Det senaste halvåret har en främmande man förföljt “Jennifer”. Hon har ingen aning om varför han gör det, men det påverkar hela hennes liv.

Nu rör hon sig inte ute mer än absolut nödvändigt. Vid ett par tillfällen har det ryckts i hennes dörr på natten.

– Jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte sova ordentligt, det påverkar mina relationer, det påverkar min aptit, det påverkar hela psyket. Man blir desperat för att få bli fri från det här, säger “Jennifer”, som egentligen heter något annat.

507 anmälningar förra året

2011 infördes lagen om olaga förföljelse, även kallat stalkning. Förra året gjordes 507 anmälningar om olaga förföljelse, vilket är det lägsta helårsantalet sedan brottsrubriceringen infördes. Varje år döms runt 100 personer för brottet.

Men enligt Susanne Strand, docent i kriminologi på Örebro universitet och en av Sveriges ledande experter på ämnet, är mörkertalet stort.

– Det är rimligt att tro att det följer hur det ser ut i andra länder. Då är det ungefär 10-15 procent av befolkningen som någon gång varit utsatt för stalkning, säger hon.

Hade önskat mer hjälp

“Jennifer” har varit i kontakt med polis, socialtjänst och kvinnojour men tycker inte att hon fått den hjälp hon behöver. Hon upplever att hon förväntas ta hand om situationen på egen hand.

Enligt Susanne Strand är det just det faktum att “Jennifer” stalkas en främling som gör att hon faller mellan stolarna.

– Är man utsatt av någon bekant eller en okänd då har man inte samma förutsättningar att få hjälp som om man är utsatt av någon i nära relation. Så är det, säger hon.

Susanne Strand efterlyser en särskild mottagning dit drabbade kan vända sig. Något som finns i andra länder, till exempel Danmark. Hon menar att ett sådant stalkningcenter kan vara ett sätt att samla kompetens på området, både för att utbilda myndigheter och bemöta de som drabbas.