Efter serien ”36 dagar på gatan” har responsen varit enorm. Människor från hela Sverige som har hört av sig och vill dela med sig av sina erfarenheter, men också berätta om hur serien har förändrat deras syn på människor i social utsatthet.

Det jag gjorde ser jag som en samhällsplikt. Inte för att rädda människorna. Det var människorna som räddade mig.

Kan identifiera mig med Bim

Jag kommer aldrig kunna jämföra mig med människorna jag mötte och det liv de lever. Men jag har gjort ett försök och ett närmande. Jag är väl medveten om att jag har ett hem att återvända till. 

Den jag kan identifiera mig mest från ”36 dagar på gatan” är Bim.

Jag skulle vilja säga att det jag känner igen mig i är modet, men jag fixar inte ens att tigga. Det gör Bim. Det är inte heller missbruket jag känner igen mig i.

Det är hennes starka vilja att förmedla och förändra.

Gått helt annan väg

Allt började för nästan tio år sedan för Bim, när hon provade heroin första gången. Trots att mitt liv gått en helt annan väg, utan missbruk, är vi så lika.

Bim och jag kommer från en familj där trygghet alltid funnits. Bim älskar människor och djur och hon är lekfull, precis som jag.

Men ändå känns det som att vi levt våra liv på olika planeter.

Drömmer om att bo på landet

Första gången Bim fick se ”36 dagar på gatan” grät hon. Hon ville absolut inte tillbaka på gatan. Hon vill bort från det livet och är på god väg.

Jag hade gett henne en spegel.

Bim är i dag en helt annan människa. Hon får hjälp av sin familj.

En av Bims drömmar är att bosätta sig på landet där hon får vara med hästar. Det är där hon mår som bäst. Att få vara lekfull och få känna trygghet. Utan missbruk.