De senaste tre åren och fram till årsskiftet var hon Nationell samordnare för området psykisk hälsa. Hon har arbetat med frågan på olika sätt i decennier. Nu, i samband med överlämnandet av sin slutrapport, är det en frustrerad och engagerad Kerstin Evelius vi möter.
Samhällets svar på en växande psykisk ohälsa har varit förvirrat, enligt Kerstin Evelius. Hon beskriver ett område där satsningar och projekt avlöser varandra.
– Ett projekt ger ju en känsla av initiativkraft, här ska vi lösa nåt, nu satsar vi pengar. Problemet är att det nästan aldrig är någon som följer upp projektet.
Etiska problem
Resultatet blir ett lapptäcke av insatser som inte ger någon kontinuitet. Ibland kan projekten till och med kan motverka varandra, när personal lockas från en satsning till en annan. Hon pekar också på etiska problem som följer av projektraseriet.
– Av de som lider av psykisk ohälsa får vissa ingå i ett projekt som vi vet är framgångsrikt – vissa får inte det. Det där blir ojämlikt, och oetiskt. Har du tur kan du hamna i ett projekt som vi vet är bra. Har du otur, vilket är för det mesta, så hamnar du inte i det projektet.
”Det är bråttom”
Hon är noga med att påpeka att det inte saknas politisk vilja. Problemen har uppstått oberoende av regering och trots god vilja och många satsade miljarder.
Det hon efterlyser nu är en heltäckande plan som löper över åtminstone tio år och har tydliga mål. Den psykiska ohälsan ökar, med stort lidande för de som drabbas och med snabbt stigande samhällskostnader.
– Det är bråttom – för alla barn och unga som står i kö och väntar på barn- och ungdomspsykiatri och för alla unga som inte klarar av skolan. För alla vuxna som inte kommer till vården förrän det är för sent och de blir sjukskrivna, för dem är det ju fortfarande inte bra.