I ett vanligt villaområde med trähus, på en lummig gata i Skara i Västergötland ligger Solsidan. Behandlingshemmet, som med sina alternativa metoder har hamnat mitt i debatten om barn med uppgivenhetssyndrom.

”Hjärtat slog men...”

Solsidans behandlingsmetoder har skildrats i en bok från 2016, där man beskriver behandlingen av 30 barn med uppgivenhetssyndrom, som vårdades på hemmet mellan 2005 och 2014.

Enhetschefen Majlinda Bunjaku var där när första barnet kom, och säger att de vid den tidpunkten inte alls visste hur det skulle göra.

– Det här var oerhört kraftfullt och påtagligt, att se en levande individ i en position av ett liggande lik. Hjärtat slog men det var ett lik jag såg framför mig, och skulle locka tillbaka till livet, och tala om att ”du har ett värde”, ”du ska vara en del av oss ,du ska fortsätta leva”, säger hon.

Helt olika metoder

Socialstyrelsen beskriver i sin vägledning till personal inom socialtjänst och hälso- och sjukvård tillståndet uppgivenhetssyndrom som en reaktion på trauma och svår stress, där föräldrarna inte har kunnat ge sitt barn tillräckligt med hopp och trygghet.

Den vanliga behandlingsmetoden, som använts i Sverige under de senaste drygt tio åren, är att barnen vårdas hemma av föräldrarna, med stöd av hemsjukvård och psykiatri.

Solsidan däremot, har utvecklat en metod som de beskriver som en ”intensiv miljöterapi”, en slags vardagsträning.

Barnens dagar schemaläggs från morgon till kväll. De lyfts upp och sitter med vid frukosten, även fast de inte äter. Personal håller barnets hand när man vispar sockerkaka och schemalagda samtal förs, även om man inte får svar.

Skiljer barn från föräldrar

De ansvariga berättar att det kunde ta lång tid för barnen att bli friska. Månader innan första reaktionen kom, och flera månaders tuff träning av de mest basala innan barnet till slut fick lämna Solsidan.

– Att kunna skriva ut en person efter en lång, lång tid och se att personen går, kan äta själv, vinka och säga ”tack för tiden här”. Det är en känsla som troligtvis gör att man orkar jobba med det dag in och dag ut, säger Majlinda Bunjaku.

En viktig del i behandlingsmetoden går ut på att separera barn från föräldrar, och behandla barnen som om de vore friska. I ett försök att lyfta dem från deras svåra situation hemma och ur asylprocessen.

I perioder innebar det att föräldrarna inte fick besöka barnen, ibland under flera månader.

– Det är kontroversiellt, för mamma och pappa är alltid mamma pappa, men det är viktigt att frigöra oro som eventuellt kan finnas hos föräldrarna, säger Katarina Ahlqvist, vd för Gryning vård som driver Solsidan.

”Vill granska resultaten”

Karl Sallin är barnläkare och forskare vid Karolinska institutet. Han har gjort studier om just uppgivenhetssyndrom bland asylsökande och har börjat forska på Solsidans metoder och resultat.

Han säger att deras metod verkar mer effektiv än sedvanlig behandling, som ofta innebär väldigt långa behandlingstider, enligt Sallin utan någon egentlig förbättring av barnens tillstånd.

– Den är i alla fall inte särskilt snabb. Det tar väldigt långt för patienterna att tillfriskna och det verkar vara nödvändigt med ett uppehållstillstånd när man använder den behandlingsmetoden. Vad Solsidan har gjort är att de verkar ha botat 30 barn, som de påstår själva, på ganska kort tid utan uppehållstillstånd, säger han.

Men Karl Sallins forskningsresultat kan dröja. Än har han inte fått ut de journaler han behöver.

– Jag försöker ha en förutsättningslös ingång i detta, och jag vill granska resultaten för att se om de är så bra som de påstår. Och är de det så är det förstås utmärkt, då måste vi ju använda den behandlingsmetoden.