger Elisabeth.

För fem år sedan, när David var 28 år, tog han sitt liv. Då hade han försökt ta sitt liv flera gånger tidigare och sökt hjälp flera gånger.

– Han upplevde att ingen lyssnade på honom. Det var bara förvaring.

Ett sätt att bearbeta vad som har hänt är att berätta för andra om David.

– Jag gör det för att det ska kunna bli en förändring i samhället och för att andra ska få veta att de inte är ensamma och att det måste hända något. Det får inte fortsätta vara så här.

Krävs pengar och systemtänk

För att självmordsstatistiken ska minska krävs det enligt Jan Beskow mycket mer pengar och ett bättre systemtänk.

– Det finns faktiskt mycket inspiration att hämta från trafikforskningen och flera teorier som går att utveckla och användas.

Att tala om självmord har länge varit tabubelagt och har i många fall tystats ner.

LÄS MER: Anne Lundberg och Sofia Helin gör serie om självmord

– Lyckligtvis har vi börjat kunna prata om det mer nu – vi ruckar på ett tabu. Men att göra det utan att utveckla en modern suicidprevention är både cyniskt och oetiskt. Det är bråttom nu, någonting måste hända, säger Jan Beskow.

Han förklarar närmare:

– Det finns en smittsamhet kring självmord, exponerar man det i media säger forskning att fler kan göra samma sak. Det funkar precis som vid skolskjutningar och mordbrädnder. Trots det måste vi prata mycket mer om det, självmord och självmordsprevention måste synas ur alla perspektiv.