Det var den 24 februari som Hlib ruskade liv i Nikita som somnat i soffan.
– Kriget har startat, ropade han.
Nikita kände sig illa till mods. Ryssland, hans hemland, hade börjat invasionen av Ukraina. Vad skulle han säga?
– Det var inte som att jag kunde ringa någon och be dem sluta, säger han.
Blev snabbt vänner
Innan den dagen hade de knappast tänkt på att de var födda på olika sidor om gränsen. De hade ju båda ryska som modersmål och Hlib hade pluggat i Ryssland. Nu var deras länder bittra fiender.
När de kom till Sverige för att få erfarenheter av svensk ishockey kände de inte varandra men de blev snabbt vänner och kom att dela bostad i en villakällare i Saltsjöbaden. De lagade mat tillsammans och kollade ryska såpor på Youtube. De hade blivit vänner.
Nu var Hlibs mamma och syskon på flykt västerut i Ukraina. Pappan kvar i Kiev. Rapporterna hemifrån var inte upplyftande. Många av husen hemma på gatan hade raserats i beskjutningen.
– Jag kunde inte fatta att det verkligen hände, säger Hlib.
Men, fortsätter han, när jag var ledsen och bara låg på sängen brukade Nikita komma och försöka muntra upp mig. Skämta eller föreslå att vi skulle göra något.
Även Nikita har känt av krigets konsekvenser – även om han understryker att det är på en helt annan nivå. Som att hans betalkort plötsligt slutade fungera och att han får konstiga blickar när han säger att han kommer från Ryssland.
Samlat in pengar
Eftersom de inte längre kan ta emot pengar från sina familjer har Nacka hockey samlat in pengar för att de åtminstone ska ha till mat och hyra.
När Aktuellt träffar killarna är det sista kvällen för Nikita. Hans tid i Sverige är slut och det är dags att återvända till Rostov vid Don.Hlib har sökt asyl och hoppas att åtminstone hans mamma och syskon kan ta sig till Sverige. Kommer det att kunna fortsätta vara vänner?
- Det hoppas jag säger Hlib. Nikita nickar