– Nu ska jag bara landa och bli människa igen, och bli den jag var innan jag åkte iväg, sade Niclas Hammarström när han tillsammans med kollegan Magnus Falkehed mötte pressen.

Det var två ganska utmärglade men lättade svenskar som kom ut genom dörrarna på Arlanda. De berättade om tiden som varit, och Hammarström bad om att de efter presskonferensen ska få tid att bearbeta det som hänt tillsammans med sina familjer.

– Det har varit allt från misshandel, till skottskador och skenavrättningar. Det har varit massa hemska upplevelser.

De två kollegorna berättar om hur de till slut blev avtrubbade av att ha en pistol mot huvudet.

– Varje vecka satte de en pistol eller en kalasjnikov mot huvudet och sade att de skulle skjuta en, säger Niclas Hammarström.

– Ena stunden var det ”ni ska snart hem”, andra stunden var det ”nu ska vi skjuta er”. Så gick det fram och tillbaka hela tiden, säger Magnus Falkehed.

Höll värmen tillsammans

För att överleva stöttade vännerna varandra. De tvättade varandras kläder och kom med uppmuntrande ord. För att hålla värmen på den kalla madrassen höll de om varandra under nätterna som gick. Det viktigaste var att hålla hygienen och portionera ut maten så att den skulle räcka.

– Vi åt allt som ställdes fram, oavsett hur illa det smakade, säger Niclas Hammarström.

Kontakten med Sverige har varit begränsad. De fick vid ett tillfälle en telefon då kidnapparna bad dem be om hjälp på engelska. Där emellan försökte de lämna små meddelanden till familjen hemma.

– Jag vet att vi vid ett par tillfällen hörde en stabil röst på svenska som sa att vi jobbar på högvarv på att få er loss. Det levde vi på i en vecka, när vi insåg att det fanns proffsiga människor som tog hand om det här, säger Magnus Falkehed.

Försökte hålla huvudet högt

Hammarström beskriver sina förövare som beväpnade män som ”älskade att tala om sina skalper” och säger att de var soldater vid fronten som krigade ofta. De har ingen uppfattning om vilken grupp kidnapparna tillhör eller exakt var de hölls fångna, men Magnus Falkehed tror att de åkte omkring 40 minuter söder om Yabrud till det första huset. Därefter fraktades de kortare sträckor till andra platser.

Relationen till kidnapparna hängde på att ha huvudet högt genom att hålla sig fräsch och sträcka fram handen till alla de mötte, berättar de två journalisterna.

– Att vara människor helt enkelt. Det var inte alltid lätt, men man fick visa dem att ”vi är inga potatissäckar eller djur”. Vi är människor och kräver respekt.

För att visa vakterna att de var kristna bad de ofta, och gjorde klart att julen var en viktig högtid. De berättar att den tiden var extra jobbig, men att de fick en överraskning under helgen i form av en stor fruktskål och omelett. Dessutom hade smusslat undan en ljusstump som de tände för familjerna där hemma.

Flyktförsöket ledde till kontakt

Flyktförsöket som de två journalisterna tidigare berättat om ledde till att Niclas Hammarström sköts i benet och att de båda misshandlades av kidnapparna. Men Magnus Falkehed säger att det också fanns en ljus sida av det hela.

– Dagen efter fick vi upp den första kontakten med Sverige, de tyckte kanske att det började bli jobbigt.

De vet inte varför de till slut släpptes, eller hur mycket prislappen låg på. Kidnapparna gav ingen förvarning, utan ryckte plötsligt upp Niclas Hammarström en natt. Han säger att han då inte visste om han skulle dö eller leva.

Falkehed berättar hur en av vakterna visade tecken på att kollegan skulle dödas, men att en annan visade tecken för flygplan. Att vännen fördes bort gav honom hopp, trots att han inte visste vem av de två vakterna som hade rätt.

– Jag fick intala mig att det var någon form av tvåstegsraket, att nästa tur skulle bli min. Jag fick bita ihop.

Tre dagar senare släpptes även Magnus Falkehed från den mörka källaren och kunde återförenas med kollegan. Det var först då Niclas Hammarström, som suttit gömd på ett hotell i Beirut, kunde kontakta sin familj.

– Det var för att Magnus inte var fri än, det kunde förstöra mycket om det kom ut innan.

”Vägspärren dök upp”

Niclas Hammarström och Magnus Falkehed hade bara hunnit arbeta i sex dagar innan reportageresan i Syrien tog en dramatisk vändning. Kidnapparna slog till när de var på väg ut ur landet och förde bort de två journalisterna. På frågan om de ångrar något svarar Niclas Hammarström:

– Vi tyckte att vi hade ett bra säkerhetstänk när vi åkte iväg, men tyvärr dök det upp en säkerhetsspärr som inte fanns där innan.

Magnus Falkehed tackade under pressträffen Rikspolisstyrelsen, UD och andra tjänstemän för det arbete de utfört för att få honom och Niclas Hammarström fria.

– De har vår avgrundsdjupa tacksamhet.

Om framtiden säger han:

– Visst, det här är världens roligaste jobb. Men jag kommer kanske inte utsätta familjen på ett bra tag för det de har fått genomleva nu.