I SVT:s arkiv finns många stillbilder som visar hur tv-teknik och tv-produktion sett ut genom åren. I dag går det att sända live världen över och att spela in rörliga bilder och ljud och skicka hem dem till redaktionen med hjälp av en surfplatta och en mobiltelefon.

Som på bilden nedan, där SVT:s reporter Ann-Britt Ryd Pettersson sänder från USA-valet i början av november i år.  Läs Ann-Britts krönika om sina erfarenheter av tv-tekniken under en lång journalistkarriär här.

– Fördelen för tittarna är att när tekniken förenklas och blir billigare kan man flytta kostnader till att göra mera program. Samtidigt går det att förfina själva berättandet, säger Göran Schön.

1956, i de svenska tv-sändningarnas begynnelse, kunde en tv-inspelning se ut som på bilden nedan.

– Fram till mitten av 1980-talet användes film för att spela in reportage och nyheter. Det behövdes minst tre personer utöver reportern: fotograf, elektriker och ljudtekniker, berättar Göran Schön.

Tekniken var tung och omständlig att hantera.

”Mycket kunde gå fel”

– Bild och ljud spelades in separat och måste sedan synkas ihop. Det var många moment och mycket som kunde gå fel. Dessutom kunde man bara spela in under en begränsad tid, så länge filmen räckte, så det gällde att få med det viktigaste, säger Göran Schön.

Det fanns heller i början ingen inspelningsteknik som gjorde det möjligt att redigera innehållet. Och skulle en direktsändning sparas måste man filma av den från en tv-skärm.

Det mesta som sändes i tv i början var direktsänt, enligt Göran Schön. För utsändningen användes en filmscanner som han beskriver som ett slags projektor för tv.

På bilden nedan syns kameramannen Carl Axel ”Caj” Jacobsson under en hockeymatch på Stadion i Stockholm 1954 – alltså innan de officiella tv-sändningarna i Sverige kommit igång.

– Här har han en tv-kamera för direktsändning, inte en filmkamera. På kamerans front syns flera olika objektiv. Ville han växla mellan olika bildutsnitt så snurrade han plattan som objektiven sitter på för att byta objektiv, förklarar Göran Schön.

Tv-kameran på bilden kunde inte spela in, utan inspelning gjordes på film med andra kameror. Det var viktigt med bra belysning eftersom filmen inte var så ljuskänslig.

”Fröken Ur” stod för tidskoden

Senare kom bandspelartekniken och då blev det möjligt att redigera materialet, men bara väldigt enkelt, med raka klipp. ”Fröken Ur” spelades in som tidsreferens för det fanns ingen annan tidkodning på det inspelade materialet.

– Om man till exempel visste att ett mål i en match hade gjorts vid 18-tiden och man ville klippa ut det, så spelade man fram till rätt klockslag med hjälp av ”Fröken Ur”, säger Göran Schön.

När tekniken utvecklades började man använda direktredigering vid inspelning av tv-program. Om något gick fel, eller om man behövde rigga om i studion, fick man stoppa inspelningen och göra om. Till slut hade man ett färdigt program.

– Det var otroligt effektivt. Scriptans roll var väldigt viktig för att hålla koll på tiden, så att inte programmet blev för långt eller för kort. I dag är det annorlunda – allt spelas in och redigeras ihop efteråt, man kan välja fritt vad man ska ha med, säger Göran Schön.

Ibland blev det lite för kort

Programmen blev dock inte alltid exakt så långa som tänkt och bland annat därför hade tv-hallåorna en viktig funktion, minns Göran Schön.

– De kunde behöva prata för att det behövdes utfyllnad mellan programmen, eller om något gick fel i utsändningen.

En Rapportsändning i skarven mellan 1970- och 1980-talen kunde vara en komplicerad historia. På bilden nedan syns Rapportstudion 1 januari 1980.

– Vid en Rapportsändning fanns 1979, det året jag började på SVT, i studion tre bemannade kameror, två bemannade bandspelare och minst två bemannade filmscannrar. Bandspelarna behövde 10 sekunders starttid, vilket krävde bra tajming och samarbete mellan scripta och programledare, minns Göran Schön.

Skulle det finnas grafik i programmet gjordes den på skyltar som filmades.

Stor omställning på 80-talet

Under 1980-talet började lättare teknik användas, det blev mer elektronik och mindre mekanik. Grafiska skyltar kunde göras i en så kallad paintbox.

– Det var en stor omställning som tog lång tid. Många yrkesroller behövde omskolning, säger Göran Schön.

Tekniken för direktsändningar förblev ändå ganska komplicerad fram tills de senaste åren.

– För att sända live behövdes förut en OB-buss, det vill säga en studio på hjul. Det krävde planering och en tung länk eller satellitteknik. I dag sänder man via en så kallad ryggsäck om man ska göra en ståuppa, alltså när en reporter gör direktrapportering från en plats, säger Göran Schön och fortsätter:

Snabbare och enklare teknik i dag

– Vid större sändningar, som t ex från Vasaloppet, har man kamerorna på plats men kontrollrummet i Stockholm. Alla kameror och mikrofoner kopplas in till en låda och sedan sänds allt material via fiber till Stockholm.

Att tv-tekniken blivit betydligt snabbare i dag beror också på att flera personer kan komma åt det inspelade materialet samtidigt eftersom det ligger på servrar, framhåller han.

– Och så går det ju snabbare att jobba när färre personer är inblandade. När fyra personer ska ut på jobb tillsammans och samtidigt krävs en hel del tid bara för att boka in och samordna alla.