Drygt 300 av fallen går inte att klara upp, enligt rapporten. Däremot bedömer han att cirka 25 av fallen går att klara upp och i ett tiotal fall har man säkrat teknisk bevisning som binder en gärningsperson till brottet – men den personen har inte hittats.

När preskriptionstiden avskaffades den 1 juli 2010 fick GW Persson i uppgift av rikspolischefen att sammanställa samtliga ouppklarade fall av dödligt våld som inte var preskriberade. Han skulle också bedöma om det var möjligt och meningsfullt att vidta fler utredningsåtgärder.

”Våldsamt uppiggad”

Leif GW Persson tar upp flera svårigheter med att sammanfatta materialet. Det var svårt att hitta ärendena eftersom det inte finns någon central registrering. Dessutom hade viktiga bevis i flera fall slängts.

-I många ärenden hade man helt enkelt gjort sig av med handlingarna för att man tyckte att de var gamla, säger Persson.

Han tar exempel på ouppklarade mord i Gävleborg på 80-talet där det enligt utredningarna skulle finnas DNA-underlag.

-Då blev jag våldsamt uppiggad och kontaktade orterna. De meddelade då att det underlaget var slängt. Tidvis har det varit en ganska vanlig praktik, säger Persson.

Kan klaras upp

I drygt 100 ärenden har den misstänkte friats av domstolen i den delen av åtalet som gäller det dödliga våldet.

-Att då börja leta efter en alternativ gärningsman är inte meningsfullt, säger Persson.

Det finns också drygt 150 ärenden där den misstänkta gärningsmännen har avlidit. I ett 40-tal fall bedöms utredningsmöjligheterna vara uttömda och ett 20-tal anses för svåra att lösa.

Omkring 25 av de 430 bör däremot kunna klaras upp, hävdar Persson.

-Ett exempel är dubbelmordet i Linköping. Man har faktiskt åtskilliga personer som återstår att kolla. Där har vi dna och då gäller det bara att hitta gubben, säger han.