Det är lätt att bli fartblind. Det höjs en krona här och där när inflationen tickar på. Man tappar greppet om vad saker egentligen borde kosta. I en sådan miljö är det lättare att smyghöja priser.
Men jag minns tydligt att jag kunde köpa tre fryspizzor för 65 kronor för ett par år sedan. I samma butik idag så är deras erbjudande tre för 90 kronor – alltså drygt 38 procents prishöjning. Då är det bra med en reality-check.
För att svara på frågan hur mycket ”passa-på-flation” det är i prisökningarna har Konjunkturinstitutet räknat på saken. Slutsatsen är att det i stort inte höjts mer än vad kostnaderna stigit. Utom på ett par områden – bland annat livsmedel, som de studerat närmare.
Mellan 2019 och 2023 har maten blivit 29 procent dyrare. Hade endast kostnadsökningar vältrats över på konsumenterna hade det stannat vid 23 procent. Men Konjunkturinstitutet kan inte säga exakt var någonstans i livsmedelskedjan som någon ”passar på” att lägga på 6 procentenheters fördyrning.
Lätt att skylla på budbäraren
Det är lätt att man skyller på budbäraren, livsmedelshandeln. Det är ju där vi möter prishöjningarna. Men det är sista ledet och det inte där vinsterna har förbättrats. Rörelsemarginalerna inom livsmedelskedjan som helhet har däremot ökat något. Mest inom jordbruk, fiske och partihandel.
Livsmedelsindustrin, de som producerar maten, har enligt rapporten fallande vinstandelar, med ett undantag. I producentled noteras att bearbetade livsmedel – sådant som fryst pizza – ökat i pris med drygt 37 procent. 15 procentenheter mer än vad som förklaras av ökade kostnader, vilket enligt Konjunkturinstitutet ”kan vara en delförklaring till högre livsmedelspriser”.
Vid tidigare prischocker som beror på dyrare energi, råvaror eller svag krona så har inte livsmedelspriserna kompenserat lika snabbt för det, som den här gången, visar Konjunkturinstitutet. Även Riksbanken pekade i en analys i höstas på samma fenomen för näringslivet i stort: Företagen har lyckats bra med att föra vidare högre importpriser till konsumenterna.
Och när man zoomar ut från livsmedel, så är den generella slutsatsen att konsumentpriserna i stort ökat i linje med företagens ökade kostnader. Det låter oskyldigt. Men ska vi vara glada för det? Det betyder att företagen har lyckats vältra över inflationen på oss konsumenter, som får ta hela smällen. Är det självklart att bördan ska delas så ensidigt?
Blygsamma löneökningar
Samtidigt har våra löner ökat blygsamt i jämförelse. Det lämnar oss konsumenter med rejält urgröpt köpkraft – ett förlorat decennium av reallöneökningar. Är det bara att ge upp och hoppas att privatekonomin kan få tillbaka sin form framåt 2035?
Nej, vi ska inte ge upp. Då dröjer det ännu längre. Som konsumenter måste vi fortsätta vara på vår vakt mot onödiga prishöjningar.
Och fortsätta rösta med fötterna när vi handlar. Jag tänker i alla fall inte ge mig förrän den där fryspizzan kommit ned till ”tre för 80 kronor”.