Mohamed Mustafa som barn, foto taget 1991. Foto: Privat

Friidrottsstjärnan kallades för apa

Uppdaterad
Publicerad

Han lämnade Somalia på gränsen till inbördeskrig och mötte ett främmande Sverige med kallt klimat. EM-medaljören och långdistanslöparen Mustafa ”Musse” Mohamed berättar om när han var #nyisverige och tampades med elaka somalierskämt och svåra sje-ljud.

Mitt första möte med Sverige var som att slungas in i en ny värld! Detta möte skedde i december 1990. Jag hade då lämnat mitt hemland Somalia medan inbördeskriget höll på att bryta ut.

I och med detta hade jag också lämnat det liv och den värld jag kände till. De dammiga vägarna, de svarta avgaserna, den livfulla marknaden, den solmogna mangon som jag älskade, andra smaker och lukter, kompisarna och släktingarna, det somaliska språket, böneutropen, de varma dagarna och de kolsvarta nätterna.

#nyisverige

Chockades av kylan  

Jag var 11 år och visste inte mycket om omvärlden. Landet Sverige som jag, min storebror och min mamma var på väg till visste jag ingenting om. Eller jo, jag visste att det var kallt för det hade mamma berättat.

På Landvetter flygplats fick vi ett varmt välkomnande av min mammas nya man och hans familj. Det som mötte oss utanför flygplatsen var desto kallare. Det var minusgrader och snö! Trots att jag hade fått på mig extra kläder som vår nya familj hade tagit med sig till oss så blev det en chock när kylan slog emot mitt nakna ansikte.

Jag hade som sagt fått höra av min mor att det är kallt i Sverige, men vad som är kallt är ju relativt. Är man van vid 35 graders värme så kan 15 grader upplevas som kallt.

Kallar snö för baraf

Det här var något annat! Snö hade jag aldrig sett. Inte ens på tv eller bild. Baraf är somaliska ordet för is.

Numera använder jag det ordet även när det gäller snö. Men när jag var i Somalia så hade det bara en betydelse för mig och det var just is.

Att då få det förklarat att det kommer baraf ner från himlen var mer än vad min hjärna kunde ta in. Vissa saker måste man uppleva för att förstå helt enkelt.

Saknade andra landsmän

En inte lika chockartad, men nästan lika påtaglig omställning var språket. Jag hörde svenska, detta främmande språk på gården, på fotbollsplanen, i mataffären, ja i stort sett överallt. 

Det enda språket som jag kunde var somaliska. I den lilla staden Lysekil som vi hade kommit till var jag, min bror och min mamma de enda som pratade somaliska. Att ha andra landsmän att umgås med tror jag hade känts bättre. Jag hade känt mer samhörighet.

Men då tror jag inte att jag hade lärt mig lärt mig svenska eller kommit in i det svenska samhället lika snabbt. Att inte kunna förstå eller göra sig förstådd fick mig att bli blygare än vad jag egentligen var.

Vänner genom fotbollen

Trots språksvårigheten kunde jag ändå vara med barnen i grannskapet. Vi lekte ibland, men mest spelade vi fotboll. Jag hade spelat fotboll i Somalia, och det var något som jag tyckte om.

Jag hade inte spelat i någon förening, eller på en fotbollsplan eller med skor för den delen. Men det spelade ingen större roll. Såg jag andra barn lira fotboll så kunde jag inte hålla mig borta.

Blygheten blev allt som oftast bortknuffad av min fotbollsglädje. Snart gick jag med i fotbollsklubben Slättens IK där jag fick nya vänner.

Choklad svårt svenskt ord

I skolan lärde jag mig svenska för nybörjare tillsammans med barn från Chile och Vietnam. Detta pågick från januari till juni. Svenska är inget lätt språk och svårast tycker jag var att lära mig sje-ljuden.

Ord som sked, sjuk, choklad, jargong, skjorta, genre, shorts, schampo stavas alla olika trots att sje-ljudet låter samma. För min del kunde de alla ha stavats med ch. Att veta om det ska vara o eller å, eller en eller ett var heller inte så lätt.

Det mesta av svenskan lärde jag mig i skolan, men det var bland vänner som jag praktiserade den bäst. Min styvfar kunde inte somaliska så det blev naturligt att vi pratade så mycket svenska som möjligt i hemmet, vilket förstås bidrog till att jag lärde mig svenska snabbt.

Lärarna hade annan auktoritet

Redan efter sommarlovet fick jag börja i 6:an. Alltså i en vanlig klass med elever som var födda i Sverige. Då hade jag varit i Sverige i endast 8 månader!  Min skola i Sverige skilde sig ganska mycket från den jag gick i Somalia.

I mitt hemland hade läraren mycket mer auktoritet. Det var ofta väldigt högljutt och stökigt i klassrummet tills läraren kom in. Då satte sig alla eleverna blixtsnabbt på sina platser och det blev knäpptyst.

Hade man inte gjort sin läxa eller pratade utan tillåtelse kunde man bli straffad av läraren i form av slag med pinne på fingrarna. Jag hade respekt, men också rädsla för mina lärare i Somalia. Gällande rasterna så var länderna rätt så lika.  Alla gick ut på skolgården och lekte och för min del blev det mycket fotboll.

Blev kallad för apa

Det var mycket som var nytt och annorlunda för mig i mitt nya land, men också jag var ny och annorlunda för många svenskar. Av vissa kunde jag ses som något exotiskt. De ville känna på mitt hår och höra några ord och fraser på somaliska.

Dessa människor var bara nyfikna och roliga att göra med kände jag. Men det fanns också de som gjorde sig lustiga över min hudfärg, att jag uttalade något ord fel och att jag var från Afrika.

Jag kunde få höra att jag hade svintohår (ni vet sån där stålull som man använder för rengöring) och att jag var en apa. De försökte vara roliga på min bekostnad. Det kunde vara skämt som: vet ni hur man får in 10 somalier i baksätet på en bil? Jo man slänger in en brödsmula.

Önskar att andra vågat säga ifrån

De personerna var förstås inte så roliga att träffa på. Det var ett fåtal personer som retades med mig. Typiskt nog så var det de som inte var så bra i skolan och som ofta hade tuffa hemförhållanden.

Problemet med mobbningen försvann i 7:an. Då hade jag börjat i högstadiet, vilket innebar en ny klass och en ny skola.

Så här i efterhand hade jag önskat att stora massan som såg och hörde mobbningen vågade säga ifrån, vågade vara på min sida i stället för att vara neutrala.

Dela med dig av din berättelse

Har du egna erfarenheter av att komma till Sverige från ett annat land? Dela din berättelse genom #nyisverige. Du kan också publicera den som ett inlägg på #DinRöst på Facebook eller mejla den till dinrost@svt.se

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

#nyisverige

Mer i ämnet