– Jag blev jätteglad och sprang efter mobilen för att ringa och berätta för min familj när brevet från Migrationsverket kom. Jag försökte ringa direkt för att lugna dem och underlätta för dem, men fick inte tag i dem just då, berättar Ahmad.

Ahmad har inte träffat sina föräldrar och tre syskon på ungefär ett och ett halvt år och han är ständigt orolig för vad som ska hända dem i krigets Syrien. Kontakten blir sporadisk eftersom det inte alltid finns mottagning i Syrien och längtan och väntan är inte så lätt för Ahmad att hantera.

Nu sitter de på tåget på väg mot Malmö och Ahmad får tag på familjen i Syrien för att berätta att de är på väg. Ahmads ansiktsdrag skiftar snabbt  och han blir ledsen när han pratar med sin pappa, men försöker hålla masken och låta oberörd.

– Vi är på väg till vår första intervju, tack och lov. Allt är bra. Jag ringer er när jag är hemma igen, säger Ahmad, medan en tår trillar nedför kinden. När han lägger på sträcker han sig efter en servett och snyter sig ljudligt och skakar på huvudet, som att han tänker att det är typiskt att han inte kan låta bli att bli rörd när han pratar om och med sin familj.

Flydde från Syrien

Ahmad och hans farbror flydde från Syrien via bland annat Turkiet, Makedonien, Serbien, Ungern och Grekland och hela familjens öde hänger nu på om Ahmad får stanna i Sverige och sedan ansöka om familjeåterförening eller inte.

Minnen från flykten väcks till liv när de återigen sitter tillsammans på ett tåg. Farbror pekar mot hatthyllan och beskriver hur barn och ungdomar sov uppe på hyllorna på det överfulla och ålderdomliga tåget. De vuxna sov i gångarna, men han själv och Ahmad hittade bara en sovplats mellan dörrarna i övergången mellan två vagnar:

– Jag vakade hela natten eftersom jag var orolig för att Ahmad skulle fastna med en fot mellan golvplattorna som rörde sig upp och ned.

Svåra frågor

Väl framme på Migrationsverket i Malmö väntar en lång dag. Ahmad, hans farbror, Ahmads gode man och en tolk följer med handläggaren in i ett mötesrum, där de får veta vad som ska hända under dagen.

De ska intervjuas var och en för sig, så efter den inledande informationen, lämnar Ahmads farbror mötesrummet och Ahmad svarar ensam på frågor under nästan två timmar.

Hur tyckte du att det var där inne på mötet?

– Det var svåra frågor och så; ”Hur vet du i vilken månad du är född? Vem har talat om det för dig? Var firade du din första födelsedag? Vem talade om för dig att du fyllde år”.

Väntade du dig såna frågor?

– Nej, frågorna överraskade mig. Det var helt omöjligt för mig att veta att jag skulle få sådana frågor.

Och så blev du ledsen därinne under mötet?

– Ja. De påminde mig om mina syskon och så. Jag orkade inte med det. Jag försökte behärska mig.

Oviss väntan

Ahmads farbror vankade av och an i väntsalen medan Ahmad intervjuades och var orolig för Ahmad:

– Jag ville vara hos honom. Det kändes som om hans blick bad mig att stanna. Min egen intervju brydde jag mig inte så mycket om, det var okej, det var standardfrågor.

Nu stundar en oviss väntan igen, den här gången på Migrationsverkets utredning och beslut.

I morgon fattar Riksdagen beslut om förslaget om nya tillfälliga regler för asylsökande i Sverige. För dem som sökt asyl efter den 24 november förra året blir huvudregeln tillfälliga uppehållstillstånd och begränsade möjligheter till familjeåterförening.

Hur det kommer att gå för Ahmad och hans farbror vet vi inte, men eftersom de sökte asyl redan i juni förra året kommer deras asylärenden att åtminstone delvis bedömas efter de gamla reglerna.

Väntat i ett år

Men de har kommit en bit på väg nu i sin asylprocess och både Ahmad och hans farbror är trötta men nöjda. De sitter mest tysta på vägen tillbaka mot tågstationen i Malmö. Ahmads blick ut genom fönstret är långt borta.

– Det är ett stort steg ändå, jämfört med hur det var tidigare, säger farbror Mohamad. Jag har väntat på den här stunden i ett helt år. Jag är tacksam.

Han lägger armen om Ahmad och säger:

– Det är över nu.