SVT har tidigare berättat om att regeringen kräver fler avvisningar av papperslösa, vilket projektet REVA är en del av.

Flera har kritiserat polisens tunnelbanejakt på människor som befinner sig i landet utan uppehållstillstånd starkt och politiker har bland annat kallat kontrollerna för rasprofilering och hetsjakt.

Någon som drabbas hårt är 33-åriga Eric, som är svårt sjuk i akut leukemi. Han berättar att han låg hemma i fem dygn och trodde att han skulle dö innan han tog sig til sjukhuset. ”Jag blödde ur munnen och blev alldeles gul”.

– Det känns som att allt är stängt för mig. Jag mår varken bra fysiskt eller psykiskt och jag kan inte sova på nätterna. Jag är rädd och stressad och har nästan inget hopp längre, säger han till SVT Nyheter och torkar tårar ur ögonvrån.

Har missat behandlingar

För drygt två år sedan flydde Eric från ett land där stora delar av hans familj mördats av terrorister. Han var rädd för att samma sak skulle hända honom. Ett år efter att han kom till Sverige fick han sin diagnos. Han har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och ska avvisas från Sverige, trots läkarintyg som säger att han kräver en viss vård, som enligt honom själv inte går att få i hemlandet.

Via organisationen Papperslösa Stockholm och Ingen människa är illegal har Eric fått träffa en läkare som behandlar leukemin som han insjuknade i akut i september 2012. Men för att behandlingen ska fungera krävs det att Eric behandlas en gång i veckan. I Erics läkarutlåtande, som även användes i ansökan om uppehållstillstånd, skriver läkaren att Eric måste lämna blodprov regelbundet i två års tid.

Polisens upptrappade jakt på papperslösa i tunnelbanan gör att Eric inte känner sig säker när han ska ta sig till sjukhuset – och därför har missat flera av de livsnödvändiga behandlingstillfällena.

– Om jag ser polisen när jag ska åka tunnelbana till läkaren så blir jag rädd och får vända och gå hem. Det har gjort att jag missat min tid för behandling flera gånger.

”Har tänkt på att ta mitt liv”

Eric beskriver en vardag fylld av oro och nedstämdhet. Att han inte kan röra sig fritt och leva som alla andra gör att hans psykiska välmående blir sämre och sämre.

Det han helst av allt vill är att sjukdomen förbättras och att han får stanna permanent i Sverige, som han kallar sitt land ”trots att det egentligen inte är det”. Men något han också återkommer till gång på gång, är önskan att bli sedd som en människa.

– Jag har nästan inget liv alls, jag har flera gånger tänkt att jag ska ta livet av mig på grund av min livssituation. Jag kom till ett land som jag trodde var humant, men när jag är här märker jag att det inte är så. Den enda som behandlat mig väl är min läkare och tack vare att jag får sjukvård klarar jag mig. Jag vet att jag en dag kommer dö, men det är viktigt att jag får ett värdigt liv tills dess, säger Eric och fortsätter:

– Jag förstår att polisen har ett jobb att sköta, men de här metoderna är inhumana och skadar människor.

Eric heter egentligen någonting annat.