SD-filmen utger sig för att berätta ”historien om Socialdemokraterna så som den aldrig har berättats förut”. SD-tidningen Samtiden presenterar det som en dokumentär. Men när historieprofessor Jens Ljunggren ser filmen är hans första reflektion att det här tydligt handlar om propaganda.

– Det är försåtligt gjort. De korsklipper och hoppar mellan Sverige och Tyskland och påstår att det är saker som går ihop. Men de ger ingen kontext, säger han.

Ger inte hela bilden

Redan 1991 kom Maria-Pia Boëthius bok ”Heder och samvete – Sverige och andra världskriget”. Sedan dess har det forskats mycket kring ämnet. Det filmen gör, konstaterar Jens Ljunggren, är att den tar material från seriös forskning och förenklar och lägger det i, stundtals, fel sammanhang.

– Den har tydligt propagandasyfte. De har inte gjort det av historiskt intresse utan för att svärta ner Socialdemokraterna, säger han.

”Var inte kontroversiellt på den tiden”

I filmen pekas Socialdemokraterna ut som närmast ensamt ansvariga för de idéer som fanns i det svenska samhället, och i då även i det socialdemokratiska partiet, under första hälften av 1900-talet.

– De här idéerna fanns. Det var inte kontroversiellt på den tiden. Det var inte bra men de här idéerna hade inte heller samma laddning som de har i dag. Sedan kan jag förstå att partiet själv inte lägger det här på sin hemsida direkt, säger Jens Ljunggren.

Filmen undviker aktivt att berätta att det här inte var något unikt för just Socialdemokraterna. Även andra partier har stått bakom de politiska beslut som lyfts fram i filmen. Det konstateras, till exempel, att det rasbiologiska institutet i Uppsala grundades under en S-ledd regering 1922. Det är sant, men filmen nämner inte att beslutet togs över blockgränserna. Både socialdemokrater, liberaler och högerpartister var med om att både lägga fram förslaget och att fatta beslutet, konstaterar Ljunggren.

Var inte socialdemokrat

På samma sätt undviker filmen att nämna att regeringen var blocköverskridande under hela andra världskriget. Och flera personer omnämns i filmen utan att det ges någon närmare förklaring om vem de är eller vilket inflytande de hade.

Utrikesminister Christian Günther, som omnämns i filmen, var inte ens socialdemokrat. Han var en icke partiansluten minister i den blocköverskridande regeringen.

Helt fel om Aftonbladet

Det tydligaste felet är däremot de återkommande hänvisningarna till Aftonbladet. Filmen, som ska handla om Socialdemokraterna, ger stort utrymme till Aftonbladets artiklar under 1940-talet. Aftonbladet var då en liberal tidning som stod Nazityskland nära. LO köpte Aftonbladet först 1956.

– Det är en jättemiss. Aftonbladet hade ingenting med Socialdemokraterna att göra innan dess, säger Jens Ljunggren.

Under 1940-talet drev LO i stället tidningen Aftontidningen, som var en direkt motkraft till nazistvänliga Aftonbladet, konstaterar Ljunggren. Den tidningen lades sedan ner i samband med att LO köpte Aftonbladet och gjorde om innehållet.