Tandvårdsstödet infördes 2008 för att de som behöver det mest ska ha råd att gå till tandläkaren.
Sedan dess har stödet byggts ut, till exempel med fri tandvård upp till det år man fyller 24. Ändå når det inte alltid dem som behöver det mest. Det visar en kartläggning som SVT Nyheter har gjort.
SVT begärde ut statistik från Socialstyrelsen över patienter som förlorat minst en av de främre tänderna och vilken behandling de har valt. Uppgifterna samkördes sedan av SCB med patienternas disponibla inkomst. För en förlust av en eller flera tänder kan behandlas på flera olika sätt:
– Det finns åtgärder för en stigande kostnad. Antingen så sätter man in en brygga, eller så kan man sätta in en tandprotes, det är dyrare, säger övertandläkare Björn Klinge.
Skillnaderna är stora
Kartläggningen visade en tydlig skillnad mellan dem med hög inkomst och dem med lägre.
Att göra den dyraste lösningen, ett implantat, var allra vanligast bland dem med högre disponibel inkomst, från 321 0000 kronor efter skatt och uppåt. De med inkomster under 177 000 kronor om året gjorde implantat i lägre grad, och valde oftare en brygga istället.
Att lämna kvar en lucka i framtänderna, den billigaste lösningen, är ovanligt i gruppen med de högsta inkomsterna, och mycket vanligare i gruppen med lägst inkomst.
Skillnaderna finns i alla åldersgrupper, men är minst bland unga upp till 34 år, och de som är över 74 år. Störst är skillnaderna bland dem som är 55-74 år.
Bekräftas av annan forskning
Skillnaderna mellan dem med låg och dem med hög inkomst bekräftas också av andra studier.
Försäkringskassan har i en rapport mätt att höginkomsttagare använder tandvårdsbidraget mer än låginkomsttagare, ett årligt bidrag som för de flesta är 300 kr.
Bilden bekräftas också av forskning som letts av övertandläkare Björn Klinge, professor på Karolinska Institutet och Malmö Universitet. Studien visade att de med svårast tandlossning avstår nödvändig behandling av ekonomiska skäl.
– Det finns en märklig syn på tänder som man inte har på andra organ. Om du får en infektion i ett finger så är det ingen som säger att det är bättre att amputera fingret. Men tänder drar man ut för att man inte har råd att reparera dem, säger professor Björn Klinge.
Så gjordes undersökningen
Socialstyrelsen tog fram personnummer på alla personer som dragit ut minst en tand under 2016 och 2017 från sitt tandhälsoregister.
Dessa personnummer skickades till Statistiska Centralbyrån (SCB), som tog fram uppgifter på personernas disponibla inkomst (både individ- och hushållsinkomst) år 2017.
SCB angav vilken av sex olika inkomstgrupper som SVT definierat som varje individ tillhörde. Därefter skickades data tillbaka till Socialstyrelsen som förde på uppgifter vilka personer som åtgärdat tandgluggen/tandgluggarna och med vilken metod fram till 31/12 2018. Detta sammanställdes i statistiktabeller som skickades till oss.
Vilket av inkomstbegreppen man använder sig av visade sig ha väldigt liten betydelse för resultatet. Vi har därför genomgående enbart valt att redovisa inkomstgrupper baserat på disponibel inkomst per konsumtionsenhet – det mått som vi bedömer som mest ”rättvisande”.
Därför gjorde vi undersökningen
Sedan tidigare vet vi att personer med högre inkomster utnyttjar tandvårdsbidraget i större utsträckning än de med lägre inkomster, det vill säga att den sistnämnda gruppen mer sällan går till tandläkaren. Men vad vi ville granska var om man kan se någon skillnad på de åtgärder man väljer beroende på vilken ekonomi man har.
Vi valde då att titta på vad personerna gör efter att man tvingats dra ut en eller flera tänder. Vi kan nu visa att det finns skillnader – både i hur stor utsträckning man fyller igen luckan som bildats och i vilken metod man väljer.