I ett klassrum på Skolgårda skola i Motala går Leon Linnet runt mellan bänkarna. Nioåringarna ska lösa mattetal självständigt, men räcker upp handen då de behöver hjälp. Leon Linnet och klassens lärare Susanne Disland svarar på frågor och hjälper barnen att lösa problemen.

35 år på Electrolux

För Leon Linnet var det här knappast var han trodde att han skulle hamna mot slutet av karriären. En danskättad 63-åring med lagom grånad mustasch och glasögon som jobbat större delen av livet på Electrolux fabrik i Motala.

– Jag kommer ju från industrin från början och har jobbat där i 35 år. Det var en liten omställning.

Han rättar till glasögonen och ser ut över klassrummet som han jobbar i numera.

Från montör till platschef

– Det är ju industrin som jag har jobbat i hela livet och där trodde man att man skulle vara kvar till sin pension. Där ser man, saker kan förändras snabbt, säger han.

I tre decennier var Motalafabriken hemvisten, sedan blev det ett halvt dussin år hos en av underleverantörerna. Han började som montör, blev med tiden produktionschef och platschef och genom åren har han nog anställt ett hundratal personer.

Men när Motalafabriken lades ned 2009 så var ingen intresserad av hans erfarenhet. Han var över 55 år, och hamnade efter ett par år i Fas3. Det blev ett ströjobb på ett solarium som gick i konkurs sedan tillbaka till jobb – och utvecklingsgarantin.

2016 hade han fått nog.

– Man söker och söker jobb varenda dag, det sliter fruktansvärt på psyket. Speciellt om man får nej. Kommer du över åldersstrecket så är det svårt.

”Måste få göra nytta”

Genom Arbetsförmedlingen fick han en så kallad extratjänst, som hjälpreda i skolan. Leon Linnet har själv barnbarn i nioårsåldern och tvekade inte.

– Jag pratade med min handläggare på Arbetsförmedlingen och sade att jag måste få hjälp. Jag klarar inte av att gå hemma, jag måste få göra nytta nånstans. Det spelar ingen roll vad det är och vad det blir för inkomst i princip. Det viktiga var att få komma ut och göra något. Då fick jag frågan om jag ville komma till en skolmiljö. Det hade jag inga svårt att tacka ja till. Det var jättebra.

Avlastning i klassrummet

Klassens lärare säger att hon är glad över avlastningen det innebär.

– För mig är det en jättestor skillnad, jag tänker att fler lärare skulle få den här chansen, säger Susanne Disland.

Och det är inte så att han tar arbetsuppgifter som man annars hade kunnat anställa en vanlig lärare för?

– Nej absolut inte. Han gör bara det som är utöver, så att jag kan ägna mer tid åt planering och upplägg av undervisningen.

Vinstlott?

I ett år har Leon Linnet varit på skolan, Susanne Disland har sagt till Skolgårdas rektor att hon hemskt gärna vill ha kvar honom ett år till. Men kanske är det rena turen att han fick en extratjänst. För av de 31.000 utlovade extratjänsterna har det bara blivit 2.098 stycken. Men Motala kommun satsade tidigt på att skapa extratjänster. I dag finns 67 stycken, målet är 75, därmed ligger man i toppen bland landets kommuner.

– Vi såg att det här var en möjlighet för människor att komma ut och få jobb utan att det trängde ut andra från ordinarie arbeten. Sänka trösklarna helt enkelt för människor, säger kommunstyrelsens ordförande Camilla Egberth (S).

Max två år

Men vad händer sedan? Ja, en extratjänst kan man inte ha hur länge som helst. Ett år plus ett år till är max.

I Motala kommun oroar man sig för vad som händer med de som har extratjänster då den tiden gått ut, och uppmanar regeringen att göra reglerna mer flexibla.

Är det något du tycker att Ylva Johansson (S) kan förbättra?

– Det är detta med flexibiliteten. När man har gått sin tid ut med extratjänster att man inte bara kastas rätt ut i ingenting utan att det finns en flexibilitet utefter vad individen behöver, säger Camilla Egberth (S).

På Skolgårda är lektionen är slut för dagen och klassen ställer sig upp för att gå hem. Barnen frågar Leon Linnet vad han ska göra efter skolan.

– Bandy såklart, är svaret.

Motalas bandylag möter IK Tellus i en kvalmatch till elitserien.

Känns bra med kramar

Ute på skolgården flockas barnen, både runt SVT:s kamera och Leon och de andra vuxna på skolan, som är där som extrapersonal. Barnbarn eller inte, vi måste ändå fråga.

Från verkstadsindustrin till detta, blev det en omställning?

– Det kan man säga, det är en stor omställning. Det är ju inte varje dag i verkstadsindustrin som man får kramar när man kommer till jobbet. Det känns bra, säger Leon Linnet och ler.

Om någon hade sagt till dig för 10 år sedan att det var det här du skulle jobba med, vad hade du sagt då?

– Det hade jag inte trott. Men det är en riktig fullträff.