Det var på söndagen som statsminister Stefan Löfven i sitt inledningsanförande underkände Försvarsberedningens slutsatser från i december om att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Löfven som citerade Försvarsberedningen menade i stället att ett väpnat angrepp inte är sannolikt, vilket är formuleringen i försvarsbeslutet från 2015.
Utrikesminister Margot Wallström gav sig snabbt in i debatten och avfärdade Försvarsberedningen som ”den där gruppen” och menade att den inte gjort någon säkerhetspolitisk analys.
Upprörde flera
De borgerliga partierna blev rasande över regeringens sätt att desavouera Försvarsberedningen. Här deltar alla riksdagspartier och här grundläggs säkerhets- och försvarspolitiken över blockgränsen. Försvarsberedningen är förstås särskilt viktig för en minoritetsregering som eftersträvar samförstånd och stabilitet kring försvarspolitiken.
Men också Försvarsberedningens ordförande, förre försvarsministern Björn von Sydow (S), var upprörd. Utrikesdepartementet har ju egna företrädare i gruppen, har följt förhandlingar och var väl medveten om de kompromisser som gjordes i texterna.
Björn von Sydow menar dessutom att den nya skrivning som Försvarsberedningen antagit är bättre som grund att bygga en framtida försvarspolitik på.
Kunde tolkas som för alarmistisk
Men Stefan Löfven och Margot Wallström menade på söndagen att skrivningarna kunde tolkas som alltför alarmistiska. Och att regeringen enbart är bunden av försvarsbeslutet från 2015.
Försvarsminister Peter Hultqvists agerande på måndagen här i Sälen kan dock bara uppfattas som att regeringen slår till reträtt. Den här striden vill man inte ha. I sitt tal hyllade Hultqvist Försvarsberedningen och underströk vilken stor betydelse den har för regeringens arbete. Han hade heller inga invändningar mot Försvarsberedningens slutsatser.
Felbedömning med oanad politisk sprängkraft
Därmed lyckas försvarsministern sannolikt gjuta olja på vågorna i den här striden. Frågan man kan ställa sig är snarare varför Stefan Löfven överhuvudtaget valde att lyfta den här frågan i sitt inledningsanförande. Syftet kan ju knappast ha varit att starta ett politiskt bråk på rikskonferensens första dag. Slutsatsen är nog snarare att det hela handlar om en felbedömning där varken Löfven eller hans medarbetare förutsåg den politiska sprängkraften i frågan.
Att göra sig ovän med oppositionen i de här frågorna kan knappast vara ett mål för statsministern. Han brukar framhålla sig som en samarbetspolitiker och lyfter gärna fram försvarssamarbetet som ett lyckat exempel på blocköverskridande uppgörelser.
Och det lär behövas fler framöver. Överbefälhavare Micael Bydén underströk i sitt tal på Folk och Försvar att Försvarsmakten behöver nya betydande ekonomiska tillskott för att inte förlora förmåga efter 2020. Också ÖB talade om ett försämrat säkerhetspolitiskt läge som en följd av rysk aggression och upprustning.
Större anslag till förvaret efterfrågas
De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna har redan gett besked om att de vill ha stora satsningar på försvaret under de kommande tio åren. Regeringen har inte visat korten ännu, men försvarsministern gör ingen hemlighet av att också han vill anslå mer pengar till försvarsmakten. Tydliga besked lär komma före valet, men försvarets dimensionering bygger ytterst på bedömningen av det säkerhetspolitiska läget. Det är därför den mening som bråket nu handlar om är så viktig.